Kapten Klänning, Hitler och jag

Jag läser Julia Skotts kloka inlägg Förebilder (efterbilder?) och tänker att de här raderna gäller även mig:

Jag är inte en hycklare för att jag är en av alla som påverkas av de normer jag kritiserar — som jag kritiserar för att de påverkar folk, mind you.

Jag har skrivit mycket om barn, genus, feminism, rasism, om uppdelningen i ett vi och de Andra och så vidare. Jag försöker till exempel framhäva för min dotter att hon har en så stark kropp, är rolig, modig och smart. Och så köper jag en Barbie-dvd till henne med ett innehåll som är själva den mörkblå kvintessensen av allt jag avskyr med pojke möter flicka, riddare och prinsessor, skira klänningar och rustningar av stål. Att vi då har "Kenta och barbisarna" eller "Lill-Zlatan och morbror Älskling" i bokhyllan är en tröst för tigerhjärtan. Hon har fallit för samma trötta normer om hur flickor ska vara sen flera år tillbaka, och då är hon knappt sex år. Men visst ger vi henne motbilder, det är bara det att man får kämpa mot strömmen. Ibland ger man efter, och det gör väl alla föräldrar.

Nu handlar Julias Skotts inlägg inte riktigt om det. Nej, det handlar om att ses som en förebild och därpå misstolkas. Så här:

Jag ser inte mig själv som förebild — om någon annan gör det blir jag väl smickrad och glad, beroende på vilket slags förebild de menar. Om de menar GörSomJagSäger och tycker att det jag säger är ”försök att må bra och tycka om dig själv, ifrågasätt normer” så köper jag det. Om de menar GörSomJagSäger och tycker att det jag säger är ”må bra, tyck om dig själv i alla situationer annars har du misslyckats” så köper jag det inte.

Jag tror knappast att mina läsare ser mig som en förebild, tvärtom retar sig säkert många på den där tyckmyckna, självgoda jäveln som uttalar sig om allt mellan himmel och jord i överlånga inlägg. Fast inte alla, såklart. Men även bland dem som gillar det jag skriver men inte känner mig infinner sig kanske en Kapten Klänning-misstanke ibland. Undrar hur han är - egentligen? Skriver han om prostitution på dagen och köper sex på kvällen? Skriver han om kvinnans underordning och förtrycker sin fru? Skriver han långa epistlar om sina barn och är en skitdålig pappa? Jag kan ge lugnande besked på alla punkterna, men ändå. Tanken på att folk kan misstänka mig för att vara en hycklare gör att jag känner mig som en även när jag inte är det. Ungefär som att jag blir nervös i tullen trots att jag aldrig har smugglat så mycket som en limpa cigaretter i mitt liv.

Och det är kanske här mina funderingar har bäring på det Julia skriver. Ju längre man uttalar sig om sakernas tillstånd, desto mer pinsamt självmedveten blir man. Jag är på inget vis en offentlig person, min blogg har inte ett så stort inflytande om man räknar antalet läsare eller inlänkar (särskilt inte det senare eftersom jag inte vill Twingly-hora), men ändå. Jag känner mig beskådad och blir medveten om mina brister.

Jag skrev om den numera tingsrättsdömde Göran Lindberg tidigare, och frågade mig om allt det goda Lindberg har gjort nu har förlorat sitt värde. Nej, det tycker jag inte, men som jag skrev har både han och Littorin givit uttrycket "det personliga är politiskt" en ny innebörd. Lindbergs jämställdhetsarbete var bra, sånt behövs det mer av inom vårt polisväsende. Men de sexualbrott han har fällts för gör det lite svårt att hurra för hans dr Jekyllsida. Av detta kan man sluta sig till att ett visst mått av hyckleri kanske är förlåtligt, för att inte tala om hur storsinta vi ska vara mot varandra när det gäller att motarbeta en norm men ändå inte vara opåverkad av den i alla lägen. Men rent hyckleri är faktiskt ganska visset, och vi får inte tappa bort vårt sinne för proportioner. Marty sa en gång om Hitler att visst kan man ha synpunkter på vissa saker han gjorde, men han var ändå en jäkel på canasta. Och detta, kära läsare, är alltså exempel på två saker: ironi och sinne för proportioner.

Nu ska jag inte oja mig över att jag känner mig iakttagen. En av mina drivkrafter för att skriva min blogg är ju bekräftelsenödighet. Jag blir alltid väldigt glad och stolt när någon diggar det jag har skrivit. Men det räcker inte långt som drivkraft. Det som framförallt driver mig är ilska över allt förtryck, allt jävelskap, all inskränkthet och dumhet som solkar ner vår vackra och underbara värld. Så jag gör vad jag kan, även om jag kanske mest är en Wunderbaum i den akademiska djungeln (för att nu citera Marty igen). Och så försöker jag bli en bättre människa, och här ser man nu myntets framsida: skammen över att inte vara den där fullkomliga människan som jag skulle vilja vara, och medvetenheten om att ord och gärning faktiskt måste stämma någorlunda överens gör nog att mitt bloggande blir en lödkolv i arslet på mig själv. När jag inte sitter och gratulerar mig själv över min briljans, förstås. Det måste man ju också få göra, även om det inte tar många sekunder innan verkligheten gör sig gällande i form av något som går i kras och ett gallskrik som hävs upp, av ett "jag är färdig!" eller så. Om jag vore kung skulle mitt motto vara: "Familjen, mitt korrektiv". Skönt att man inte är kung utan bara en obetydlig bloggare, flerbarnsfar, översättare, genusstudent och bisexuell gubbslampa. (Se där, jag kunde inte låta bli att framhäva mig själv igen. Ni behöver inte bringa mig rökelse och myrra; jag fixar't själv.)

Men skänk gärna en tanke åt det Ludwig Igra har kallat "den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet", läs gärna Maria Carlshamres fina artikel om Igra om ni ändå är i läsartagen. Den gör det lättare att förstå en sån som Göran Lindberg - och varför han inte är unik. Jag låter Carlshamre avsluta:

Likgiltigheten är den frestelse som måste motstås, skriver Ludwig Igra. Vi får inte låta oss förföras av tanken att grymhet och brutalitet är något som bara inträffar på andra platser, i andra tider, hos andra människor. I vår tids passiva bekvämlighet har vi lätt för att intala oss att vi inte är ansvariga för de grymheter som sker, och att vi kan vända bort blicken inför den smärta som förorsakas av andra. Men det är en stor och viktig insikt att vi inte behöver vara ansvariga för lidandet för att ändå ha ett ansvar för vår egen passivitet inför detta lidande.