onsdag 5 januari 2011

Att inte vilja associeras med sitt jobb

Jag jobbar inte som översättare, jag är översättare. Far var advokat, specialiserad på expropriationsmål och vattenrätt, mor var kurator och syokonsulent (och lite annat, som övervakare, terapeut...). Aldrig hörde jag dem säga att de "jobbade som", och jag gör det inte heller. Om någon frågar vad min moatjé gör säger jag att Marty är regissör och dramatiker, inte att hon jobbar som dramatiker och regissör. Men regisserandet är inte på heltid, alltså är hon regissör i egenskap av etablerad sådan. Hon regisserar med jämna mellanrum, men regiuppdragen avlöser inte varandra utan avbrott. Vore det så skulle hon knappast hinna skriva, hon skulle inte hinna jobba som dramatiker utan finge nöja sig med att vara en före detta dito.

Jag är en före detta. Jag har skrivit flera pjäser, men bara haft premiär på en. Är jag dramatiker? Nja, det börjar kännas avlägset, och om jag är dramatiker är jag det definitivt inte på samma sätt som Marty. Så visst finns det en skillnad. Hon har livnärt sig på sin dramatik i många år nu, jag tjänade en icke föraktlig engångssumma tack vare att min pjäs televiserades, men ändå. Det var då. Jag är översättare, trots att jag är oerhört trött på jobbet (och inte minst att diskutera det med främmande personer).

Men jag retar mig på överanvändandet av "jobba som". Jag kan förstå att någon som tidigare var arkitekt och nyligen flyttat hit kanske säger att den jobbar som bussförare, i avvaktan på att få sin utbildning godkänd och åter kunna rita. Man kan jobba som något och egentligen vara något annat. Men jag har svårt att tro att någon skulle säga sig "jobba som professor i organisk kemi". Det kanske handlar om status? Om jag livnärde mig på att dela ut reklam, skulle jag vara reklamutdelare? Jag misstänker att jag skulle säga så, bara för att vara trotsig, för att inte nedvärdera andra som delar ut reklam. Fast de flesta reklamutdelar är nog inte, de jobbar som.

Men nuförtiden jobbar snart sagt alla som. Man jobbar som bibliotekarie, sjuksköterska och så vidare, år efter år. Ingen är, ingen verkar vilja bli associerad med sitt yrke. Jag förstår inte riktigt denna beröringsskräck. Kanske handlar det om gamla mönster. Man var traversförare eller sjukgymnast tills man gick i pension. Då blev man pensionär - något som inte precis går att "jobba" med. Den gamla yrkesidentiteten var kanske inte ett minne blott, eftersom man gärna talade om gamla tider och uppgifter, men det fanns en risk med att vara. Om man har varit skolsköterska i större delen av sitt yrkesverksamma liv kanske man krisar vid 65. Man behövs inte längre, man förenar sig med den tärande delen av befolkningen. Själv räknar jag inte med att gå i pension.

Trots allt skulle jag bli glad om folk kunde släppa det där jobbandet och våga vidgå att de faktiskt är, faktiskt har gjort ett val och blivit, inte bara är turister i tillvaron, ständigt beredda att gå vidare som de fria själar de är. Det finns inget förminskande i att vara - heller.

10 kommentarer:

Emil Nordlander sa...

Jag är läkare (eller, nåja, rent tekniskt är det dryga veckan kvar av utbildningen). Nu är det ju ett statusyrke, men med det i åtanke tror jag ändå att de flesta kursare kommer att *vara* läkare, även de som ska göra annat till en början.

När hela yrkeslivet är framför mig känns tanken på att bara *jobba* i 40 år fruktansvärd, varandet står för något djupare som jag tycker är helt nödvändigt för att kunna gå till arbetsplatsen varje dag. Hade jag behövt försörja mig med ett dagjobb för att kunna leva ut mitt "vara" skulle jag kanske sagt att jag "jobbar som ...".

Jannike sa...

Ja, jag tror att det handlar om att man faktiskt inte identifierar sig lika mycket med sitt yrke nu som... förr. Och man håller på och hattar fram och tillbaka längre tid idag innan man riktigt vet var man hör hemma än man gjorde förr. "Hoppjerka" var ju ett skällsord för bara några år sen. För egen del känner jag att det innebär en klar risk att "bli" sitt yrke - när man då inte längre har nåt jobb är man ju inte längre nånting... Mer än kanske "mellan jobb", eller "arbetssökande", eller - ve och fasa! - "arbetslös"!

Och medan man håller på och hattar känner man kanske inte nån större yrkestillhörighet.

Och pensionär... Vem fan har råd att bli pensionär nuförtiden? Den årliga rapporten i de där röda kuvertet är ju bara skrattretande!

Anonym sa...

`Jobba som` har jag alltid tolkat som en markering av skillnaden mellan det jobb man aldrig skulle göra utan lön och det som man faktiskt ser som sin identitet. De flesta jobbar trots allt endast ca åtta timmar om dagen ännu, och det finns kanske annat man anser tydligare definierar en själv. Hursom, så tycker jag som vanligt att folk får definiera sig själva. Personligen tycker jag det känns uppfriskande med folk som inte enbart definierar sig själva utifrån hur de tjänar sina pengar. :)

Danielito sa...

Det finns inget mer trist på fester än när folk säger "och vad jobbar/sysslar du med då"

Eftersom jag är en god människa svarar jag snällt och folk blir vederbörligen imponerade eller förvirrade eller uttråkade ... men å vad jag skulle vilja säga "just nu jobbar jag på att bli människa"

Sofia sa...

Jag tänker att man säger "jobbar som" när man jobbar med något man inte har rätt utbildning för, och/eller det inte finns en särskild utbildning. Alternativt om man är utbildad till flera grejor men jobbar som en av dem och har lagt det andra på hyllan.

Jag skulle kunna säga att jag är socionom och jobbar som familjehemskonsulent, om jag nu gjorde det.

Sofia sa...

I kyrkliga sammanhang talas det ganska ofta om folk som om sig själva säger att de "jobbar som präst", t ex ärkebiskopen som sa i någon intervju innan jul att han brukar "jobba på jularna och det är kul". Ganska provocerande tycker många då alltså präst är något man vigs till och aldrig kan vigas ur (man kan förlora rätten att verka som präst men inte tas ur ämbetet). Intressant att det var så många i tråden som tyckte som du, jag skulle tippat att folk resonerade tvärtom att identitet inte har med arbetet att göra. Men det har det ju. Det är lite som när folk säger "min nuvarande partner". Är inte det närmast en oförskämdhet?

Mikael sa...

Jag glömde vad jag tänkte skriva här när jag möttes av denna webbtekniska uppmaning från ditt kommentarsformulär: "Välj en identitet".

Indeed! Men här får jag inte välja yrke utan får bara välja mellan ett Google-konto, ett OpenID, en URL, eller fullständig anonymitet. Här är det webbidentiteten som räknas!

... men, intressant hur du tänker på detta! Får mig att fundera. Jag skulle nog vanligtvis tycka att det är lite dumt att identifiera sig med sitt jobb. Men det är ju också dumt att fastna i att aldrig identifiera med något. Det är som buddhisterna säger tror jag, det blir dåligt när man klänger för stelt till en viss statisk identitet. Man behöver bejaka sina identiteter, se vad man kan göra med dem, älska dem! Gå in i de rollerna man har möjlighet till, men se till att inte sugas in helt. Och i bland påminna sig att man fortfarande finns till som rent odifferentierat liv!

Marty sa...

Jag fölar ordtrepaneringsiver, näranog, det är vad jag vid läsningen fölar. Oppfinnargocke knackar på. En människas identitet i omgivningens ögon färgas fortfarande starkt av hennes yrkesroll, det står klart. Men numera sker det inofficiellt. I luren svarar vi ej: "Paragrafryttare Emeritus Krydolf Blom!", eller "Gisela Vederklaff, arborissa". Näppeligen. Men vid sammankomster av sorten luciakalas å barnkrubba kan frågor om försörjningskälla tassa ur buk och stämfång in och avlägga visit i stugvärmen. Nog så sant. Och svarar vi då att vi inte är sjuksköterskor eller ekonomer vid välkänt bolag, kanske med säte i huvudstaden, utan att vi handlar i antikviteter, eller vyssjar de ålderssvaga för vilka måske ingen kärleksbarm bloar, ja, då känner vi atmosfärens anlete naras och ändra kulör från ros till radon. Att bekänna färg i dessa spörsmål kan vara att ge samkvämets foxtrot en spökvåmmad klangbotten.

Jag förespråkar nya skott i vår språkflora. Jag vill säga: "Jag ärsom regissör, tillika dramatiker". Inte "är". Inte "jobbar som". Jag ärsom mina yrken, jag. Inte är de den barm invid vilken pannans hud är som skörast. Jo, stundtals. Och stundtals kan hemmets veckade kjol tyckas sträv, och parkettgolvet sånär kräva galosch. Oberäkneliga äro skiftningarna i en levandes inombordssvall och kynne. Inte vet väl jag när jag är och när jag jobbar. Jag vet inte ens på pricken när jag inhåvar pfenning. Kan vara vid kålroten. Kan vara vid glyttens silke. Många andra kan med säkerhet utbrista: "När jag talar i plenisalen, då rullar kulorna hem till de mina", eller "När jag smeker håret ur pannan på en trötter vars lem jag famnat i min gom, då vet jag att julen inte blir en sorg för småfolket i fönstersmygen." Men när identifiera sig, och med vad? Och vilken, om någon, är länken till brödet och svagdrickan? Allt rusar, i millisekunder saltomorterande, identiteterna smulas och står åter opp likt diminutiva brandstationer av märket Playmobil. Allt är dimma, men med skärpa bak förlåten. Och tvärtom.

Jag ärsom skrivare jag.

Cecilia N sa...

Jag tycker inte om att få frågan: "Vad jobbar du med?"
Kanske för att jag några år var sjukskriven, kanske för att jag inte hade någon anställning i botten, kanske för att jag tycker man är mer än sitt jobb.

Det är inte intressant vad "Lotta" jobbar med, eller har för profession när hon utövar sin hobby, vare sig hon rider, kampsportar eller målar akvarell.

Det sägs att i England så kan man mycket väl presentera sig som utövare av sin hobby om någon frågar om något mer än ens namn. Jag tycker om det valet.

Fru Zophie Klon sa...

Jag vägrar. Jag är jag, vare sig jag diskar eller läser en blogg, all man tar för sig kan te sig som ett arbete, allt beror bara på vilket perspektiv man anlägger. Är det inte så att den som frågar antagligen har ett behov att positionera sig gentemot mig, som bättre eller Gud förbjude, sämre på att dra in pengar, för inte är det väl så att status nuförtiden handlar om något annat än pengar. Men vad vet jag i denna sena timme, att jag är trött, så låt mig säga att jag, för att låna Martys ord, ärsom tröttsam utan lön!