Etisk resning?

Vår hudpigmentering är ett resultat av evolutionen. Mycket pigment skyddar mot nedbrytning av folsyra, lite pigment underlättar upptag av D-vitamin. Vill ni läsa mer om det här, kan ni studera The Evolution of human skin pigmentation. Och är ni för lata för att läsa en kort artikel kan ni se Nina Jablonski föreläsa på ett mycket engagerande vis här (16 väl använda minuter). Tyngdpunkten i artikeln och videon ligger på evolutionen, även om Jablonski tar upp rasism – vill man ha ett bra argument mot kreationister räcker det med att peka på sin hud.

Som bekant bor det av historiska skäl mängder av svagt pigmenterade i exempelvis den forna straffkolonin Australien, och mänger av kraftigt pigmenterade i Nordamerika, slavhandlarnas stora avnämare. Det gör att de förra riskerar hudcancer och de senare d-vitaminbrist, enkelt uttryckt. Nu har vi för första gången fått en måttligt pigmenterad amerikansk president, som Jablonski uttrycker saken, men det tog några hundra år. Rasism som bygger på hudfärg och andra typiska drag hos vissa befolkningsgrupper, som formen på ögonen eller näsan, lever förstås vidare även om den inte anses rumsren. En form den tar sig är fetischeringen av det annorlunda, skulle jag vilja påstå.

Jag vet inte hur många bleksvenska män som får etnisk resning vid tanken på de där exotiska kvinnorna. Det är nog inget man gärna vidgår, annat än grabbar emellan. Och det är nog inte helt okej att t.ex. bara jaga svarta tjejer, va? Som om de vore nåt slags sebror och inte individer. Jag känner i alla fall ett visst obehag vid tanken, kalla mig sexualfientlig statsfeminist. Men det finns många varianter. En relativt vanlig syn är en svensk man med en thailändsk kvinna. Det kan vara kontroversiellt, men väcker ändå mindre uppseende än kombinationen svart-vit, där bådas ingrupper kan mobba ut dem.

En annan rätt vanlig kombo är en svensk man och en rysk eller polsk kvinna. Den är inte lika iögonenfallande, men är ofta problematisk ändå. Lissa Nordin har skrivit en fängslande bok om sin studie av ensamma norrländska män, ”Man ska ju vara två”. Här får vi bl.a. möta män som åker på kontaktresa till St. Petersburg. Det möts av förakt från omgivningen. Inte nog med att de stackars hopplösa gammpojkarna måste söka sig utomlands, de blir ju lurade av de där ryska halvfnasken. För vad i hela friden kan en kvinna se hos en kroniskt snusande luns i glesbygdsblazer från Helly Hansen? Inte nog med att han har fel manlighet, han har också fel begär och bor på fel ställe. Det är en lose-lose situation, liksom.

Det finns fler kombinationer som anses fel. En Medelålders karl™ med En 20 år yngre fru™. En Invandrarkille™ med en Blond bimbo™… Listan tar inte slut där, men jag ska koncentrera mig på aspekten överordning-underordning. Varför tycker folk att det är okej att raljera över den där medelålders karlen med sin importfru eller den åldrade rockstjärnan med sin unga kvinna? Märker de verkligen inte vilket förakt de ger uttryck för? Jag tycker att det är djupt ofeministiskt att frånkänna de där ”svaga”, ”desperata” eller ”omedvetna” kvinnorna en förmåga att fatta egna beslut, som om de skulle sakna autonomi.

Tänk dig att du är en relativt välutbildad men underbetald kvinna i Ryssland. Du ser hur den nygamla nomenklaturan roffar åt sig med båda händerna medan din farmor och farfar, arbetets hjältar, inte skulle överleva på sina ynkliga pensioner om de inte hade en datja. Du ser limousinerna på Nya Arbat, du ser på teven hur folk längre västerut har stora, välplanerade kök, ljusa och välstädade trappuppgångar, treglasfönster, fräscha dass, obegränsat med varmvatten… Och kontrasterar det mot din egen situation. Det är ett jävla hån. Du träffar en svensk man som verkar trevlig, tycke uppstår och ni beslutar er för att försöka tillsammans. Så du flyttar till ett land där du inte kan språket, inte känner en kotte, inte kan de sociala koderna, inte vet hur samhället fungerar, inte har ett jobb. Lätt som en plätt, eller hur?

Själv skulle jag aldrig i livet flytta utomlands om jag inte var absolut tvungen, därtill är jag alldeles för trygghetsknarkande och bekväm, för att inte tala om rotad. Jag gillar att kunna det här samhället på mina fem fingrar även om jag sannerligen inte gillar alla aspekter av Sverige. Och jag har mina barn att tänka på - skulle jag rycka upp dem? Inte i första taget. Så jag har faktiskt ingen förståelse för det där föraktet. Och om det är svårt att skutta västerut ett antal mil, tänk er att flytta tvärs över jordklotet och resten av livet få finna sig i att vara avvikande enbart på grund av sitt utseende.

Den där så kallade bimbon, sen. Är hon inte en femtekolonnare, ett hån mot allt vad medvetna kvinnor kämpar för? Ni kan se en bra illustration av den tanken här, i How to trick people into thinking that your’re good looking. Den är rätt kul, eller hur? Jenna Marbles är förstås ingen bimbo, tvärtom driver hon med alla som pimpar sitt utseende (pun intended). Men frågan är varför någon vill se ut så där. Jo, gissar jag, för att det är ett kapital. Och för att man kanske lider brist på annat kapital. Bimbon har inte gått på Lundsberg, liksom. Men det innebär inte att hon är dummare än du eller jag, lika lite som thailändskan är så insnöad på ett visst sätt att göra kvinnlighet på att hon inte kan förändra det.

Med detta sagt är det ändå inte oproblematiskt med över- och underordning, även om man aktar sig för att dra snabba slutsatser om den man ser som underordnad. För om jag ogillar bleksvenska män som enbart raggar på starka pigment är det ingenting mot vad jag tycker om samma mäns syn på Den svenska kvinnan™, hon som jämt har huvudvärk och kräver att han ska tvätta sina kalsonger själv. Sagda män brukar kontrastera det mot östisar av allehanda kulörer, de där som är så arbetsamma och aldrig knotar. Eller mot de sensuella asiatiskorna som gärna bjussar på en avsugning efter den kryddstarka middagen. Eller mot de unga och fräscha utan hängpattar och bristningar och en massa besvärande åsikter och, gud bevare oss, vidhängande ungar.

Sen finns förstås det omvända, och då menar jag inte bara exotism åt andra hållet, typ Robyn i Japan eller tjejer som eller bögar som. Nej, jag menar det creddiga i att vara kompis med en rullstolsburen flata från Peru eller en tvättäkta transman eller en superintellektuell iranska eller så. Ja, ni vet: berättelser om hur hans eller hennes mamma eller ännu hellre pappa föddes under en motorvägsviadukt och fick hiv av en torsk i Rio de Janeiro. Visst, det är frestande att stoltsera med lånta fjädrar, men jag tycker inte att mina medmänniskor ska vara ett slags accessoarer. Det är nästan lika motbjudande som när föräldrar försöker höja sin status genom att göra sina barn till nåt slags högpresterande, vandrande reklampelare genom att tvinga in dem i högstatusplugg, seglarläger och golfklubbar. Fast det är tvärtom: Se på mig! Jag har absolut inga fördomar, för jag känner en bög. En svart bög. En neurosedynskadad svart bög. Som snart ska dö, det måste jag blogga om.

Vi lever i en värld där evolutionen av den mänskliga arten antagligen har upphört. Vi är helt enkelt för många för att någon mutation i bättre eller sämre riktning kan få någon genomslagskraft – det är i alla fall vad jag har hört av folk som kan sånt. Men följderna av vår pigmenteringsevolution, och inte minst av kolonialism och folkförflyttningar i modern tid, lever vidare. Tänk dig att ständigt få frågan om vad du tycker om ordet ”negerboll” bara för att du är svart. (”Men ’neger’ betyder ju bara ’svart’, egentligen” och yada yada.) Eller tänk dig att du är thailändska och inte släpps in på nattklubben för att det vet man ju vad alla thailändskor har för yrke. Tänk dig att du inte kan gå och handla kläder utan att känna att du har ögonen på dig för att du har en vid sammetskjol. Eller tänk dig att du är den där trofén och maskoten som alla vill gulla med. Det räcker inte med att snällistiskt prata om att vi alla är individer, det behövs aktivism. Faktiskt. Och då menar jag inte att vi alla ska ta varandra i handen och sjunga Ebony and Ivory. Visst är det rart med Macca och Stevie, men också bra tandlöst. Nej, om man kan dansa till det är det baske mig inte min revolution (som en vän till mig hade som motto på Fejan förr). Det krävs lite etisk resning i motsats till den etniska resningen och alla dess underarter. Och då har jag ändå bara behandlat en liten del av den samlade rasism, det postkoloniala förtryck och den främlingsfientlighet som fortfarande är skrämmande utbredd, bara den så kallat "gamla" rasismen.