Alla kändisar är svin

Man hör skvallret. XX går på anabola, XY är otrevlig mot sina fans, XYZ som verkar så empatisk och klok är i själva verket ett riktigt ärkesvin. Jag antar att ni känner igen det här. Själv kan jag känna en viss upprymdhet vid tanken på att XYZÅ älskar att bli smiskad. För att han älskar det har A hört av B som bor granne med honom på landet. Och samtidigt skäms jag, och undrar om ryktet verkligen är sant. Jag undrar hur jag själv skulle känna mig om jag vore en offentlig person.

Men det är som att tjuvkika lite. Voyeuren kan gotta sig åt vetskapen att han minsann vet sanningen, den hemliga och stundtals fasansfulla. Tänk, alla som inte vet! Men den som gör det tillhör en utvald skara, t.ex. Sveriges samtliga journalister som inom några timmar får reda på det senaste skvallret och funderar på om det är en snackis värd att publicera eller om tidningen riskerar att bli stämd och ryktet dessutom befinns vara falskt.

En annan kategori nyckelhålstittande är förstås alla bilder som valsar runt på nätet. HÄR VISAR PRINSESSAN X RUMPAN. Eller, "Titta, är det inte LaToya Jacksons bröstvårta? Jo, det är det!" Fantastiskt. Visserligen bör ingen bli förvånad över att även hon har såna, men ändå. De sitter på henne, en megakändis. Därmed tillhör de oss. Hon är en offentlig person, alltså får hon finna sig i att diverse skandalblaskors fotografer klänger i träden med sina teleobjektiv. Och tänk att hon visade den! Visserligen bakom tre meter höga plank, visserligen när hon inte trodde sig iakttagen, när hon bara skulle sola lite vid sin pool. Men ändå.

Lystnaden är enorm, gluttandet och skvallrandet epidemiskt. Och allt går ut på en enda sak: att bevisa att den där stjärnan, den där sångerskan, den där politikern minsann inte är finare än vi. Har man visat tutten, åkt fast för en lina kokain eller "brutit ihop" i direktsändning är man plötsligt ingen övermänniska längre, bara en av oss. Fast samtidigt är man förstås i en klass för sig: privilegierad, i besittning av ett stort ekonomiskt, politiskt eller socialt kapital. Det är bara det att man samtidigt är ägd, en egendom, någon alla vet allt om, får tycka vad som helst om, får skriva vad som helst om inom tryckfrihetens råmärken. Man är underhållningen på fikarasten, en apa som gör konster. Ja, såna är de, kändisarna: apor som krumbuktar sig för att behaga oss på det att vi må skänka dem en slant. Det är våra slantar, vår uppmärksamhet och vår kärlek som har gjort dem så kända. Alltså ska de inte komma och gnälla, för de häftar i skuld till den smygrunkande allmänheten.

Håkan Juholt har en sambo eller särbo som jag har glömt namnet på. När deras förhållande blev känt började förstås journalisterna gräva, och se här: Hon är En Brottsling! För hon hade gjort sig skyldig till ekonomiska oegentligheter en gång. Det är visserligen historia, men måste bara fram i ljuset. En politiker får ju inte ha några lik i lasten, inte ens ett Tobleronepapper i handväskan. Tänk er om Juholt blir statsminister, tänk om de gifter sig, tänk om vi alltså i en framtid kan ha en brottsdömd statsministerfru! Så tänker väl journalisterna, och hukar sig bakom varandra. Om inte jag skriver om det gör du det, och om du inte gör det gör jag det. Sanningen kommer alltid fram!

Jag hade inte skrivit nåt, vilket väl innebär att jag vore en oduglig journalist och skulle ha fått en uppsträckning av nån redaktör - minst. Argumentet att det här knappast har någon bäring på Juholts politik har förstås framburits i debatten, men bara i efterhand. Först måste vi få frossa lite.

Ja, alla kändisar är svin. Med "svin" menas alltså någon som inte är alltigenom felfri, robust, enbart har sunda värderingar och gott omdöme, inte tar några risker i sitt privatliv, aldrig nyttjar sprit eller droger, aldrig flippar ut när man blir provocerad, aldrig visar en bröstvårta, alltid vårdar sig om sitt rykte.

Alla vi andra, vi som inte är offentliga personer, är förstås också svin med den definitionen. Men det är en annan sak. Vi är folket, de vanliga, avundsjuka och gluttande som gnuggar händerna i förtjusning över svinens framfart.

Det är faktiskt rätt deprimerande.