Gnäll mer, snälla!

I DN Kultur i dag har Anna Hallberg skrivit väldigt bra om hur man avfärdar (kvinnors) synpunkter på "livspusslet", d.v.s. jämställdhetsfrågor, som "gnäll".

För det är jämställdhet det handlar om. Att det så sällan är män som inte tycker sig få tillvaron att gå ihop är nog ingen sluddelivump, liksom. De kör bara på. Att det innebär att de kvinnor som av någon anledning står ut med dem missar sina karriärmöjligheter och får bära nästan hela bördan av hushållsarbete och dagisforslande är smällar man får ta. Det gör de så gärna, männen alltså. Men kanske tröstar de stundom käringen med en blomsterkvast. Det kan hon väl vara värd.

Det märkliga är inte att kvinnor "gnäller". Det märkliga är att de inte mal ner sina män i köttkvarnar. En annan märklig sak är att männen i så hög grad avstår från att vara med sina barn. Jag kan inte för mitt liv begripa varför. Här har du en nyfödd bebis, ett underbart litet hjälplöst och kompetent människokräk. Du kan få gosa dygnet runt med detta mirakel av skärt hull, möta en fullständigt ren människovarelse, se hur det barn du satte till världen varenda dag erövrar den. Varenda dag, fattar du? Varenda dag.

Och så TACKAR DU NEJ?! Jag tycker synd om dig - och om dina barn och deras mamma. Idiot! Fattar du inte att den här chansen aldrig kommer igen? Nähä, du ska sitta på det där mötet. Med andra framtarmsbärare som sitter där och smygfjärtar under Power Point-presentationen. Äsch, jag tycker bara nästan synd om dig.

Vi har en ekonomisk underbyggnad, en samhällsstruktur och maktordning som inbegriper genus, klass, etnicitet, funktion, ålder och en del annat. Den gör det lätt för män att skita i sina barn. Den gör det svårt för barn att ha fungerande pappor. Den gör det svårt för kvinnor att göra nåt vettigt av sina liv - särskilt om de väljer att skaffa barn. Om detta bör man "gnälla" dag och natt.