Det öppna förhållandet

Jag och min älskling lever i ett öppet förhållande, och det har vi gjort sedan vi träffades. När vi berättar om det brukar de omedelbara reaktionerna bli två: ”Jaha, så ni knullar runt” eller ”Jaha, men det är förstås bara Niklas som utnyttjar den där friheten. Det låter så fint i teorin, men se bara på Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, som…”

Jo, visst har vi sex med andra. Men för oss innebär öppenheten så mycket mer än att ”knulla runt”. Och nej, vi är inte Simone och Jean-Paul; vårt förhållande går inte ut på någon patriarkal, ensidig frihet. Det handlar inte heller om någon ”sexuell bulimi”, inte om att vi är rädda för att satsa på vårt förhållande. Det handlar om att ge varandra frihet.

Vi älskar varandra - villkorslöst och utan förbehåll. Ingen av oss har tidigare varit i närheten av den kärlek som vi badar i sen vi träffades. Vi vill dö i varandras armar. Är det något på denna jord som vi vill satsa på så är det vårt förhållande, våra barn, vår fantastiska gemenskap. För oss är kärleken det största och mest omistliga vi har, och det är för att slå vakt om den som vi lever i ett öppet, eller om man så vill, fritt förhållande.

Friheten är skön när man som vi har levt i mer eller mindre kvävande förhållanden tidigare. Men den är, som vi ser det, ingenting man roffar åt sig på den andres bekostnad. Den är något man ger, av kärlek. På samma vis är öppenheten inte heller begränsad till det sexuella och amorösa. Den är en öppenhet för alla aspekter av vårt förhållande och för varandra, för framtiden. Jag låter dig vara allt det du är utan att försöka begränsa eller censurera dig. Jag älskar dig, alltså vill jag att du ska vara så lycklig som möjligt – även om den yttersta konsekvensen skulle kunna bli att du gick ifrån mig. Det kanske låter otryggt, men det är i själva verket den största tryggheten: jag väljer dig och du väljer mig. Alltid.

Den deprimerade kejsaren i H.C. Andersens saga fick en näktergal som skulle muntra upp honom. Den sattes i den finaste bur av guld, men som bekant ville den inte sjunga i fångenskap. Alltså: öppna buren och sträck ut din hand så kanske näktergalen kommer tillbaka och sätter sig på den. (Nu har väl en näktergal en smula mindre komplicerade livsuppgifter än en människa, men den kloke läsaren förstår nog.)

Vi diskuterar ofta olika ”manus” hemma hos oss, alltså oskrivna (eller rentav skrivna) regler för hur man bör bete sig i olika situationer. På midsommarafton, till exempel, ska man enligt manuset äta sill och dansa runt en majstång. Många gillar sånt, och det får de gärna göra, men över vår tröskel slipper inte den minsta sillsvans eller midsommarkrans
Ett annat manus säger att man just vid midsommar och liknande helger ska sitta en skara tillkämpat muntra personer vars enda gemensamma nämnare är att alla vill slippa därifrån snabbast möjligt. Det manuset ställer vi inte heller upp på. Blod må vara tjockare än vatten, men vatten är klarare. Vi har en alldeles egen, vald familj som består av våra kära vänner och älsklingar. (Ibland tänker vi att vi är så manusbefriade att man skulle kunna kalla det för ett manus.)

På samma vis är det med alla färdigskrivna relationsmallar: vi har rivit dem. Det är för oss ännu ett sätt att bevara förhållandet öppet. Principer och självdisciplin i all ära, men vi vill inte ägna oss åt hunddressyr. Överenskommelser har vi förstås, det är bara det att de diskuteras fram utifrån vad som känns angeläget för stunden. De är överenskommelser, inte regler. De är inte huggna i sten utan gäller tillsvidare. Vi förstår liksom inte vitsen med att försöka cementera nuet. Om något börjar skava så ser vi vad vi kan göra åt saken. Ska vi försöka lite till med den här situationen, eller ska vi ta ett steg tillbaka? Kom ihåg: friheten är inte något man roffar åt sig på den andres bekostnad. Det viktiga är inte allt man kan göra av sin frihet, utan att man låter kärleken till den andre styra. Det kräver en viss känslighet, att man inte i alla lägen sätter sig själv i första rummet – och det kräver ständig kommunikation och total uppriktighet.

Fagra ord, minsann. Och hur ser praktiken ut? Jo, vi hade en lång period när undertecknad satte sig själv i främsta rummet. När min älskling plågades för min skull, av rädsla för att min kärlek till henne skulle ”naggas i kanten”, av en ovilja att vara en begränsning för andra. Jag ångrar mig djupt att jag inte besinnade mig tidigare. Men vi klarade den krisen också, och vårt förhållande som redan var så fantastiskt är det i dag i ännu högre grad, mest tack vare hennes kärlek och klokskap. Klarade vi det, klarar vi allt.
Jag vill ogärna skryta, men vårt förhållande känns fanimej totalt okrossbart.

Framtiden låter vi också vara öppen. Det finns nämligen en föränderlig sida av det mest kontinuerliga: se bara på hur det är att ha barn. På ytan är de desamma år efter år, men de utvecklas i rekordfart och går igenom olika faser och kriser som alla andra. Vi tror alltså inte på en konsekvent barnuppfostran i meningen ”bete dig alltid likadant mot ditt barn”, ”sätt tydliga gränser” etcetera.. Nej, konstanta är bara kärleken, omsorgen, lyssnandet – konsekvenserna yttrar sig på olika sätt beroende på var barnet befinner sig just nu, vem det är och vad det vill vara just nu. Det finns ingenting värre än att få höra att någon minsann känner en. Barn drabbas ofta av det i sina familjer och i skolan; det blir som en tvångströja.

Så jag drar mig för att påstå att jag känner dig. Jag är väldigt fäst vid allt det som jag uppfattar som typiskt för dig, men jag vill inte att du ska ”vara som du är”. Jag vill att du ska vara fri att utvecklas och förändras – om och när du vill, på dina villkor. På samma vis vore det fasansfullt om vårt förhållande skulle ”vara som det alltid har varit”.

Ibland hör man folk sucka över att de har ”utvecklats åt olika håll”. Jag undrar varför. Om vår kärlekshistoria inte står rycken för en sådan utveckling så måste vi helt enkelt ha bedragit oss själva hela tiden. Vi ser det i stället som en alldeles underbar utmaning att utvecklas åt olika håll – tillsammans. Vi kan väl hålla det öppet, helt enkelt? Prata om saken, ni vet. Människan är ju en kommunicerande art – det vore synd att inte utnyttja det, som min gamla terapeut brukade säga.