tisdag 1 juli 2008

Om att ångra tolv miljoner misstag

Jag drömmer om hindi. Fraser och ord far igenom mitt huvud hela tiden och jag minns eller försöker minnas hur de stavas på devanagari. Jag bär med mig min bok och läser den så fort jag hinner. Jag har en ganska tjock bunt med små kort med hindi på ena sidan och det svenska på den andra: ett klassiskt sätt att nöta in glosor.

Det är väldigt intressant och roligt - och en smula skrämmande. Jag märker ju hur min hjärna blir mer eller mindre kapad av de här upprepningarna. Tänk er då att upprepa ett mantra 1 728 gånger om dagen: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare...

Om du inte upprepar mantrat en gång för varje kula på radband, alltså 108 gånger, minst 16 gånger om dagen, så är du rökt. Men om du gör det så renar du ditt sinne och frigör dig från illusionen att du är din kropp. Det är som att duscha, säger de. (Försök duscha 1 728 gånger om dagen.) Om man sover sju timmar per natt (vilket är max i rörelsen om man inte är sjuk - man går f.ö. upp halv fyra på morgonen och äter frukost först klockan åtta) så blir det 1 020 minuter över för dessa 1 728 mantran. Räkna bort tiden du äter eller ägnar dig åt studier. Det är lätt att inse att så gott som all ledig tid måste ägnas åt mantrat.

Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Ett mantra blir därför snabbt beroendeframkallande. Och inte nog med att hjärnans belöningssystem blir kapat av mantrat, precis som det kapas av exempelvis alkohol; man börjar frukta vad som ska hända om man slutar. Det är också svårt att tänka sammanhängande med detta mantra ständigt brusande i skallen. Och tänk dig nu att du har hållit på så där i ett antal år. Kan du då säga dig att du bara har varit lurad? Det kostar på, lindrigt sagt. En av mina vänner hoppade av sekten efter 20 år, lite drygt tolv och en halv miljon mantran efter att han blev initierad. Jag har inte frågat om han ångrar sig. Är det alls möjligt att göra det?

I USA blev ISKCON (The International Society for Krishna Consciousness) för några år sedan stämda av 550 målsägande från flera länder och dömda att betala 9,5 miljoner dollar i skadestånd. Men det var inte för att de hade kapat folks hjärnor. Det var för att barn hade misshandlats, nekats läkarvård, utsatts för sexuella övergrepp och tvångsgiften i de skolor som denna heliga rörelse driver.

Jag antar att barnen utsattes för ett slags undervisning. Du är inte din kropp, vilket jag nu ska bevisa genom att stoppa in kuken i dig. Du är inte din kropp, men eftersom du envisas med att tro det så ska jag håna dig och skrubba dig med stålull tills du blöder. Du har brutit benet, men du får väl för helvete för Krishnas skull gå till skolan ändå. Barfota i snön.

Gråt inte, utan stäng av tankarna på smärtan genom att säga ditt mantra. Då renar du dig från dina oönskade vanor (som att vilja sova och äta ordentligt, leka och ha vinterskor). Då och först då kommer du att förstå vem du är i förhållande till Gud och till den materiella världen. Lycka till!

1 kommentar:

Per Klason sa...

Ja du, Niklas. Här är den där gamla vännen som var en Hare Krishna-munk i tjugo år. Tja, hur ska jag förklara?

Hur förklarar man upplevelsen av att kliva ur den där lagomsvenskt distanserade, lite småcyniska säkerhetszonen och stå i en rosa pyjamas på en Konsumparkering i Ludvika och försöka sälja en bok med namnet "Sri Upadesamrita"? Varje dag i tre år. Nakenheten, egot som sprattlar i panik, det konstanta verklighetstestet, "Varför i hela världen står jag här och blir utstirrad med min rakade skalle och tofs i nacken? Tror jag verkligen på det här?" Hur förklarar man hur några gamla sanskritverser ledde en fram till en djup övertygelse, till människor som mest verkar skrämmas av både för mycket övertygelse och av indiska sanskritverser?

Eller de där vackra stunderna tidigt på morgonen tillsammans med Hare Krishna-mantrat då tankegröten skingras lite och man kan få en titt ut ur vår mentala finka. Och sedan finna sig själv sanslöst rabblande sina återstående mantran sent på kvällen för att nå dagens kvot. Nej, problemet var nog inte mest hypnosen från mantramuttrande hela dagen lång (det tog ca 1,5-2 timmar att få klart dagens ranson), utan att man ofta bara lät munnen gå medan tankarna var på annat håll.

Eller den där smått sanslösa kompotten av helgon, gangsters, hippies, genier, pedofiler, asketer, neurotiker, filosofer och gamla musiker som var ISKCON. Puritansk Vaishnavism (den fjärde största av världsreligionerna, för övrigt, på platsen efter ateism/agnosticism) knapphändigt inympad bland rotlösa ungdomar i väst.

Det var roligt, allvarligt, djupt andligt, men också grupptänkande, fundamentalism, maktkamper och allt det där som man hittar där många människor samlas.

Per