"...alla gör de människor i sin närhet illa"

Häromdagen skulle jag åka buss till Sollentuna, en resa som tar 50 minuter härifrån Vällingby. Så jag nappade åt mig en liten bok som nåt barn hade pillat ut ur bokhyllan: Kerstin Thorvalls "Om vikten av att dansa". Den senaste jag läste av Thorvall var hennes sista, ett slags bokslut (!), och den var väldigt gripande i skildringen av hennes åldrande och ensamhet. Men "Om vikten av att dansa" är också ett slags bokslut, denna gång över dansen. Och den börjar med en svängom hemma i köket, med en pappa som blir lite för glad och dansar lite för intensivt med sin dotter medan mamman oroligt ser på. Det händer att pappan blir hämtad när han är för glad, en gång med tvångströja. För han är bipolär, vilket den lilla Kerstin både förstår och inte förstår. Men hon förstår glädjen i dansen, och den blir hennes egen medicin mot ångest och nedstämdhet.

Hur skildrar man dans? Det blir lätt så adjektivbemängt. Hur skildrar man extas? Det går nästan inte. Det är som när Barbro Lindgren, en annan av mina litterära idoler, skriver hur Loranga och Masarin får såna skrattanfall att de trillar omkull på marken. Jaha, tänker man, och läser vidare. Det tillför inte ett jota till de i övrigt briljanta texterna - särskilt inte för barnen som man läser för. Så nej, det går liksom inte. Man kan bara låta skratten eller extasen uppstå hos läsaren, om de nu gör det.

Det är alltså med ett visst motstånd jag ger mig i kast med boken. Och motståndet blir dubbelt eftersom jag har läst en lång intervju med en av hennes söner. Att hon var en usel mamma är odiskutabelt. Hon mådde för dåligt för det och var alldeles för upptagen av sig själv. Perspektivet på den egna tillvaron blir lätt för snävt för den som mår som Thorvall gjorde. Men som alla andra föräldrar i hennes situation var hon medveten om det. Ingen vill sina barn illa, däremot är förmågan att vara en bra förälder inte självklar. Man gör sitt bästa, det gäller även missbrukare, dårar och våldsverkare. Att det är en klen tröst för barnen är en annan sak. Att man kan avkräva föräldrar ett visst ansvar är en annan sak. Fast allt det här grumlar ändå den glädje jag känner när jag läser Thorvalls bok. För varje resa, varje frigörelse, varje flytt och separation ser jag ett barn stå där och undra.

Ändå grips jag av boken. Den är kanske inte Stor Litteratur, men stor litteratur är den definitivt, för hon har förmågan att radera ut distansen till berättarjaget. Det är lite grann som Henry Miller. Jag skulle säkert avsky hans böcker i dag, men när jag var i 20-årsåldern älskade jag dem för att de förmedlade en sån obändig livslust. Man blev sugen på livet, på äventyr, på upplevelser - en stark kontrast till min egen tillvaro på den tiden. Och här sitter jag på buss 179 på väg till ett läkarbesök som jag borde grumsa över eftersom S:t Göran har remitterat mig ända bort i obygden. Jag borde få vildmarkstillägg. Men nu är jag ju inte här längre, utan i Paris eller på Kuba, där Kerstin får sitt livs dansupplevelse på ett mentalsjukhus.

Hon hade en stor förtjänst ändå som mor: hon drack inte. Hon vågade inte, av en säkerligen befogad rädsla för att hamna i spritens garn. I stället blev dansen hennes sätt att berusa sig. Efter 35 minuter sätter endorfinkicken in, skriver hon. Det händer att hon kastar en blick på klockan när hon märker hur glad hon är: Jo då, nu har hon dansat i 38 minuter. Hennes ångest, hennes självmordstankar är som bortblåsta när hon kommer hem till hotellrummet, duschar och kryper ner i rena lakan ännu en gång. Visst händer det att hon har kavaljerer som vill både det ena och andra, och ibland vill hon själv. Men oftast säger hon bara hej då och går hem ensam. Uppdraget slutfört, ännu en dag lagd till handlingarna, lite livsglädje tankad som buffert inför nästa dag.

Nu läser jag Karin Thunbergs fina artikel om Thorvall efter att ha sett flera länka till den på Twitter. Att den är så bra beror nog på att den kryper under skinnet, under allas våra skinn. Ingen kunde hoppas på en bättre uttolkare, någon som skriver så klarsynt men samtidigt med en sån värme. Och de båda sönerna som kommer på besök där Thunberg sitter på KB säger att de inte är bittra på sin mamma längre. "Det går inte att hata den som inte klarade av att leva, säger de. Samtidigt vill de betona att hon var viktig som författare."

Ja, det var hon. Hon var måhända inte En Litterär Gigant, för såna epitet är förbehållna manliga författare. Men dessa kukbärande snillen har genom alla tider tillåtits bära sig åt som svin, och när de sedan skriver självbiografier är det ingen som frågar efter det där barnet i hörnet. Deras föräldraskap må kritiseras, men ingen blir egentligen särskilt upprörd, framförallt inte förvånad. Kerstin Thorvall däremot var en vandrande katastrof, det vet liksom alla. En kåt käring, en svekfull dotter, mor, medsyster, hustru och mamma. Men jag läser hundra gånger hellre hennes böcker än Lars Noréns eller Börje Ahlstedts självupptagna epos. För det bräckliga, självkritiska, ofullständiga och ja, självupptagna, får en helt annan dignitet när det ges en språkdräkt som lever och pulserar.

Citatet i rubriken ovan är från en av mina tweeps som aldrig har förstått varför folk fascineras av Thorvalls person. Hon är ju precis som de där gubbarna som har svinat sig fram genom tillvaron, liksom. Och jag kan bara hålla med. Faktum är att Kerstin Thorvalls person inte är särskilt fascinerande. Det är inte hennes biografi som griper mig, inte hennes psykiska anamnes, för den är nästintill trivial. Men mitt upp i allt självbespeglande elände hörs en stark stämma. Den säger åt oss att leva, att leva fullt ut. Trots allt, så gott det går, så väl vi förmår. Finns det någon viktigare uppgift för litteraturen?