torsdag 29 maj 2008

Flersam svartsjuka

Svartsjuka är inget unikt för det monogama förhållandet: även flersamma drabbas. Men de går (förhoppningsvis!) in i det öppna förhållandet medvetna om riskerna och av fri vilja. Uppstår svartsjuka så försöker de hantera den på ett sätt som gör den uthärdlig. Kanske kan den då avklinga och till sist rentav försvinna. Frågan är förresten om ”svartsjuka” är en så lyckad term. Den signalerar ju att det är ett patologiskt tillstånd, men kanske är den fullt naturlig? Och vore det inte bättre att kalla den för något annat – varför inte bara ”smärta”? Men för enkelhetens skulle behåller jag det gamla begreppet i det här avsnittet.

Alltså: Du är inte med mig. Du är med någon annan, och det gör ont. Jag vet: vi ska leva flersamt. Jag vet: jag ska ”äga mina känslor”. Jag vill inte begränsa dig, jag får inte begränsa dig. Men vad gör jag av den där smärtan som jag inte borde känna men ändå känner?

Ja, vad gör man av det plågsamma i tillvaron? Hur hanterar man till exempel sorg efter någon som har gått bort? Kan man verkligen förlikas med tanken på den egna döden som livets slutpunkt? Vad gör den som år efter år lider av kronisk värk? Hur kommer man över en våldtäkt?

Det som inger oss obehag har högt uppmärksamhetsvärde och så måste det nog vara. Obehaget och smärtan signalerar ju att något är fel, att något bör åtgärdas. Det här är som bekant ingenting unikt för människan. Titta bara på en katt som har fått något klibbigt under tassen: den kan inte sluta slicka sig. Och det kan inte vi heller, obehaget pockar på vår uppmärksamhet. Det här sker på en primitiv nivå, den där vi är som andra arter, och är alltså inte omedelbart åtkomligt för vårt förnuft.

Smärtan begränsar och hämmar oss. Vi vill ta bort den, fly från den, eller om det inte går försöka ruska av oss den, inte kännas vid den. Den får adrenalinet att flöda och hjärtat att banka, ligger där som ett ständigt brus som stör våra tankar och hindrar oss från att fungera som vi vill. Kroppen signalerar att läget är akut. Något måste göras, annars överlever vi inte! När det gäller svartsjuka ligger lösningen nära till hands: Bort med dig! Försvinn ur mitt liv så att jag får lite lugn och ro! Eller ännu bättre: Bort med den där andra människan. Så får jag behålla dig och allt är som förut.

Men problemet med en sådan radikal operation är att den kommer för sent. Vi har redan gjort en negativ erfarenhet. Vi har fått ett själsligt blåmärke som är så känsligt för beröring att en situation som påminner aldrig så lite om den ursprungliga väcker vårt obehag. Har man flera sådana erfarenheter med sig i bagaget blir man extra känslig. Situationer som andra betraktar som helt harmlösa känns hotfulla eftersom man har en förhöjd beredskap. Så är det med alltså med ”svartsjuka”. (Och så är det med flera andra tillstånd som begränsar vår rörelsefrihet, till exempel klaustrofobi.)

Eftersom det här förstås kan drabba vem som helst är det meningslöst att tala om den som något konstitutionellt, medfött. Förklaringen är mycket enklare: det handlar om negativa erfarenheter. Den som till exempel en gång har befunnit sig i ett trängt läge vill helst slippa likartade erfarenheter, som att åka hiss. Att den faktiska situationen inte är identisk spelar ingen roll, eftersom kopplingen sker på ett primitivt plan. Och vem som helst kan drabbas.

Frågan är som sagt vad man gör åt saken. Hur blir man kvitt den här sortens störningar? Det vore lättare att vara katt. Djuren präglas förstås på samma sätt som vi av plågsamma erfarenheter, men de undviker bara det som är obehagligt just nu. De saknar framtid, kan man säga, går knappast och gruvar sig för hur det ska gå i morgon. Vi, däremot, vet ju att det gick åt skogen i går. Alltså kommer det att gå åt skogen i morgon med. Men det här är faktiskt en illusion. Våra negativa erfarenheter lurar oss att tro att framtiden ser dyster ut när det kanske inte alls måste vara så.

Och här har vi kanske nyckeln till en lösning: vårt medvetande som ibland kan vara en förbannelse kan också bli vår räddning. För om man inte kan ändra på en viss situation så kan man i alla fall förändra sitt sätt att se på den, byta perspektiv.

(Här följer en lång, personlig utvikning som du kan hoppa över.)
Ett exempel ur verkligheten kan tjäna som illustration: När jag var sexton år befann jag mig en kväll i Tilbury utanför London och konstaterade att jag hade missat färjan hem till Sverige. Jag var mer barn än vuxen, och jag var förtvivlad, pank och rådlös. En snäll man förbarmade sig över mig och lät mig sova över hos honom. Men mitt i natten vaknade jag av hans händer på min kropp. Sedan våldtog han mig upprepade gånger under de två och ett halvt dygn som det tog innan nästa färja gick. I många år efteråt förbannade jag mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag följde med honom hem? Jag hade verkligen mig själv att skylla. Jag skämdes över min svaghet och i fantasin hämnades jag på de mest fasansfulla sätt. Jag hade blivit rädd för män och vad de kunde göra med mig. Tankarna ville aldrig lämna mig: om och om igen återupplevde jag kränkningen och smärtan.

Många år senare kunde jag konstatera att jag inte längre tänkte på den där händelsen varje dag, men den plågade mig fortfarande. Tills jag med hjälp av min dåvarande terapeut kunde byta perspektiv. Han sa ungefär så här: ”Jag tycker att du ska betrakta det som en olyckshändelse. Olyckshändelser är oförutsägbara till sin natur och därför kan man inte gardera sig mot dem.” Och det man inte kan gardera sig mot ska man förstås inte heller klandra sig själv för. Jag kunde inte förutse att den där snälle mannen skulle våldta mig. Jag trodde ju människor om gott. Uppvaknandet blev brutalt, men skulden var enbart hans.

Min rädsla för män, då? Jo, den avtog i takt med att jag fick nya, positiva erfarenheter av dem. Jag lärde mig med tiden att de allra flesta faktiskt är snälla och harmlösa. Det är alltid mycket svårare att lära om än att lära, men det var vad jag gjorde. I dag plågas jag inte alls på samma sätt när jag tänker på de där dygnen i fångenskap, och mitt hat mot män har genom upprepade goda erfarenheter förbytts i kärlek till dem.

Går svartsjukan, smärtan, alltså att hantera genom ett sånt här perspektivbyte? Ja, vissa hävdar det. Andra hävdar bestämt motsatsen. Trots att de gör allt som står i deras makt så gör jävligt ont. Nu är det inte fel att känna så; man är inte mindre värd om man inte är så där duktig och fri från svartsjuka som andra polyamorösa tycks vara. Det är heller ingen större idé att lägga pannan i djupa veck över orsaken. Visst, rota gärna i din minnesbank efter en möjlig förklaring. Kanske hittar du den verkligen, då är du att gratulera. Men troligtvis kommer du inte på någon förklaring. Det bara är så. Det gör ont. Och det är okej, d.v.s. inte smärtan, men det är okej att känna den. Du duger som du är.

I The Ethical Slut (se tidigare inlägg) kan man läsa allehanda knep som ska råda bot på svartsjukan: Var inte rädd för smärtan. Du dör inte av den. Det är en känsla bland många andra, och det innebär att den går över som alla andra. Så släpp fram den om du vill, tillåt dig känna den och trösta dig sen. Det brukar kännas bättre efter en stund. När du är klar kan du göra nåt annat, för dig själv. Läs en bok, titta på en film eller ta ett bad, grubbla inte så mycket över vad din partner gör just nu. Är du alldeles rosenrasande så ta fram några pastellkritor och måla en expressionistisk tavla! Ja, det står faktiskt så.

Om ni tycker att det där osar kväljande, amerikansk new agesoppa så har ni bra väderkorn. Det är kokboksterapi, hunddressyr. Du ska inte behöva lida - alls. Om du inte lyckas byta perspektiv på det sätt jag skisserar ovan, om du inte kan eller vill ”göra om dig” för att passa din partner, så stryk allt det där!

Men för all del: den som vill experimentera med sig själv för att se om smärtan går över kan väl få göra det – om det är frivilligt, märk väl. Det är inte okej om det görs ur ett underläge. Det är inte okej är att försöka tvinga någon annan att hantera sin smärta medan man själv bekymmersfritt tryfflar vidare i kärlekens mylla. Det som måste styra är kärleken, tycker jag, och då menar jag kärleken till den andra, inte självkärleken. Vissa anser att de är som de är och det får omvärlden hacka i sig. Men de kan vara så ”ädla” att de tar på sig det lidande det innebär att låta andra lida. Då undrar jag: Var det inte flersam kärlek du talade om? Att du ”lider”, d.v.s. har dåligt samvete, är inte det en liten fingervisning om att du gör fel? Jag tycker det.

Flersam kärlek ställer alltså väldigt höga krav på sina utövare om den ska vara värd efternamnet: total ärlighet, ständig kommunikation, stor hänsyn och kärlek samt frånvaro av maktspel. Jag tror i ärlighetens namn att den passar bäst för dem som från början inte har någon ”svartsjuka” i sig. Att polyamori passar de hänsynslösa är solklart. Men de har liksom inte hajat principen om kärlek, och nu ska jag för femtielfte gången i såna här sammanhang dra ett favoritcitat från min terapeut:

Kärlekens väsen är även dess mål: du, inte jag.

Den som vill läsa mer om hur jag ser på den där kärleksprincipen rullar lämpligen ner till "Det öppna förhållandet". Där förklarar jag varför jag inte kallar mig polyamorös nuförtiden.

3 kommentarer:

Elin sa...

Jag förstår inte hur du vill att citatet "kärlekens väsen är även dess mål: du inte jag." där du använder det. Vem är "du" i citetet?

Niklas Hellgren sa...

"Du, inte jag" betyder att jag inte sätter mig själv i första rummet. När det t.ex. gäller barn så är kärleken till dem villkorslös och inte inriktad på förälderns behovstillfredsställelse.

Den här maximen är ett bra motmedel om man börjar hemfalla åt egoism. Och den är liksom avsedd att vara ömsesidig.

Anonym sa...

Hej Pusseligull!

Du skriver om svartsjuka/smärta i samband med flersamhet/polyamori.

En intressant forskningsuppgift vore att undersöka "smärtans moral". Viss smärta ger smärtbäraren hög status (katolska kvinnors förheligade smärta fogas in i en ram av teologi) medan viss smärta ger låg status (polyamorisk svartsjuka tolkas utifrån teologernas konsekrering av monogamin). Med andra ord: Ett jävla gubbtrams, det är vad det är! Smärta som smärta, säger jag bara.
*Kram och gos* från Kristina