Alternativ till otrohet

Det duger inte att vara otrogen, som jag skrev för några dagar sen. Det är en taktik som leder åt skogen. Även i ett öppet förhållande, eller i ett flersamt förhållande, kan man vara otrogen. Otrohet, för mig, är att ensidigt bryta den uttalade eller outtalade överenskommelse som förhållandet är baserad på. Jag ska skriva om otrohet i flersamma förhållanden senare, men de flesta lever ju i monogama förhållanden. I alla fall tror de det. Så här kommer alltså ännu en epistel om detta, men denna gång handlar den om alternativ till otrohet i det monogama förhållandet, när du har varit starkt frestad men ändå avstått från att svika din partner:

Du har alltså bestämt dig för att inte omsätta din förälskelse i praktik. Det är en uppoffring som du gör för din älskades skull. ”Och det gör jag gärna”, tänker du. För vad betyder egentligen den där andra människan för dig? Inte mycket om man jämför. Du gratulerar dig själv till ditt kloka beslut. Men lite ont gör det allt. Det är svårt att slita tankarna från allt det fina som du hade kunnat få uppleva.

Man kan säga att du avstår från en kortsiktig belöning mot en långsiktig.
Om du hade låtit dig falla för frestelsen så skulle du ha fått omedelbar tillfredsställelse, men på sikt skulle du antagligen ha riskerat ditt förhållande. Förälskelser går över. Det tar kanske några veckor eller månader, i värsta fall ett halvår, men det går över. Det måste gå. Ta ett djupt andetag och gå vidare!

Tyvärr kan det här hända igen. Nej, låt oss vara uppriktiga: det inte bara kan hända igen, det är så gott som idiotsäkert i ett längre perspektiv. Men nu har du bestämt dig en gång för alla: kanske blir det då lite lättare i framtiden? Både ja och nej, skulle jag vilja påstå. Att ha avstått en gång skapar en regel som du kan ha som referens och stöd. Men problemet är att den kostnad som du därmed tar på dig så att säga försätter din partner i skuld till dig - visserligen bara så att säga, men ändå. Det kan alltså vara svårt att låta bli att klandra henom. I värsta fall framstår hen som en fångvaktare.

Är du hemma när du är hemma? Ja, när inget stör dig. Alla vet vi hur det känns att vara så jagade av förpliktelser eller bekymmer att vi blir mentalt frånvarande, kanske till och med snäser åt vår stackars älskling som ju inte har gjort något. Och så får vi dåligt samvete. ”Förlåt, jag är bara så stressad” är nog en av de vanligaste replikerna i den svenska idyllen. Det bästa vore förstås om man kunde undanröja alla sådana stressfaktorer. Men vad gör du när det är tankarna på Den Andra som stör dig?
Säger som det är och riskerar att göra din partner ledsen? Nej, det känns inte rätt. Och vad förväntar du dig? En hedersmedalj för ditt tappra och självuppoffrande beslut? Hoppas inte för mycket, särskilt inte om du flera gånger under ert förhållande berättar att du går och trånar efter någon annan. Ändå är det kanske bäst att berätta vad det är som tynger dig, eller vad säger du? Håller ert förhållande inte för lite ärlighet? Eller är det en ärlighet som mest består i att du du får lätta ditt samvete, på din partners bekostnad? Inga enkla frågor. Och jag har inga enkla svar.

Ja, det kostar på att bita ihop. Men du gör det för ert förhållandes skull. Du får hoppas att det inte känns för besvärligt i längden. Kanske ska du försöka sätta på dig skygglappar för andras skönhet, slå bort tankarna på Den Andra innan de hunnit få fäste. Det gör du så gärna, som sagt. Resten av livet. Eller?