Döda skådespelare är bra skådespelare

Allan Edwall. Margareta Krook. Ernst-Hugo Järegård. Edvin Adolphson. Keve Hjelm. Men inte Heath Ledger.

Audrey Hepburn. Katharine Hepburn. Glenn Ford. Spencer Tracy. Anders Ek. Georg Rydeberg. Kent Andersson. Men inte John Candy.

Tor Isedal. Inga Tidblad. (Och ett dött skämt: "Vet ni varför de inte har stämpelur på Dramaten? De har ju inga tidblad.") Gunn Wållgren.
Men inte Sten Åke Cederhök. Och inte Mimmo Wåhlander.

Carl-Gustaf Lindstedt. Gunnar Björnstrand. Dagmar Ebbesen. Sigge Fürst. Greta Garbo. Men inte Git Gay, va? Åke Söderblom! Man kan inte låta bli att älska Åke Söderblom. Han var bra på ett obra sätt, på ett förlegat sätt, i en "daterad" (som det heter numera) genre. Jag avskyr det uttrycket och älskar Åke.

Ja, så där kan man hålla på. Signe Hasso. Det är något vemodigt med döingar som inte vill dö. Som Eva Remaeus. Varje gång Hilda sätter på Fem myror blir jag förälskad i Eva. Rentav lite småkåt. Hon är så fantastisk. Och så oerhört död - hur kan man kåta upp sig på någon som är död? Men det är hon ju inte. Inte där och då, i en för eftervärlden bevarad sekvens. Hon är totalt levande, minst lika levande som Magnus och Brasse. Att se dem känns mer overkligt. De har gjort en massa skit genom åren och kommer aldrig, aldrig att bli lika bra som de var då. Det hade varit bättre om de hade dött, tänker jag nästan.

Vissa är så bra på nåt sätt just för att de är döda. Som Georg Rydeberg eller Anders Ek. De har fått en patina som gör dem ännu bättre. Döda skådespelare är bra skådespelare.

Kanske till och med Heath Ledger ska få patina en dag. Det är möjligt, för "Brokeback Mountain" är en vacker pastoral. Men en sak är säker, och det är att det är döden som vannar Teaterförbundets listor så att trycksvärtan yr. Bort yr de förglömliga. De flesta, med andra ord.