Jeopardyskolan

Den som har småbarn vet hur svårt det är att få dem att promenera någon längre sträcka - och med längre menar jag 500 meter eller så. De stackars barnen får så ont i benen och gråter kanske för att de inte få sitta i vagnen som man lämnat hemma. "Pappa, jag orkar inte!" Väl hemma igen springer de fram och tillbaka i lägenheten i timtal, en sträcka som motsvarar en minimara eller så.

Samma sak gäller när man kör bil en längre sträcka och bara längtar efter att få komma fram: det tar evigheter. Men kör samma sträcka upprepade gånger och ni ska märka att ni är framme i ett nafs. Våra inbyggda tids- och längdmätare är inte särskilt tillförlitliga.

Ja, en fyraåring klarar lätt att gå en halvmil om färden är spännande. Vi vuxna klarar att glömma tiden i bilen från Stockholm till Örebro eftersom vi är upptagna med annat. Det handlar alltså om motivation.

Men Jan Björklund och andra paragrafryttare förstår inte ord som motivation. De tror att det handlar om disciplin. De tror att piska är bättre än morot, att flit är bättre än kreativitet, att skolan ska ägna sig åt att lära ut kunskaper som sedan ska kontrolleras och betygsättas. Det är alltså logiskt att betygen ska innehålla uppgifter om ogiltig frånvaro, för hur ska man kunna lära sig nåt om man inte är med på lektionen?

Men skolans uppgift är bara delvis att lära ut grundläggande kunskaper. Den viktigaste uppgiften är att lära barn och ungdomar hur man lär sig saker. Det kan man bara åstadkomma genom att motivera dem. Om det enda motivet för att studera är att klara ett prov / få ett betyg börjar eleven ägna sig åt det pedagoger kallar ytinlärning. Kunskaper som man på det viset har smällt i sig lämnar en så fort man har spytt upp dem, och kvar står en individ som inte på djupet behärskar eller ens förstår texten den läst.

Fenomenet ytinlärning har studerats länge. Det har till exempel visat sig att blivande läkare ofta har mycket högt satta mål för sitt lärande när de börjar sin utbildning. De vill verkligen lära sig allt om kroppen och dess sjukdomar; de vill kunna hjälpa sina medmänniskor, bli bra och empatiska läkare. Men allteftersom tentorna duggar överger de sina ideal och börjar strategiläsa. Såklart. De vill ju gå ut med högsta möjliga betyg. Men vem tror ni blir bäst på att hela trasiga kroppar och psyken - en streber eller den som verkligen vill förstå på djupet och därför har prioriterat äkta lärande?

Fakta är bra. Det är kul att kunna briljera i Trivial Pursuit eller frågeprogram på teven. Men fakta är inte kunskaper. Tanken att läraren har sagda kunskaper i en tillbringare och därefter bara behöver hälla ner dem i sina elevers hjärnor förkastades för evigheter sen. Ur insikten om hur individer växer och utvecklas genom lärande växte alternativa pedagogiker fram. Så småningom fick de ett ganska stort inflytande även i den vanliga pluggskolan. Nu är alla dessa viktiga teorier och verktyg, all denna kunskap om barns och ungdomars utveckling och lärande, som bortblåsta. Det är flumpedagogik, det är kravlöst, det är orsaken till att Sverige halkar efter i Pisa-mätningar, tänker Björklund. Och lägger grunden till en Jeopardy!-skola, fast utan lekmomentet.

Det är illa nog att försöka vrida klockan tillbaka till pluggskola, disciplin och faktarapande. Dagens lärare är redan tillräckligt upptagna med onödig administration utan denna nya pålaga. Hur ska läraren bedöma vad som är giltig eller ogiltig frånvaro, hur många konferenser med övriga i kollegiet behövs för att hitta en form som verkar uppfylla de nya kraven, hur många timmar ska ägnas åt att registrera och betygsätta eländet? I dag ska varje elev ha en individuell utvecklingsplan. Det går åt oceaner av tid till det här, även - eller inte minst - med administrativa verktyg som Unikum. I själva verket kunde utvecklingssamtalen i nio fall av tio klaras av på fem minuter. - Det går bra för Fatma; inga större problem nånstans. Hon är glad och hänger med.

Ja, där kunde det ta slut. Men nu duger inte det här, utan 25 elever ska tvingas genomlida en petimäternoga genomgång av ämne efter ämne tillsammans med en mer eller mindre uttråkad förälder som har tagit ledigt från jobbet för att sitta av den där halvtimmen. Ni kan tänka er alla förberedelser det här kräver av läraren, all och energi tid som har gått till spillo. När Björklund tror att skolan blir bättre inför han alltså pålagor som gör att lärarna får allt mindre utrymme och energi för att ägna sig åt undervisningen. Och alla ängslas: "Ska klassen uppnå målen för det här läsåret?", tänker läraren. "Kommer jag att klara målen?", tänker eleven.

Jag vill uppmana er alla att kolla in fenomenet som kallas "vedisk matematik". Det är ett sätt att lära ut huvudräkning, men det är framförallt ett sätt att göra matte roligt. Huvudräkning är bra att kunna när man ska dela på en krognota, men man klarar sig hyfsat även om man är klen på sånt. Ja, man klarar sig faktiskt ganska bra utan mattekunskaper i stort, såvida man inte ska läsa fysik eller så. Men om man lär sig att upptäcka skönheten i matematiken blir man inspirerad att hitta den även på andra ställen. Om man lär sig elementär kontrapunkt kommer man också att häpna över hur vacker den kan vara, och bli sugen på att skapa nåt själv.

Det är just det som skolan ska lära eleverna: att skapa själva, att hitta samband, att finna glädje i lärandet. Vad som helst går att göra intressant med rätt pedagog, med någon som vet att förankra lärandet i elevernas verklighet. Men det låter sig inte göras med en överbelastad och underutbildad kunskapskontrollant som ska piska fram ytinlärning. Jan Björklund och hans anhang är i full färd med att rasera den skola som de säger sig bygga upp.