torsdag 24 juli 2008

När får transsexuella samma rätt i Sverige?

Den tyska författningsdomstolen har bestämt att en f.d. man som genomgått ett juridiskt könsbyte (och alltså numera är kvinna) ändå får fortsätta att vara gift med sin gamla partner (även hon kvinna). Domstolen säger också att lagen som tvingar den som genomgår ett juridiskt könsbyte att skilja sig måste ändras inom ett år. Detta rapporterar SvD, DN och Dagen, som dock har kortat av telegrammet.

I Europa har det hittills bara varit Holland och Belgien som inte har haft regeln om skilsmässa. I Sverige finns regeln kvar som ett rekvisit för juridiskt könsbyte - såklart, eftersom personer av samma kön inte får vara gifta.
Det är dags att ändra på det nu. Och det är dags att avskaffa partnerskapet och införa en könsneutral äktenskapslagstifning. Det är faktisk hög tid att sluta diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet.

Transpersoner måste inkluderas i både lagstiftning som gäller hets mot folkgrupp och hatbrott. De måste få rätt att frysa ner könsceller och inte hindras att genomgå en könskorrigering bara för att de ger uttryck för en vilja att skaffa barn i framtiden. Lagen som förbjuder surrogatmödraskap måste ändras. Transpersoner måste få rätt att välja namn fritt.

Det är, kort sagt, dags för en ny start för Sverige.
Fast med icke-borgerliga förtecken.

Du som vill veta mer om transpersoners situation kan surfa vidare till Lukas Romsons webbplats. Länken hittar du här eller i högerspalten under "Jag läser också". Själv är jag verkligen ingen expert på området, men en av mina bästa vänner som är ts-man har lärt mig mycket, och så försöker jag förkovra mig. Gör det, du med.

10 kommentarer:

Andreas H sa...

Det är nog också hög tid att inse att en man kan vara s.k. "kvinnlig" (i egna och andras ögon) utan att vara missbildad och behöva operera bort kuken. Och en kvinna kan vara s.k. "karlaktig" (i egna och andras ögon) utan att därför behöva käka hormoner och skaffa skägg.

I könsbytesvärlden verkar könsrollstänkandet vara extremt cementerat. (Jag är nog ingen "riktig" karl/kvinna eftersom...). Konstigt att det just här applåderas även av könsrollernas fiender. Är det själva operationerna som anses tillräckligt queer och därför acceptabla?

trollhare sa...

Andreas H: Tror du på fullaste allvar att människor i Sverige idag känner sig tvingade att transitera? Det finns gott om transvestiter och intergenders. Kan man leva så så gör man det. Läs på först om vad ts innebär. Det är inte ens alla ts som genomgår kirurgi.

Niklas Hellgren sa...

Ditt inlägg avslöjar en djup okunskap om transsexualism, Andreas. Inte desto mindre tar det upp en intressant aspekt av spektrumet feminin-maskulin - mer om det senare.

Den som är transsexuell har en könsidentitet som står i motsats till det biologiska könet. Detta är så plågsamt att många tidigare har tagit livet av sig. Lösningen är att göra en könskorrigering och ett juridiskt könsbyte, vilket är en flera år lång procedur som inbegriper medicinsk, psykiatrisk, psykologisk, kirurgisk och juridisk utvärdering och behandling. Det är sannerligen inget som man väljer att utsätta sig för av en nyck. Det handlar inte om att någon upplever sig som "för feminin/maskulin" - man upplever sig född i fel kropp. Ungefär som om du skulle ha ett par åror av trä i stället för armar (ett exempel från en transsexuell vän till mig), och får höra att det går väl att leva med. Nu får jag bråttom, så jag återkommer om det där med maskulin-feminin. Under tiden kan du väl läsa på om transsexualism.

Ellen K sa...

Varför ensvisas folk med att kalla personen för en man? Även du? Skrev till DN och SvD precis vid publiceringen igårkväll om deras och TT's idiotiska sakfel. SR har iaf bara skrivit "79-åringen" och inte "mannen" osv. Ifrågasatte deras HBT-kompetens såhär i prajdtider, men verkar ha varit för döva öron.

Varför är det så svårt att ta till sig att det är en KVINNA, nu även lagligen?

Niklas Hellgren sa...

Andras använder uttrycket: "könsrollernas fiender". Ja, jag är en sån - även om jag inte använder det förlegade uttrycker "könsroll". Begreppen "maskulin" och "feminin" är faktiskt inte förbehållna något särskilt biologiskt kön. Det har alltid funnits maskulina kvinnor och feminina män, till exempel. Och precis som när man talar om biologiskt kön (som det finns fler av än "man" och "kvinna") så bör man undvika att dikotomisera.

Och varför det, då? Jo, för att bakom alla dikotomer ryms mellanlägen, gråskalor, nyanser och paradoxer. Den som nöjer sig med ytterlägena gör det enkelt för sig själv på bekostnad av verkligheten.

En parallell till det här är den gamla (t.ex. klassiskt psykoanalytiska) synen på barn som sårbara och präglade av vissa kriser i vissa utvecklingsstadier, och den nya, populära schablonbilden av osårbara "maskrosbarn". Verkligheten är mycket mer komplicerad än så - varför då försöka pressa in den i en förenklad teori som ska "förklara allt"? På samma vis förhåller det sig med biologiskt kön, med sexuell läggning, med genus, könsidentitet och könsuttryck, och med maskulin/feminin.

Som Trollhare påpekar så finns det ett brett spektrum under paraplybegreppet "transperson". Alla transsexuella transiterar inte, lika lite som alla transvestiter försöker passera. Jag ser t.ex. ofta en person som är mycket feminint klädd men som har skägg. Tala om "könsrollernas fiender"... Sånt gillar jag. Men jag gillar inte förenklingar, ty de är fördummande.

Den som vill läsa mer om kvinnlig maskulinitet rekommenderar jag "Female Masculinity" av Judith Halberstam (1998, Duke University Press). Det är en alldeles fantastisk bok.

Niklas Hellgren sa...

ellen k: tack för påpekandet! Jag har ändrat i texten. Jag skrev "en man som genomgått juridiskt könsbyte" och tänkte att det skulle framgå att vederbörande nu var kvinna. Men det hade ju lika gärna kunnat vara en ftm som var gift med en man. Inte för att det gör någon skillnad i sak (juridiskt), men rätt ska vara rätt.

Andreas H sa...

Hej trollharar och andra! Det vore ju trevligt att få lite mer av konkret upplysning istället för det sedvanliga "djup okunskap"-och-"tror du på fullaste allvar"-snacket. Jag har aldrig förnekat att det finns transvestiter och intergenders. Vad verbet transiterá står för i det här sammanhanget hade jag dock ingen aning om förut - får association till tyska truppförflyttningar :o) - men jag läser på för att inte bli idiotförklarad. (Snacka om härskarteknik - nåde den som inte använder exakt rätt akademisk vokabulär här! Jag håller mej dock alltid uppdaterad om den senaste bokstaven i det nya pk-alfabetet för att inte bli nedklassad som mindre vetande. Homo- och bisexuella blev HBT-personer, som blev HBTQ-personer som nu senast blev HBTQI. Inväntar nästa bokstav med stort intresse).

Till saken: Oavsett vilka begrepp vi tillåter varandra att anävnda finns det dock uppenbarligen människor som upplever sej "tvingade" att operera om sej radikalt för att kroppen ska komma i linje med en upplevd inre identitet. (Överens?). Jag utesluter inte alls att det kan vara motiverat, ibland kan ju människor faktiskt födas med uppenbara missbildningar som kräver kirurgisk korrigering (fast det väl egentligen låter lite o-queer att erkänna det och inte vara nöjd och stolt över den man är skapt som?).

Jag påstår inte heller att ingreppen begärs och genomgås "av en nyck" - det är klart att de föregåtts av mycket grubbel, kanske t.o.m. ångest. Men du Niklas borde kunna hålla med mej om att åtminstone VISSA s.k. könsbyten kan grunda sej i en besynnerlig syn på hur man "egentligen borde" vara för att vara "hel" och "normal". Ibland får man kanske börja våga använda de "åror" man fått - är det något queer-budskapet brukar betona så är det ju faktiskt detta.

Om saken vore så självklar och tydlig som du vill få den till, skulle vi ju inte få det problem som beskrivs i http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_368514.svd och vars ena part jag själv hörde om i radio för två år sedan. Stackars människa (kille eller tjej törs jag ju inte skriva) som inte fick byta tillbaka!

Niklas Hellgren sa...

Föreställningen "Ångrarna" bygger på att två personer som genomfört ett könsbyte upptäcker att de har begått ett misstag (om jag har förstått saken rätt - jag har inte sett föreställningen).

Ja, det förekommer. Men det är sällsynt, och det är just för att förebygga sådant som vi i Sverige har en lång och omfattande utredning (flera år). Jag tycker att det är synd att Lindéen spär på rådande fördomar mot transsexuella som psykiskt instabila personer.

Hyvens att du medger att en könskorrigering kan föregås av en "mycket grubbel, kanske t.o.m. ångest". Men det är sannerligen att tona ner problemen. Det är snarare ett potentiellt livshotande tillstånd.

Queerteorin säger på intet vis att man ska våga använda den kropp man har. Den ifrågasätter tvärtom gränserna mellan genus och biologi och talar om hur vi hela tiden iscensätter vårt genus. Detta har vissa tolkat som att den står i motsättning till den "biologism" som transpersoner uttrycker. Men det är felaktigt. Du verkar intresserad, så jag rekommenderar att du läser "Genus ogjort" av Judith Butler.

Luka(s) sa...

Som jag förstått det (med resarvation för att inte heller jag sett pjäsen&filmen, bara läst om dem och de verkliga fallen de refererar till) SÅ handlar de tåv fallen om biologiska män som egentligen var homosexuella, men av omgivningen och inte minst vården uppmuntrades att se sig själva som transsexuella.

Det var en föreställning som fanns förr, att en person inte kunde vara homosexuell, utan att det då handlade om att personen hade fått fel kön isätllet. Dessa personer blev knappast lyckliga av sina mer eller mindre påtvingade könsbyten, av rätt naturliga skäl.

Det är väldig ttrist att varken pressen eller regissören själv reflekterat över skillnadne mellan den tidens påtvingade könsbyten på homosexuella och den könskorrigerande behandling som korrekt diagnoticerade transsexuella behöver. Det hade blivit en mycket intressantare debatt, speciellt som föreställningen lever kvar i exempelvis Iran än idag.

Niklas Hellgren sa...

Ja, jösses... Kanske läge att skriva en debattartikel inför nypremiären i höst? Teatervärlden är i stort sett renons på HBT-kompetens, tyvärr.