tisdag 27 maj 2008

Flersam kärlek: polyamour

Från att ha beskrivit den monogama kärlekens mer plågsamma aspekter kastar jag mig nu in i den flersamma. Om den är "bättre" eller ger upphov till mindre smärta vill jag låta vara osagt. Men en sak är den definitivt: annorlunda.

Polyamour/polyamori eller "flersam kärlek" - vad är det? En vanlig definition är ”Viljan och/eller förmågan att sexuellt och/eller känslomässigt kunna ha flera partners samtidigt, med samtliga inblandades insyn och samtycke”.

Definitionen är som ni ser ganska öppen för tolkning. Man kan till exempel vilja leva polyamoröst även om man inte gör det just nu. Det är inte så konstigt som det låter, tänk bara på vår sexuella läggning. Man kan ju definiera sig som exempelvis heterosexuell utan att ha sex – kanske till och med utan att vilja ha sex. Alltså: någon kanske är singel efter ett antal misslyckade försök med den traditionella parsamheten. "Men nästa gång, banne mig, ska jag inte gå i samma fälla igen", tänker vederbörande, "Nej, jag är polyamorös till min natur och hädanefter tänker jag inte göra avkall på det."

Andra lever polyamoröst en tid för att sen leva monogamt eller som singlar – inte för att de inte har förmågan att älska flera utan för att olika omständigheter i deras liv gör att det för stunden känns bra med en annan relationsform. Det finns liksom inget simborgarmärke och inget pliktverk: man är fri att definiera sig hur man vill och leva hur man vill.

De som lever polyamoröst i praktiken gör det också på olika sätt. Vissa begränsar sin flersamhet till det sexuella planet, andra har amorösa men inte sexuella relationer till flera, åter andra har bådadera. Några polyamorösa relationer har som bas och ursprung ett par där den ena eller båda har ytterligare en eller flera partners. Dessa partners har i sin tur ingen amorös eller sexuell relation till varandra – eller också har de det. Det finns triader, det vill säga relationer där alla tre är tillsammans, kanske också bor under samma tak, och det finns polyamorösa kedjor där ingen av konstellationerna intar en särställning. Man kan vara tre, fyra, fem… Jag vet inte om det finns någon gräns - men ingen har väl obegränsat med tid och ork.

Man skulle kunna tro att alla som lever polyamoröst har öppna relationer, men så är inte fallet. Det är måste ju vara legitimt att inte vilja släppa in andra i sin relation även om den består av fler personer än två. Man kanske har känt varandra länge och blivit samspelta, är nöjda med situationen som den är. Man kanske vill kunna ha sex utan att behöva oroa sig för smittspridning och begränsar därför sina relationer till en sluten krets där man vet att man kan lita på varandra. Någon eller flera av parterna kanske har problem med svartsjuka – eller med någon av de andras svartsjuka…

Av det här kan den uppmärksamma läsaren sluta sig till att man kan vara otrogen även i en flersam relation. Otrohet är nämligen att ensidigt och i hemlighet bryta ett relationskontrakt, sen kvittar det om man gör det mot en eller flera. Och det är inte bara i slutna polyrelationer som man kan vara otrogen, eftersom många har överenskommelser som ska se till att alla berörda parter mår bra. För att hämta några exempel (fritt ur minnet) från "polybibeln" The Ethical Slut: Aldrig på en söndag, Inte i vår säng, Ring alltid innan du kommer hem etc. Det är givetvis inte okej att bryta såna överenskommelser heller. Det är förresten inte heller så att alla som är polyamorösa gökar i varenda buske och blir förälskade stup i kvarten. Den polyamoröse kan vara precis lika selektiv och trofast som vem som helst. Livet är ingen porrfilm där hemmafrun på 20 sekunder halar upp kjolarna för hantverkaren – det kan vara ganska långtråkigt och prosaiskt även för ”polysar”. (Så om du är en kåt man som har börjat drömma om ett harem nu rekommenderar jag Redtube eller nåt i den stilen.)

Måste man vara bisexuell för att vara polyamorös? Svaret är nej. Det finns både heterosexuella och homosexuella som lever flersamt – exakt hur fördelningen ser ut finns det ingen statistik på, vad jag vet. Om det är övervägande män eller kvinnor som är polyamorösa vet jag heller inte. Jag känner nog ungefär lika många av båda genusen.

Det som är utmärkande för polyamorösa är alltså varken sexualdrift, sexuell läggning eller graden av ansvarskänsla i en relation. Det utmärkande är i stället just viljan och förmågan att kunna ha flera sexuella och/eller amorösa relationer med flera. Kanske är polyamorösa också bättre på att kommunicera med varandra. Annars blir det nämligen lite för svårt att få tillvaron att gå ihop.

Svartsjuka, då? Gör det inte ont när den man älskar är med någon annan? Och en följdfråga: Om det inte gör ont – är det verkligen kärlek? Det ska jag försöka svara på i kommande inlägg. Jag ska också försöka beskriva fenomenet relationsanarki.

3 kommentarer:

Politiskt inkorrekta Fru Zophie Klorin sa...

Nu börjar det likna Allers mer än SLUT! Det är svårt att tro på att det inte är kärlek om det inte gör ont när ens partner är med en annan, det finns för mig en logisk kullerbytta i tanken på att man ingår relationskontrakt där polyamourösitet ingår men att man samtidigt känner smärta inför att veta att den älskade älskar med (eller inte)någon annan. Det skulle ju kunna vara så att ena parten faktiskt är i underläge och ingår avtal för att inte förlora en relation som betyder mycket.

Lite POLY-anna-retorik med andra ord tycker jag. I ett jämlikt förhållande med jämlika vilkor, javisst, men är det inte en utopisk förhoppning som växlar över tid i alla relationer?

Fast det är roligt att läsa, ska det månne bli en bok?

Niklas Hellgren sa...

Vänta bara, så ska jag skriva om just smärta ("svartsjuka") i det polyamorösa förhållandet. Att det inte kan vara kärlek om man inte känner smärta håller jag inte med om - vissa känner ingen sådan, däribland jag.

Men andra gör det - och så ska det inte behöva vara! Många försöker dressera sig själva på ett kåbete-aktigt vis för att svartsjukan, eller vad man nu vill kalla den, ska gå över. En del tycker också att de lyckas. Men jag tycker numera att det som MÅSTE styra är kärleken till den andra: det är alltså inte okej att orsaka smärta. Och det får aldrig vara så att någon går med på ett "relationskontrakt" för att den har en underordnad position i förhållandet. Men mer om det senare, som sagt.

Elin sa...

"Men jag tycker numera att det som MÅSTE styra är kärleken till den andra: det är alltså inte okej att orsaka smärta."

Jag gissar att dens kärlek till den andra som du syftar på är den som vill leva flersamts kärlek till en person som blir outhärdligt svartsjuk?

Jag tycker inte att den personen som vill vara kärleksfull mot många människor _orsakar_ smärta. Den personen som mår dåligt orsakar sin egen smärta genom att bli rädd, detta är dock inget som bör tas lätt på, eller förringas. Det bästa jag tycker att man kan göra i situationen är att prata om det. Lyssna, trösta, visa på att rädslan är obefogad - dvs rädslan att bli bortvald, att inte längre vara viktig, att bli nerprioriterad etc.

Även den som vill vara kärleksfull mot många, i en relation där två personer inte vill ritkgit samma, kan må otroligt dåligt, känna sig i underläge. Dels för att en hel vänskapskrets kan vara på den som vill vara monogams sida, dels för att hen kan känna att hens berättelse inte blir lyssnad på. Om hen säger "jag kan känna kärlek i relation till många människor, när jag visar detta för någon så innebär det inte att mina känslor för dig förändras" och sedan får höra att det bara är lögn att det inte kan vara sant - det kan vara väldigtväldigt ledsamt och en känsla av att inte bli tagen på allvar och att inte bli bemött med kärlek och omtänksamhet.

Jag tycker att det för ofta pratatas om personen som vill vara kärleksfull mot andras ansvar att visa kärlek mot en person. En personen som vill ha "alla kärlek till mig"s ansvar att agera kärleksfullt.