lördag 10 maj 2008

En prövad mamma skriver av sig

”Och mina barn, de hoppas att de ska ses som de individer de faktiskt är. Inte som de personer som de ’borde vara’, så som det tyvärr har varit alltför ofta i deras liv.” Så säger Marija Håkansson i en intervju i DN i dag. Hon har skrivit en bok till och om sina barn, som i många år har dragits med adhd och depressioner, en bok som handlar om kampen för att som ”besvärlig mamma” kräva att även hennes barn skulle få vara delaktiga i skolan och samhället. En bok om hur det känns när man tror att man är en dålig förälder.

Vill du bli sedd som den du faktiskt är? Förmodligen. Men vem är du – och vad menas med faktiskt? Troligtvis menar Marija (och många med henne) att det är individen själv som sitter inne med sanningen, med det faktiska jaget. Kanske får också de mest närstående tillgång till denna äkta bild, medan omgivningen misstolkar personen ifråga. De förväntar sig ett typiskt beteende från en individ som tillhör en viss kategori. När beteendet avviker från det typiska, och individen alltså inte är som hen ”borde vara”, sätter stigmatiseringsprocessen igång. Vilket leder in oss på Erving Goffman.

Goffman brukar räknas som stigmateorins fader; hans Stigma – Notes on the Mangagement of Spoiled Identity är visserligen en smula åldrad i sina exempel (den kom ut 1963), men är höggradigt aktuell och används fortfarande som kurslitteratur. Enligt Goffman är stigmat ingenting som är inskrivet i vårt kött, utan en social process mellan människor. Stigmat kan finnas här, men inte där, då men inte nu, mellan dig och mig men inte mellan dig och honom. Stigmat kan vara iögonenfallande och uppenbart (t.ex. ett deformerat ansikte), eller visa sig först efter en tid och/eller i ett speciellt sammanhang. Ett sådant senare exempel på stigma kan vara NPF, neuropsykiatriska funktionshinder som adhd.

Den stigmatiserade tvingas ofta använda strategier för att antingen undvika att bli röjd, eller för att hantera sitt stigma när det väl är uppenbart. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. Båda vet alltså vad som är normalt och vad som är avvikande, vilket gör stigmatiseringen så plågsam.

Det låter rimligt, eller hur? Goffman är bra. Charles Horton Cooley, en föregångare till Goffman, är också bra, hör bara på hans spegeljagsteori i Human nature and the social order från 1902: ”På samma sätt som vi ser vårt ansikte, vår kropp och vår klädsel i spegeln och intresserar oss för dem därför att de är våra, och är nöjda med dem eller inte, beroende på om de svarar eller inte svarar mot vad vi önskar att de vore; på samma sätt ser vi i fantasin i en annans medvetande något slags tanke om vårt utseende, vårt sätt, våra avsikter, våra handlingar, våra vänner och så vidare, och vi påverkas på olika sätt av detta. (…) Vi föreställer oss alltid, och delar i föreställningen den andra personens bedömning av oss.”

Med andra ord: Jag har en föreställning om hur jag ter mig inför dig. Jag föreställer mig också hur du bedömer det du ser, och det resulterar i exempelvis stolthet eller skam. Marija skämdes för att hon var en ”dålig mamma” tills hon insåg att hon inte var det. När hennes barn hade blivit utredda och diagnostiserade (tack vare att hon var en "besvärlig mamma") fick hon plötsligt höra att hon var en ”stark mamma”. Det hade hon, av naturliga skäl, lite svårt att ta till sig i början. Men vilket var då hennes faktiska jag? Vilket var hennes barns faktiska jag? Finns det något sådant alls? Har vi en kärna? Många hävdar motsatsen, talar om ”subjektets död”. Teoretiker som Foucault, Heidegger, Kristeva eller Habermas menar att identiteten är en social konstruktion, och inte bara det. Kanske är identiteten bara en språklig konstruktion? Den som vill kan upplösa allt i ett postmodernistiskt moln av subjektspositioner och förhandlingar, eller så kan man kanske säga sig att visst har vi en identitet. Men den är inte av det där gamla storvulna, uppsvullna och pretentiösa slaget, utan en lite tilltofflad och ödmjuk varelse som inser att den inte är särskilt kontinuerlig och inte särskilt autonom. Jag lutar, ödmjuk och klok som jag är, åt det senare.

Åter till Marijas barn som det här skulle handla om. De var inte bara några okoncentrerade bråkstakar; det var och är inte deras faktiska jag, säger hon. De var och är något mer och annat. De var hennes gullisar, såklart, och hon blev förtvivlad när hon märkte hur svårt de hade det. En barnomsorg och skola som befolkades av kunniga personer skulle inte ha stigmatiserat dem och henne, men det gjorde de. En barnomsorg och skola som hade adekvata resurser skulle kunna rymma även den som inte passar in i mallen, men så är det inte. Den som är sär ska särbehandlas, är snarare mottot. Men den som är sär är det i förhållande till något. Den som har adhd kanske fungerar alldeles utmärkt, eller åtminstone väldigt mycket bättre, i rätt miljö, i relation till rätt person, till någon socialt responsiv person.

För vi finns egentligen bara i förhållande till andra. Vi kan bara kommunicera med andra. Som Johan Asplund skriver i Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet: "Innebörden av ordet "jag" är social. Ett jag förutsätter ett du. Endast i en social situation är jag jag och du du." Och: "I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet. Jag vet inte vad jag har sagt innan du har svarat. Du visar mig vad jag har sagt och jag visar dig vad du har sagt." Allt detta förutsätter en social responsivitet, och om man utvidgar Asplunds resonemang något kan man säga att den som blundar med öronen, bara ser det avvikande och inte försöker förstå, föra en dialog, faktiskt förintar den som försöker kommunicera. Eller, för att ta ett citat lite längre fram: "Motparten framhärdar i att sträcka sig ut efter den andra men finner sig varje gång famla i ett tomrum. (...) Motpartens predikament utgörs av den ofattbara motsägelsen i att en medmänniska inte uppträder som en medmänniska. Hade motparten från början insett att den andras medmänsklighet är helt illusorisk så hade inga komplikationer behövt uppstå."

Alla ungar som inte kan sitta stilla eller göra som läraren säger har inte adhd, men en del har det verkligen och behöver hjälp. Förmodligen sker det både en överdiagnosticering och en underdiagnosticering parallellt. Vissa barns beteenden patologiseras, och det är illa, för det är möjligt att adhd-ungen alls inte är något bokstavsbarn utan att det är läraren och hela den övriga sociala miljön som är upfuckad. Men minst lika illa är det när man inte i tid kan fånga upp den med NPF, erbjuda en utredning och behandling, kanske med läkemedel. Marijas barn fick det så småningom, tack vare sin kämpande och kärleksfulla mamma.

Skoltiden ska inte behöva vara en golgatavandring. Och ingen ska behöva känna sig som en dålig eller besvärlig förälder för att omgivningen är så snabb med att sätta stämplar. Marijas barn var inte som de ”borde vara” – för barnomsorgen och skolan. För henne var de bara hennes barn som hon älskade, barn som behövde lite extra resurser, extra hjälp för att få vara delaktiga i det samhälle som alla vi ”normala” självklart är, och känner oss, delaktiga i.

2 kommentarer:

CH sa...

Och jag känner mig bara så extremstolt varenda gång (varje dag) jag tänker på att livet korsat våra vägar ..

Marija sa...

Hej, Niklas...
Marija Håkansson här...*ler lite*...mkt intressant inlägg...
Kontakta mej gärna...
mija.hakansson@hotmail.com

Mija