Konsten att inte uppfostra barn

Mitt förra inlägg om svart pedagogik fick väldigt många positiva kommentarer på Twitter, men andra var lite purkna, och en skrev: "Så om man lär barn att ta hänsyn till andra, typ inte ligga på golvet och skrika i tunnelbanan, så leder det till rashygien…?" Eh, nej. I så fall skulle Rasbiologiska institutet aldrig ha lagts ner. Liksom. Det jag beskrev var en strikt barnuppfostran, eller låt oss kalla den mycket auktoritär. Det var inte så längesen man kunde läsa det här:

Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns ett spädbarn i huset.
Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med.

Ja, så skrev professor Monrad 1936, och boken blev enormt populär. I dag är såna råd otänkbara och de flesta svenska familjer är inte auktoritära, gudskelov, utan oftast något vi kan kalla auktoritativa. Skillnaden är avsevärd. Nedan ska jag skissera några av de resultat Berkeleyforskaren Diane Baumrind har kommit fram till i tre studier från 1978, 1988 och 1991.

En auktoritär stil karakteriseras av stora krav på barnen, men inlevelsen och responsen är det sämre beställt med. Den auktoritära föräldern har fasta regler för ett korrekt beteende, och de kan inte diskuteras. När konflikter uppstår gäller det att få barnet att lyda, för en regel är en gång för alla fastlagd. Föräldern är alltså inte det Baumrind kallar för responsiv; barnets synpunkter får inte mycket utrymme. Snarare uppfattas barnets självständighet som tecken på olydnad, och man låter det inte utveckla sin personliga och sociala kompetens genom att få vara med och bestämma. Småbarn som behandlas så blir mer ängsliga, ledsna och tillbakadragna än sina jämnåriga. I barngrupper blir framförallt pojkarna argare och aggressivare, medan flickorna undviker nya utmaningar.

Motsatsen till den auktoritära stilen är den tillåtande – den som min vedersakare ovan verkar tro att jag förespråkar. Men den är alltså överdrivet tolerant och laissez-faire-aktig, vilket får andra negativa konsekvenser. Att vara responsiv och lyssna på sina barn är bra, men den tillåtande stilen låter barnen bestämma själva innan de är mogna för det. Barnets önskningar går före de vuxnas – inte ibland utan för jämnan. Det visar sig att de här barnen oftare ger upp inför uppgifter som kräver koncentration och uthållighet, särskilt pojkarna. Baumrind karakteriserar barnen som impulsiva. De protesterar när de inte får bestämma själva och är mindre benägna att rätta sig efter andra. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att föräldrarna dröjer in i det längsta med att tillrättavisa barnet när det beter sig oacceptabelt.

Här vill jag inskjuta något om det där med att sätta gränser. Visst gör vi det i den här familjen, många gånger om dagen. Men det är inget vi tänker på, för vissa saker är självklara. Barnen får inte göra något som kan skada dem eller andra, de får inte ta varandras leksaker, slåss eller gallskrika åt varandra, till exempel. De får heller inte vara uppe hur sent de vill, så vi nattar dem trots deras ständiga protester. Barn sover som bekant ALDRIG om man får tro dem själva. Men visst får de vara uppe längre om det är nåt speciellt. Ibland. Gränssättandet är liksom inget mål i sig.

Den tredje stilen som Baumrind identifierar är den icke-involverade, som är ganska ovanlig. De vuxna orkar helt enkelt inte med barnen eftersom de är så utarbetade, hårt tyngda av sociala problem eller så. Barnen får mat och kläder på kroppen men inte mycket mer. Även här ger man efter inför barnens önskemål, men man har heller inga långsiktiga planer för att hjälpa dem att uppfylla ens baskrav på samarbete etc. I stället lever barn och vuxna i parallella världar där de vuxna är fullt upptagna med att ta hand om sig själva – liksom barnen. Det är inte bara psykiskt sjuka eller missbrukande vuxna som inte orkar med barnen, det kan också vara sönderstressad och utbränd personal på en förskola. Det säger sig kanske självt, men barn som lever så här under längre tid påverkas mycket negativt på alla utvecklingsområden och behöver ofta vård och att samhället griper in.

Slutligen har vi den auktoritativa stilen, där föräldrarna visserligen ställer krav på barnen och sätter de naturliga gränser jag beskrev ovan, men där de hela tiden lyssnar till dem och tar hänsyn till dem. Det låter så självklart – hoppas jag – men jag misstänker att många som talar om ”curlingföräldrar” förväxlar den här stilen med den (överdrivet) tillåtande. De begår därefter misstaget att gå för långt åt andra hållet och hamnar därmed i en alldeles för auktoritär modell. Som om det bara skulle finnas två dimensioner, inlevelse eller krav. Baumrind fann hursomhelst att barn från den här gruppen helt enkelt mådde bättre än genomsnittet. De var glada, självsäkra, livliga, mindre benägna att delta i destruktiva aktiviteter och mindre styrda av genusmönster. Det är kanske inte så förvånande.

Även om Baumrinds kategorier bygger på empiri är de förstås modeller med allt vad det innebär. Själv är jag t.ex. mindre benägen att förhandla med mina barn om jag är upplöst av stress – eller också är det just då jag ger efter fast jag inte borde. Som modeller är de också relativt okomplicerade och ”rena”, när det snarare är så att det kan finnas blandformer, att vuxna kan överge en viss modell för en annan och så vidare. En okritisk läsare kanske också tänker sig att sambandet mellan vuxnas stilar och barnens utveckling är linjär. Men människor är inga maskiner där man trycker på A och får ut a. (Att barn ändå kan ta stor skada av vuxnas behandling är en annan sak.) Barn är olika robusta och deras sociala omgivning består inte enbart av föräldrar, utan av förskole- och skolpersonal, kompisar och andra vuxna. Barn bor faktiskt i samma värld som vi andra, inte i en särskild barnvärld. Olika barn i en syskonskara skiljer sig också åt, delvis beroende på deras temperament, delvis beroende på om de till exempel har många småsyskon, är minst eller enda barnet. Så visst, det finns gott om invändningar. Men som modell står sig Baumrinds rön bra, bara den inte tolkas endimensionellt.

Jag har kallat det här inlägget ”Konsten att inte uppfostra barn”. Jag tycker nämligen väldigt illa om själva begreppet uppfostran, lika illa som begreppet inlärning. Den gemensamma tanken för båda är att vuxna har en saftkanna med regler (uppfostran) eller kunskap (inlärning) som de sedan häller i de passiva kärl vi kallar barn. Om man inte spiller för mycket kommer barnets hjärna att marineras i den här vätskan, varpå de blir som man har önskat. Det är ett uppifrån och ned-perspektiv som varken tar hänsyn till barns förmåga att själva (men med hjälp) resonera kring rätt och fel eller deras fabulösa förmåga att lära sig de mest komplicerade saker så länge de tycker att det är roligt. Lärande är alltså något annat och mycket mer än att lära in vissa kunskaper som de vuxna anser viktiga. Att växa och utvecklas som människa är något annat och mycket mer än att bli varse vad som går för sig och inte.

Naturligtvis behöver alla vissa baskunskaper, naturligtvis får ingen göra som den vill i alla lägen – det får inte vuxna heller, brukar jag påpeka för mina barn ibland. Men vår uppgift som vuxna är att fungera som vägvisare och en trygg utgångspunkt från vilken barnen kan utforska sig själva och världen, inte att ständigt stå där med pekpinnen. Om man aldrig vågar släppa taget om sina barn kommer de att sluta sjunga trots att buren är gjord av äkta guld, som näktergalen i H.C. Andersens saga. Det är ungefär som med våra relationer med andra vuxna: lite kommunikation, kärlek och hänsyn – är det för mycket begärt? Jag tycker inte det.

Uppdatering: Jag såg just via @AnnaFilippa på Twitter att Peter Wolodarski har berört ämnet i Dagens Nyheter i en artikel om kinesisk barnuppfostran. Läs och jämför!