Otrohet ur den bedragnas perspektiv

Jag skrev om otrohet häromdagen, ur vänsterprasslarens perspektiv. Men hur förhåller man sig själv den dag man får veta att den man älskar har svikit en? Du hört nog hört någon säga: ”X skulle aldrig bedra mig”. Du kanske har sagt det själv. Och sen händer det ändå. Typiskt. Alla blir upprörda, men ingen brukar bli särskilt förvånad – utom den som utsatts för otroheten.

Reaktionen låter alltså inte vänta på sig. Den bedragna rasar mot det falska ärkesvinet, ofta till vännernas harmsna ackompanjemang.
- Hur kunde du?! Vi hade ju lovat varandra trohet och så hoppar du i säng med Den Där!
Här spricker många förhållanden. Det går bara inte att leva med någon som har förbrutit sig så mot en. Man känner sig inte bara sviken och förd bakom ljuset, man står dessutom där med nesan. Man dög tydligen inte. Man var inte tillräckligt attraktiv och stimulerande, inte värd mer än så. Och även om ens vänner stöder en så anar man ett visst skadeglatt fnissande i kulisserna.

Andra väljer att trots allt stanna kvar. Förtroendet för den andra har fått sig ett grundskott, men kanske går förhållandet att reparera. Vänsterprasslaren är lämpligen förkrossad och lovar bot och bättring. Hädanefter ska ärligheten få råda! Ja, just det…

Jaha, där har vi alltså manuset i stora drag för hur alla bör reagera när någon hoppar över skaklarna. På ett ögonblick är rollerna besatta, replikerna sagda och dramat fört till sitt slut, medan publiken omväxlande upprörs, fröjdas och gäspar. Men kan man tänka sig att mixtra lite med manuset? Måste till exempel den bedragna bli så rosenrasande? Är bedragaren nödvändigtvis en nattsvart skurk och äktenskapsbrytaren ormars avföda? Jag tycker inte det.

Trohetslöften är en gammal tradition i vår kultur. Det kan man tycka vad man vill om, men ett löfte är till för att hållas. Trivs man inte med ett kontrakt så bör man försöka omförhandla det, inte ensidigt bryta det. Och som jag skrev i ”Bara sex” så kan inte den otrogna hänvisa till att ”det bara blev så”. Någonstans på vägen till den där andra nakna kroppen fattades ett beslut. Den dittills trogna visste mycket väl vad som var i görningen: löftet skulle brytas. Just då var det värt det, men efteråt kom ångern och sorgen över att ha gjort den älskade så illa. Får man hoppas.

Men då är det väl bara att vara trogen? Så slipper man allt det där. Jo, det låter ju rimligt. Men en viss moralisk skröplighet får man nog räkna med. Alla är inte så principfasta och viljestarka som de skulle önska - faktum är att det är ganska få som är det. Vår omskrutna ”fria vilja” kämpar ofta i motvind när det är känslor med i spelet, och sexuell attraktion och förälskelse är väldigt starka krafter. Alltså faller vi, eller snarare låter oss falla, och ringen på vårt finger som ska påminna oss och andra om att vi är upptagna är inte mycket till skydd.

Så måste du verkligen bli så rasande på din partner? Det är faktiskt mänskligt att fela – du har säkert gjort det själv på andra sätt. Tänk dig att den du älskar förmodligen också älskar dig. Varför skulle ni annars vara tillsammans? Har ni det inte bra ihop? I så fall är det väl bra onödigt att kasta hela förhållandet på soptippen för ett enstaka snedstegs skull. Det är med största sannolikhet inte något fel på dig som har gjort att din partner har varit otrogen. Det är bara det att frestelsen blev för stor. Och det finns ingenting som säger att hens kärlek till dig är mindre nu än i går.

Ett enstaka snedsteg, ja. Vad är det som hindrar att det händer igen? Just ingenting. Det har ju hänt en gång, alltså kan det hända igen. Det kan också bli du som är otrogen nästa gång. Räkna med att det dyker upp frestelser med jämna mellanrum, och räkna med att ni inte alltid kommer att motstå dem. Men om din partner är otrogen gång på gång är det läge för en omförhandling av ert kontrakt. Kanske ska ni säga upp det helt. Lite respekt och hänsyn är inte för mycket begärt. Upptäcker du att din partner regelmässigt har varit otrogen mot dig, kanske med samma person under en längre tid, så har du anledning att ifrågasätta hur hen ser på dig. En ångerfull partner som självmant berättar hur det ligger till vill därmed ge dig en chans att ta ställning till om ni ska fortsätta. Det är bra, tycker jag – alltså inte otroheten utan viljan att släppa in dig på banan, låta dig känna efter om du vill stanna kvar trots allt. Men någon som konsekvent gör något mot din vilja visar dig förakt..

Hur ska man då förhålla sig till Den Där? En vanlig reaktion är att demonisera och nedvärdera den. Vänner försöker trösta dig genom att verkligen säga sitt hjärtas mening om äktenskapsbrytaren eller -bryterskan. Den Där är inte mycket att hänga i granen, och det har de egentligen alltid vetat. Hen är falsk, bortskämd, mycket fulare än du och faktiskt ganska korkad om sanningen ska fram. Och det ska den. Den som har rövat bort och förfört din partner är nu lovligt byte. Vilket as, vilket praktarsle!

Men vänta lite… Är du verkligen betjänt av den sortens ”tröst”? Om nu vederbörande är så frånstötande, varför valde din älskling att hoppa i säng med henom? Nej, det är obegripligt, säger dina vänner och ruskar på huvudet. Själv har du svårt att befria dig från misstanken att något är väldigt fel med ert förhållande. Din partner kanske är en dubbelnatur? Du själv har tydligen misslyckats med att hålla kvar henom. Har ni haft det så dåligt? Du kanske inte duger som du är.

Allt det där är naturligtvis nonsens. Ingenting särskiljer Den Där från vem som helst. Ingenting säger att din älskade var otrogen för att ert förhållande är dåligt eller för att kärleken har börjat falna. Mitt råd är att du i stället ska betrakta det inträffade som en olyckshändelse. Hade du kanske kunnat förutse den? Nej. Hade du kunnat gardera dig mot den? Nej – inte med mindre än att du hade kunnat förutse den. Och olyckshändelser är oförutsägbara till sin natur. Så släpp tanken på att du skulle ha något slags skuld till din partners otrohet. Det var inte ditt fel. Du duger som du är. Och det gör nog även din partnet, men ibland blir frestelsen oss övermäktig.