Egentligen är vi alla sodomiter

Ivar har skrivit ett roligt och träffsäkert svar på mitt inlägg om varför jag inte går på strejtställen, betitlat Heterosexualitet - kanske det mest perversa sen sodomi. Läs och jämför själva, jag tycker inte att jag behöver bemöta det. Däremot ska jag kommentera begreppet sodomi.

I London fanns det i början av 1700-talet ca 60 gayklubbar. Fast så kallades de förstås inte eftersom begreppet gay inte var uppfunnet, nej de kallades moll houses. Här hade män sex med män, men det var inte vilka män som helst. Sodomiter hade funnits förut, vilket inte minst visas av att lagen sedan länge förbjöd sodomi. Men de var bara män som knullade med andra män, en grupp som vi i dag kallar msm - män som har sex med män. Och sex hade man; det raggades i gränder och prång, på teatrar, latriner och pissoarer och andra undanskymda och mörka platser. Osedligheten var så utbredd att moralens väktare hade börjat patrullera och skriva upprop.

Men det hade aldrig varit en identitet att vara sodomit. Ingen var homosexuell eller för den delen heterosexuell, ingen hade en läggning. På sin höjd var man osedlig, hade dålig karaktär eller så. Tills the moll trädde in på arenan. I pubens bakre rum eller övervåning gavs han ett kvinnonamn och fick ett glas gin kastat i ansiktet som invigningsritual. Sen kunde det roliga börja. En moll var nåt jag i brist på bättre ord får kalla transbög, för "fjolla" ger fel associationer, liksom druga, även om det fanns inslag av parodi och självironi.
Det förekom också märkliga ritualer. Man iscensatte förlossningar där en var klädd som födande kvinna, en som jordemor och en som präst. Barnet som föddes under stora svårigheter var ofta en trädocka, men kunde också vara en ost eller en blåsbälg (!). Som alltså sedan döptes av prästen.

Samhällets överklass gick inte på de här gayställena, och inte heller kvinnorna, även om mollhusets ägare kunde vara en krogmadame. Och när de så småningom tvingades stänga efter polisrazzior och åtal och skampåle och hängningar fortsatte förstås adeln att göra som den ville. Inte för att det var helt okontroversiellt, vilket visas av att drottning Annes otaliga kärleksbrev till en kvinna väckte uppseende, eller att en av hennes rådgivare tvingades avgå efter att ha mer eller mindre gift sig med en man. Men det var förstås skillnad på folk och fä.

I dag har vi alla en sexuell läggning, och har vi ingen tillskrivs vi en. Upplever man sig som flata men knullar en och annan man är man inte äkta, utan en fejkflata, en bisexuell. Och alla de där radhuspapporna som går på videoklubb är smygisar och i själva verket bögar, bara att de inte vågar erkänna det. Vi har en identitet som bi, hetero, goldstarflata och så vidare. Och en karl i kvinnokläder är inte bara någon som gillar att klä om ibland, utan en transvestit. För man måste ju liksom förklara och definiera till varje pris.

Visst har identitetspolitiken haft en viktig funktion och den är långtifrån överspelad. Osynliggörande, diskriminering och hatbrott är realiteter än, inte minst i sammanhang där man kanske är the only gay in the village. Men jag drömmer om en värld där heteronormen och alla dess allierade normer och förespråkare ska vara ett minne blott. Jag har en vän som vägrar att se sig som homosexuell - han knullar bara med män. Se honom som en föregångare eller kalla honom svikare om ni behagar. Men jag anser att vi i grund och botten inte är våra praktiker eller böjelser. Vi är alla sodomiter eller kuk/fittfetischister eller vad ni nu vill. Det är bara samhället som förändras fram och tillbaka och hoppeligen fram igen. Det återstår mycket att göra, men låt oss se identitetspolitiken som ett historiskt bestämt verktyg, inte mer. Vi kan, som Gayatri Spivak säger, tillämpa ett slags strategisk essentialism så länge det krävs, även om slutmålet är ett annat. Som Marty brukar säga borde vi slippa alla etiketter, för vi är inga syltburkar.