Mer pengar för att döda kreativiteten

Det finns en märklig uppfattning om vad en bra skola är, men den är i stort sett osynlig, och detta för att den är så vanlig att den tas för given. Det handlar förstås om betygsgenomsnittet. Många elever med goda betyg = en bra skola. En grundskola där en stor andel av eleverna inte uppnår gymnasiebetyg är enligt det resonemanget inte en bra skola. Ibland ursäktas en sådan skola med att den har ett stort antal elever med "problematisk bakgrund". Det är förstås lite enklare att bedriva undervisning i en skola där samtliga elever heter Lindberg, Strömqvist eller von Essen och bor i villa. Då är man inte problematisk bortsett från att man kanske sparkar varandra i magen, kallar varandra för hora och överdoserar alkohol. Sånt fixar sig i villaförorten. De sociala skyddsnäten är så starka att någon familjerättssekreterare inte får nåt att utreda. I de problematiska bakgrundernas skola blir det däremot utredning.

Vad mäter en mätning? Jo, det den avser att mäta (om den är välgjord) och absolut ingenting annat. Intelligenstest brukar t.ex. mäta förmågan att förutse vilken av figurerna A, B, C eller D som logiskt bör följa på ett tidigare mönster där man ser figurer följa på varandra. Det finns bara ett korrekt svar, och den som prickar in flest rätt är intelligentast. Ett IK-test mäter absolut ingenting annat, som empati eller musikalitet.

Vad är då ett slutbetyg från årskurs nio en indikator på? Jo, hur väl eleven har anpassat sig efter läroplanens och lärarnas edikt om vad som är sant och viktigt. Och absolut ingenting annat. Ju mer eleven fogar sig, desto bättre blir betygen. Skolan stryper gradvis den kreativitet som alla barn besitter, och har ni råkat glömma det sen er egen skoltid kommer ni att bli plågsamt påminda om det när ni har egna barn och läser deras lärares kommentarer. "Det där var en trevlig berättelse", kan läraren skriva när barnet lydigt rabblar upp allt det har gjort under påsklovet i sin dagbok. "Det där tyckte jag inte lät så trevligt", kan det stå när berättelsen är för fantasifull, rolig och drastisk. Samma sak gäller matematiken. Den som intuitivt kommer fram till rätt lösning bestraffas - för man kan ju inte göra på mer än ett sätt, nämligen först si, sen så och därefter så, uppställt och redovisat enligt mallen.

En "högpresterande skola" som Sten Nordin och Cecilia Brinck skriver om på DN Debatt / Stockholmsdebatt är alltså en skola med välanpassade barn. Den skolan ska ges extra pengar som uppmuntran. Men anta nu att samtliga Stockholms skolor blir högpresterande - eller varför inte alla Sveriges skolor? Ja, då får vi sannolikt väldigt många fler som läser vidare på våra universitet och högskolor. Och om även dessa blir högpresterande får vi väldigt många fler individer med kandidatexamen, magisterexamen, masterexamen och så vidare. Vilket innebär att dessas värde urholkas; det går inflation i betygen. I slutändan får vi ett samhälle med välanpassade huvudfotingar och noll kreativitet. Du sköna nya värld.

Vår dotter har just börjat i F-klass i en skola där de flesta inte heter Strömqvist och garanterat ingen von Essen. När vi berättar för andra dagisföräldrar vilken skola vi har valt blir reaktionen - ingen alls. De är liksom för artiga för att säga: "Men har inte den skolan dåligt rykte? Det går ju så många invandrare där." Så de säger ingenting och begriper inte att deras tystnad säger allt om deras attityd. Ja, det finns säkert barn med "problematisk bakgrund" där. Men vad jag har sett av vår dotters lärare är hon mycket bra, med sunda pedagogiska åsikter och 20 års erfarenhet. Jag tror att hon och de andra i teamet är väl skickade att ta hand om en klass där spridningen av språkkunskaper, nedärvt socialt kapital samt intellektuell och emotionell mognad är rätt stor. Men det kommer kanske inte att synas på betygen.

Många är bekymrade över att pojkarna halkar efter flickorna i den svenska skolan. De verkar inte bry sig om plugget, och det kommer att sluta illa. Men jag skulle vilja vända på resonemanget: föräldrarna borde sträva efter att deras flickor blev mer medelmåttiga. Det pojkarna har förstått intuitivt är inflationen i utbildningssystemet. De räknar med att det ska gå att ta sig fram på andra vis och eftersom de är pojkar kommer de att bli unga män och senare old boys som nätverkar. Om de nu tänker så långsiktigt och tydligt; kanske överdriver jag. De kanske bara skiter i skolan eftersom de kan göra det utan några fasansfulla konsekvenser. Men de som verkligen satsar på det livslånga lärande som Sten Nordin vurmar så för är medelklassflickorna, och de som har ont i magen av prestationskrav är återigen flickorna och de unga kvinnorna.

Jag vill inte att min dotter ska bli bäst i klassen. Jag vill att hon ska må bra, förlora så lite som möjligt av sin kreativitet och, framförallt, gradvis leta sig fram till vad hon vill göra av sitt liv. Om det senare innebär att hon måste fixa höga betyg och examina får hon väl hacka i sig det, om inte - desto bättre. Hon har gått från ett helvitt dagis till en invandrardominerad skola, och det ser jag som en rikedom. Sverige ser mindre och mindre ut som på 1950-talet och vad som krävs för att klara sig bra i framtiden - om, säg 20 år - vet vi faktiskt inte ett skvatt om. Men gissningsvis kommer det att bli allt viktigare att förstå sig på och skapa nätverk med människor från vitt skilda bakgrunder. Att någon som Sten Nordin inte begriper det, eller vikten av kreativitet, är föga förvånande. Han, Jan Björklund et al. vill se fler friskolor, elitklasser och välanpassade människor omkring sig. Skolor måste inte vara toppskolor betygsmässigt, bara de kan visa att de höjer elevernas betyg, d.v.s. får dem att anpassa sig bättre. Vad det här har med lärande att göra är höljt i dunkel. Ja, det är lika nebulöst som vad en doktorsexamen betyder eller vad ett IK-test ska vara bra för. Även idioter kan bli professorer, men du kan inte bli dansare utan kreativitet och en stark personlig vision.

"Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten", säger Shakespeares Julius Caesar. Just den sorten har vi för många av i Sverige nuförtiden. Jag hoppas på en värld av problematiska, kunskapshungriga och nyfikna, inte små välanpassade Sten Nordin-kloner. Ni vet, de där som gör alla sina läxor för att en dag själva blir lärare och rektorer och starta friskolor med en enda affärsidé: att håva in stålar på att lära barn av med att vara kreativa.

Tills vidare skulle jag vilja ge mina läsare ett råd. Nästa gång ni fyller i ett intelligenstest, gör som Kandinsky skulle ha gjort. Välj den intressantaste och vackraste figuren.