Mallar? Refunkarnte.

Något bysnille kommer på att många långfilmer följer en viss dramaturgi. Ja, ni vet: ungefär vid det första skiftmärket (en kvarleva från den tid då maskinisten laddade rulle efter rulle) ska det inträffa EN VÄNDPUNKT och bla bla. Sagda bysnille tar sig för att skriva böcker som ska lära aspirerande manusförfattare hur man gör på rätt sätt, sen dröjer det inte länge förrän filmskolor växer upp som svampar ur marken, och ut marscherar klonerna som har närstuderat "Thelma and Louise". Följden är oundviklig: den amerikanska filmens undergång. Att verkliga manusgenier som Robert Towne ger fan i alla mallar är det ingen som tänker på.

Ett annat bysnille analyserar dr Dre och Timbo och totar ihop recept på hur Thor från Thüringen ska göra för att låta EXAKT LIKA COOL. Det gör han inte, men han lyckas förstås fördärva en del finstämda hörselorgan hos intet ont anande lyssnare på obskyra hiphopsajter innan han återgår till sitt jobb på fabriken som tillverkar frysta tårtor som smakar överkörd ekorre. Och legioner av gossar med tvivelaktig underlivshygien gör detsamma. Stanken överträffas bara av de anonyma epigoner som skriver houselåtar i olika varianter där det gemensamma är Snygga Tjej-kören som sjunger en melodi som en byrådirektör har knåpat ihop av ackordföljden - om man nu kan kalla ett ackord för en ackordföljd. Det är olidligt och går bara att dansa till om man är höggradigt berusad.

Ett tredje bysnille hårdpluggar Sokrates, Winston Churchill och Olof Palme och hittar till sin outsägliga båtnad ett antal gemensamma retoriska figurer och TRIX som har övertygat de redan övertygade, antagoniserat deras motståndare och med tiden blivit berömda citat. Bysnillet tar examen genom att skriva en outhärdligt tråkig uppsats om alla fel Yngve Holmberg begick som moderatledare. Sen är det fritt fram: nu läser vi begåvade kommentarer om Maud Olofssons kroppsspråk och hur Maria Wetterstrands näsvingar avslöjar ett djupt liggande engagemang. Eftersom utrymmet gudskelov är begränsat till "valanalyser" vart fjärde år i våra kväljstidningar får bysnillet ge kurser till mjölkbönder som vill avancera i LRF. Och där kunde vi gott lämna det här eländet, men tyvärr återkommer den här självutnämnda retorikexperten alldeles för ofta för att tillvaron ska vara uthärdlig, d.v.s. inför nästa valrörelse.

Ett fjärde bysnille läser lite psykologi och sexologi och PRATAR MED FOLK, och vips har vi en relationsrådgivare. Eftersom alla människor är unika, men vissa är mer unika än andra, finns det en aldrig sinande marknad för sånt här strunt. Mallen är hur folk brukar göra och vad de brukar säga. Det normala är att följa mönstret. Rådet blir att inte avvika från det, även om bysnillet inte säger det rent ut. Men följden blir att människor får för sig att det går att bedriva terapi på 650 tecken. Det gör det inte.

Ja, så där kan man hålla på. På varje Sara Ahmed går det tusentals genusvetare in spe, som skriver platta analyser av kvinnliga nördar eller Buffy the Vampire Slayer. För varje Bela Bartok finns det myriader av korpande klåpare som skriver skräckfilmsmusik till filmer man har sett genom att kasta en blick på affischen. På varje unik röst går det tusen epigoner. Så jag har ett förslag: Inför ett 30-årigt moratorium på allt romanskrivande. Elda upp alla elgitarrer och trumset. Blockera alla radiofrekvenser och napalmbomba samtliga varuhus och butiker som spelar muzak. Släck ner internet, stanna pressens tryckerier, kedja fast samtliga tankesmedjor med varandra på havets botten. Så att vi får lite tystnad nån jävla gång. Så man får tid att tänka. Så att vi kan ägna oss åt annat än detta jävla distraktionsläger (för att nu låna en term från Marty). Jag vill inte läsa fler stupida ledare, höra mer skitmusik läcka ur hörlurar på tunnelbanan, se fler bilder på katter på tangentbord eller genomlida romantiska komedier vars främsta kännetecken är att de varken är romantiska eller komedier, som någon klarsynt kritiker skrev. Jag vill stänga av allt - inklusive den här bloggen. Och jag vet att man ska sätta tjusiga accenter på min favoritkompositörs namn, men något ska ni väl ha att klanka ner på.

Sura hälsningar,

Bitterkuken från Vällingby