Fem minuter med Maud Adlercreutz

När jag var liten började jag läsa min mors damtidningar, och det fortsatte jag med långt upp i tonåren. Jag tror att det var Damerna Svärd som först fångade mitt intresse. Jag ville veta vilka de där damerna var. Besvikelsen över att det var Damernas Värld gick snabbt över; jag hade blivit biten. Femina var den andra damtidningen i vårt hem, och den var inte heller så dum. Femina var lite exklusivare och gick an att läsa för en feministisk medelklasskvinna även om den var lite glättig. Ja, så där som damtidningar är. Damernas Värld var lite skvallrigare, lite billigare och kanske mer aktuell. Den var mer min melodi. Sen fanns det förstås tidskriften Vi, men det var ju ingen riktig damtidning även om det förmodligen mest var damer som läste den. Den var för intellektuell för mig.

Om än Femina var lite för glossy så gillade jag den med. Jag tror att min mor framför allt läste den för att vår sommargranne på Öland, Gertrud Zetterholm, skrev kåserier i den. I alla fall var det nog så hon försvarade sig - om hon alls kände att hon behövde göra det. Det kan mycket väl vara en efterhandskonstruktion från min sida. Var Femina feministisk? Nja, inte så det störde, skulle jag tro. Men kanske hade den ett feminint eller kvinnligt perspektiv. Den var lite av ett eget rum i Virginia Woolfs anda. Här skildrades världen så som den uppfattades av kvinnor, och inte vilka kvinnor som helst. Det var visserligen matlagande, babypysslande och städande kvinnor, men också yrkeskvinnorna, och jag tror att jag kände en ganska stark samhörighet med dem. Jag var fäst vid det typiskt kvinnliga så som jag uppfattade det på den tiden. Och så var det nog det här med knepen. En stående spalt hette "Fem minuter med Maud Adlercreutz" och kunde innehålla alltifrån husmorstips till små humoristiska funderingar och råd om vett och etikett. Jag tror i alla fall att det var så, men om jag har några gamla Feminaläsare här så rätta mig gärna. För mig var nog själva titeln det mest fascinerande. Tänk er, en kvinna som heter Maud Adlercreutz lånar er fem minuter av sin tid. Det är en chans som bara måste tas tillvara.

Nu googlade jag på henne och hittade bl.a. en runa från Aftonbladet. Det visar sig att hon som reporter bevakade Hitlers besök hos Mussolini i Italien, att hon tillhörde samma generation som Barbro Alving och var en mentor för kvinnorna på Aftonbladets redaktion. Och se här presenteras "Solister i mångfalden", en avhandling om Bang, Adlercreutz och den för mig okända Astrid Ljungström. Bang var också en förebild för min mamma, vill jag minnas. Det var väl hon som sa de berömda orden att "intuition är när en kvinna tänker snabbt". Det tog jag till mig, precis som jag tog till mig mycket annat i damtidningarnas värld.

Jag tror inte att vare sig Femina eller DV hade så mycket underklädesannonser, men jag kanske minns fel. Men en och annan fanns det väl att titta på för en pojkvasker. Inte för att jag var någon PO Enquist som runkade till Åhlén & Holms katalog. Nej, jag var nog mest intresserad av själva tanken bakom. En annons som etsade sig in i mitt minne var "Playtex - det sköna krysset som lyfter och delar". Var det här långt senare? Jag vet faktiskt inte. Men jag funderade mycket på det där. Lyfter, jo det kunde jag förstå. Alla bröst sitter ju liksom bara fast mest upptill, och en stadig behå kan få fason på hänget. Annars blir det lite hipp som happ, särskilt om man som de flesta kvinnor har ett som hänger mer än det andra eller är större. Då blir det ingen byst. Damer ska ha byst, det är som ett slags spänstig, perfekt horisontell murbräcka med vilken man både lockar och avvisar karlarna. Tror du att det här är två bröst? Ha, tji fick du! Det är en byst, en perfekt enhet som är i stort sett avsexualiserad och snarast är att betrakta som en modeaccessoar. Ska det vara urringat så ska det vara med måtta, man är väl ingen Anita Ekberg. Och en så stor byst måste vara tung och besvärlig, hujedane.

Men "delar"? Det där var ett mysterium för mig. Var det ett utbrett problem med alltför tättsittande bröst? Och drog alltså de trångbröstade, om uttrycket tillåts, en lättnadens suck när de hade fått på sin Playtex-behå? Nej, jag begrep det inte. Delar man så blir det ju ingen byst. Det har nog nåt med sexualitet att göra. Att visa att man har två, säger två (2)! bröst med en motorväg emellan blir det förstås en helt annan sak.

Ja, så där funderade och resonerade jag. Att jag hade fyra storasystrar bidrog säkert till att avmystifiera kvinnligheten, även om jag minns med vilken fasa jag betraktade de blodiga bomullstussarna i ett par tåspetsskor en gång. Det var liksom självklart att världen var kvinnlig, och var den inte det så var det inte den riktiga världen. Visst förstod jag väl att det fanns världskrig, träslöjd, motorsport och andra manliga nöjen, men var de inte lite fåniga? Skulle inte Gertrud Zetterholm klappa Tor huvudet och kalla honom lilla gubben när de var i enrum? Det har jag förstås ingen aning om, men för mig framstod hon som en fullödig människa medan han var en vresig grubblare som inte fick bli störd i sitt skrivande. Hon brukade ta sitt morgondopp naken, för hon var okonventionell och oblyg av sig. Vid ett tillfälle hukade sig nån gubbe i blåelden på landborgen för att beskåda henne, men då bad hon honom träda fram så att han fick titta ordentligt. Sen skrattade hon glatt. Se där, en perfekt bild av den kvinnlighet jag beundrade så.

Och det fortsatte. Kvinnor var fiffiga, det var liksom deras essens. De kunde trolla fram middagar ur tomma intet, hitta på roliga lekar och låtsasvärldar, trösta sina män och engagera sig i problembarn. Manliga psykologer fanns inte på den tiden - i min föreställningsvärld, alltså. Nej, det krävdes allt en kvinna för att på riktigt förstå alltifrån krånglande busungar till moppeknyckande slynglar och... Sen tog min fantasi slut. Att vuxna skulle kunna behöva hjälp med psyket var jag ovanligt länge och lyckligt omedveten om. Det fanns ju dårar, förstås, men de satt på Beckis. Utvecklingsstörda fanns det också - en av mina kompisar på Öland var just det. Han var kul att leka med, inte minst för att han var så mycket större och starkare och hade ett sånt fantastiskt skratt. Men hustrumisshandlare, alkoholister och sånt, nej.

Visst beundrade jag männens värld också, men kanske mest på håll. Jag hade bra manliga förebilder i min bror och far och senare mina systrars olika pojkvänner - även om jag senare kom att förstå att de där vuxna men ändå lekfulla killarna kanske inte alltid var så snälla även om de hade stort tålamod med mig. Till saken hör att min pappa inte heller var så macho, precis. Han kunde byta däck på en bil och så, var ingen farbror Melker i Saltkråkan. Han kunde fiska i en fjällbäck efter en skidtur, han kunde läsa och rita kartor, han hade ett kontor... Men samtidigt var han ungefär som jag blev senare, mest kvinnornas vän. Och så var han kristen, vilket inte var så ultracreddigt alla gånger. Han sjöng otroligt vackert - jag kan fortfarande höra hans stämma om jag blundar, och vi sjöng i stämmor vid pianot. Skojfrisk var han också så det räckte. Jag älskade honom mycket även om han ofta var bortrest. Men det var han, det. Andra män var ofta så tillgjorda, hade attityder, d.v.s. var ytliga och självgoda. Sådan var inte damernas värld, nej den var förtrolig, insiktsfull och varm. Och så hade man spännande behåsorter och kunde laga god knäck till jul. Jag älskade det där.

I dag skulle nog Maud Adlercreutz ha varit en stor och orädd journalist precis som då. Hon skulle knappast ha twittrat och inte heller bloggat. Hon skulle ha noterat fenomenet men förhållit sig likgiltig till det icke-gedigna och tyckmyckna. Jag tänker mig att Maud (ja, jag vill kalla henne så nu, för hon var min vän) skulle ha uppskattat Gudrun Schyman för hennes mod och rakryggade hållning även om Maud själv inte såg sig som feminist. Hon kunde kanske också ha haft ett visst tålamod med sin namne i Centerpartiet och tyckt att det var strongt av en kvinna att bli partiledare. Men i smyg hade hon nog tänkt att Olofsson hade lite för mycket rouge. Mona Sahlin hade hon nog betraktat som vulgär och populistisk med sitt tal om att det är sexigt att betala skatt - hu! Sånt hör väl ändå till privatlivet.

Å, vad jag önskar att jag hade fått träffa Maud Adlercreutz. Vi hade kunnat diskutera så många intressanta saker, hon och jag. Hur man bör förhålla sig, vad man kanske inte har tänkt på, hur man kan lösa ett problem på ett fiffigt vis i stället för att köra runt, runt i gamla tankebanor. Kanske hade hon bjudit på en knäck också och lett småroat åt den där lillgamla pojken. Det finns inga som hon kvar i världen, vilket mest beror på att den har expanderat så ofanligt både geografiskt, medialt och mentalt. Ingen har längre fem minuter, och damtidningarna har helt förlorat sin charm. Men en gång levde jag i damernas värld och den var min stora trygghet.