Fråga inte vad feminismen kan göra för dig

Jag fick just en kommentar av historikern, sociologen och förebilden Kristina till det blogginlägg där jag bl.a. refererar till Bo Rothsteins artikel Genusforskarna har gjort sig osynliga. :

Bo Rothstein vet inte hur det vetenskapliga fältet fungerar och det är därför han babblar om genusvetenskapen. Genusvetenskapen är ett av de allra mest underordnade forskarämnena. Analyserar man det vetenskapliga fältets forskarämnen utifrån SCB:s konstruktion av ämnen på 3-siffernivå hamnar genusvetenskapen i den liga av ämnen som är allra fattigast. Minst ekonomiskt kapital i form av anslag får ämnet från företag i Sverige. Ämnet överlever i princip på bara statsanslag och lite anslag från forskningsråden. Det är DÄRFÖR som genusvetenskapen är ett litet och fattigt ämne. Det är därför som Bo Rothstein tror att ämnet är "instängt i akademin" men han kan inte relatera det till andra ämnen. Trots att han är statsvetare och borde kunnna det.

Och så fick jag en länk till ett kort klipp med Raewyn Connell, som har skrivit banbrytande verk om maskuliniteter. Ta en titt, det går fort.

Så där. Enkelt, va? Något som både kan och bör göras av män är att förändra maskuliniteten. Är du som läser det här man och har något slags feministisk grundsyn är det bara att sätta igång. Du kan till exempel försöka påverka andra män, och vilka är bättre att börja med än pojkarna? Är du lärare, har du barn i dagis- eller skolåldern? Starta en genusgrupp eller gå med i en befintlig sådan. Prata med barn om varför killarna spelar innebandy och fotboll på fritids medan tjejerna pysslar och leker affär. Fråga varför de tror att nästan alla som sitter i kassan på Hemköp är kvinnor. Fråga varför det är ett rosa hjärta på flicktoaletten i skolan, varför man alls ska ha skilda dass. Det har vi ju inte hemma, eller hur? Kolla igenom skolböckerna efter jakt på stereotypa könsskillnader, titta i böckerna på dagis, besök skolbiblioteket. Sätt på dig genusglasögonen och du kommer att upptäcka mer och mer. Klaga. Prata med personalen på förskolan, i skolan, på fritids. De är inte dummare än att även de kan se mönstren, däremot kan de ha blivit lite fartblinda, kan man säga.

Gå till dig själv. Sätt på dig ett femmigt halsband eller armband och känn efter hur det känns. Är det obehagligt? Varför då? Skapar det kommentarer? Bemöt dem. Sätt på dig mascara när du ska gå ut - medan dina barn ser på. Gå till ett gayställe nästa gång och dansa med män även om du är strejt. Eller om du går till ditt vanliga plejs - försök bli uppraggad. Känn en viss förväntan: i kväll kanske den där skitsnygga och trevliga tjejen ska upptäcka dig. Hur känns det att vänta på att det ska hända? Ingenting av det här kostar dig nåt särskilt.

Jag hoppas att du inte hjälper till hemma. Det är sånt som din pappa kanske gjorde, men en lägstanivå för en feministisk man innebär delat ansvar för hushållsarbete och barnomsorg. Visst är det du som har packat skötväskan med blöjor, ombyten och sånt man behöver? Visst är det du som har bokat tvätttiden, du som skolar in på förskolan, du som vabbar? Såklart. Och det är du som betackar dig för eventuella guldstjärnor och vägrar att sättas på piedestal bara för att du gör självklarheter. Du frågar dig inte vad feminismen kan göra för dig utan vad du kan göra för feminismen. Såklart.

Det finns män som beklagar sig över att "det är så svårt att vara feminist och man". My heart bleeds. Torka tårarna och gör nåt konkret i stället. Den allra mest grundläggande definitionen av feminism är att man ser att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, ett faktum som vi bör göra nåt åt. Definitionen säger inte att alla män överallt och i alla lägen är överordnade. Den tar heller inte upp sånt som Connells begrepp hegemonisk maskulinitet, och den säger inte ett jota om hur vi bör ändra på det här. Men som ett slags utgångspunkt är den ändå ofrånkomlig. Det här innebär också att män faktiskt får maka lite på sig. Ta till exempel inte upp allt syre i en diskussion bara för att din manlighet automatiskt ger dig pondus. Gör allt det där självklara som jag skisserade ovan. Var hemma med barnen även om ni förlorar ekonomiskt på det. Bli lika "opålitlig", d.v.s. lika barnledig och vabbande, som arbetskraft som kvinnorna. Då kan vi börja snacka feminism.

Ja, män som grupp förlorar vissa privilegier på feminismen, det är en oundviklig följd av tanken att män inte bör vara överordnade. Men män kan också vinna mycket på det här, till exempel genom att bli bättre pappor och få ett bättre förhållande till sina moatjéer. Barnen tjänar på att ha likvärdiga föräldrar. Samhället i stort tjänar på det genom att våldet minskar. Så vad väntar ni på? Hur kan feminismen inte angå er? Det handlar om rättvisa. En antirasist ser hur vissa grupper i allmänhet är överordnade andra, och vill förändra det. Samhället är genomsyrat av skeva maktordningar, varav vissa är synliga medan andra knappt uppmärksammas alls. Barn placeras till exempel i särskolan i onödan, och när de väl har gått där tillräckligt länge är dörrarna till en högre utbildning för det mesta stängda. Så de får ta enklare jobb, finna sig i att tjäna mindre som vuxna och bo sämre. De får sämre hälsa än genomsnittet och dör tidigare. Det måste inte vara så, det borde inte få vara så, eller hur? Och visst borde inte hbt-ungdomar i landsorten känna sig så förtvivlade att de försöker ta livet av sig? Att vara feminist är lika självklart som att vara antirasist eller att strida för adekvat stöd åt skolungdomar med särskilda behov.

Det är lätt att överväldigas av alla dessa skevheter. Men det finns ett enkelt botemedel: gör nåt - nu. Det är inte mer än rätt, och du kommer dessutom att må bra av det. Jag kan också varmt rekommendera en kurs i genusvetenskap.