Att inte vilja associeras med sitt jobb

Jag jobbar inte som översättare, jag är översättare. Far var advokat, specialiserad på expropriationsmål och vattenrätt, mor var kurator och syokonsulent (och lite annat, som övervakare, terapeut...). Aldrig hörde jag dem säga att de "jobbade som", och jag gör det inte heller. Om någon frågar vad min moatjé gör säger jag att Marty är regissör och dramatiker, inte att hon jobbar som dramatiker och regissör. Men regisserandet är inte på heltid, alltså är hon regissör i egenskap av etablerad sådan. Hon regisserar med jämna mellanrum, men regiuppdragen avlöser inte varandra utan avbrott. Vore det så skulle hon knappast hinna skriva, hon skulle inte hinna jobba som dramatiker utan finge nöja sig med att vara en före detta dito.

Jag är en före detta. Jag har skrivit flera pjäser, men bara haft premiär på en. Är jag dramatiker? Nja, det börjar kännas avlägset, och om jag är dramatiker är jag det definitivt inte på samma sätt som Marty. Så visst finns det en skillnad. Hon har livnärt sig på sin dramatik i många år nu, jag tjänade en icke föraktlig engångssumma tack vare att min pjäs televiserades, men ändå. Det var då. Jag är översättare, trots att jag är oerhört trött på jobbet (och inte minst att diskutera det med främmande personer).

Men jag retar mig på överanvändandet av "jobba som". Jag kan förstå att någon som tidigare var arkitekt och nyligen flyttat hit kanske säger att den jobbar som bussförare, i avvaktan på att få sin utbildning godkänd och åter kunna rita. Man kan jobba som något och egentligen vara något annat. Men jag har svårt att tro att någon skulle säga sig "jobba som professor i organisk kemi". Det kanske handlar om status? Om jag livnärde mig på att dela ut reklam, skulle jag vara reklamutdelare? Jag misstänker att jag skulle säga så, bara för att vara trotsig, för att inte nedvärdera andra som delar ut reklam. Fast de flesta reklamutdelar är nog inte, de jobbar som.

Men nuförtiden jobbar snart sagt alla som. Man jobbar som bibliotekarie, sjuksköterska och så vidare, år efter år. Ingen är, ingen verkar vilja bli associerad med sitt yrke. Jag förstår inte riktigt denna beröringsskräck. Kanske handlar det om gamla mönster. Man var traversförare eller sjukgymnast tills man gick i pension. Då blev man pensionär - något som inte precis går att "jobba" med. Den gamla yrkesidentiteten var kanske inte ett minne blott, eftersom man gärna talade om gamla tider och uppgifter, men det fanns en risk med att vara. Om man har varit skolsköterska i större delen av sitt yrkesverksamma liv kanske man krisar vid 65. Man behövs inte längre, man förenar sig med den tärande delen av befolkningen. Själv räknar jag inte med att gå i pension.

Trots allt skulle jag bli glad om folk kunde släppa det där jobbandet och våga vidgå att de faktiskt är, faktiskt har gjort ett val och blivit, inte bara är turister i tillvaron, ständigt beredda att gå vidare som de fria själar de är. Det finns inget förminskande i att vara - heller.