Ekvivalister och andra trädskällare

En trädskällare är en jakthund som kutar runt på egen hand framför jägaren och skrämmer upp bytet i ett träd, eller också lokaliserar den kanske en tjäder som sitter och kurar på en gren. När det är gjort avger den s.k. ståndskall, varpå det bara är att ta fram bössan. Det finns också mänskliga trädskällare, men till skillnad från proffsen skäller de ofta på fel träd, det som på engelska kallas ”barking up the wrong tree”. Det är dem jag riktar mig till här. Liknelsen kan förefalla krystad, men det är inget emot hur krystade deras argument här. Så här, till exempel: ”Feminismen har ingen plats för män!” ”Man får inte andas om mäns problem, för då anses man inte vara feminist!” Och vov, vov. De trädskällare jag riktar mig till i dag är män, men det finns förstås även kvinnliga trädskällare (som liberalen Jessica Bagge, som på Newsmill fortsätter att varna för tanken på kvinnor som offer. I det aktuella inlägget uppmanar hon Bang att välja en liberalfeministisk chefredaktör. Jag tror att Bang blir väldigt tacksamma för det rådet. De hade nog inte tänkt på det.)

Men feminismen har både plats för och behov av män. Män utgör trots allt halva mänskligheten, det man kan kalla den onda halvan. Det är frestande att göra det för att ge trädskällarna luft till sina stämband. De misstänker nämligen att det är just så feminister ser på männen, som onda våldsverkare och förtryckare per definition. Ja, trädskällarna är övertygade om att ord som könsmaktsordning eller patriarkat är riktade mot just dem personligen. Men trädskällarna är ju egentligen jättesnälla och sköna att klappa framför brasan i jaktstugan. Problemet är att den onda halvan (DOH) även kan vara god, precis som den underbara halvan (DUH) kan vara rätt ond. Duh. Så jag talar allvar medan jag retas och vice versa. Undra på att de avger ståndskall.

Nu ska jag sluta raljera och lägga fram lite fakta om patriarkatet, alias könsmaktsordningen. Att det finns fog för att tala om att män i gemen är överordnade kvinnor i gemen är svårt att bestrida om man inte är helt rabiessmittad. I ett globalt perspektiv äger män i stort sett rubbet medan kvinnor gör det mesta slitgörat. Män äger också i stort sett hela våldsproblematiken, oavsett om våldet drabbar kvinnor eller andra män. Män styr för det mesta våra samhällen, från Jemen till USA till Sverige. Ja, när vi talar om ett samhälle, även det svenska, skulle vi i princip lika gärna kunna använda termen i plural: ett samhälle för kvinnor och ett för män. Det skulle kanske bli lite otympligt, det kan medges.

Om begreppet patriarkat är behändigt som ett slags stenografi för att slippa dra en hel katalogaria varje gång man ska diskutera hur samhället verkligen ser ut och hur man bör förändra det, är ändå inte termen särskilt lyckad. Mer om det nedan; nu ska jag trots allt ta några exempel som styrker mitt påstående att män är överordnade kvinnor. Jag kommer att hålla mig till Sverige, men ber er hålla i åtanke att det kan vara nyttigt att lyfta blicken lite ibland. Exemplen från Sverige gäller också världen i stort, men där är tillståndet ännu sämre. Den som redan är bekant med statistiken kan förstås hoppa över de indragna styckena nedan.

Män tjänar mer än kvinnor, ett faktum som visserligen har förändrats kraftigt med tiden, men ändå kvarstår. Detta beror inte enbart på att vi har en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader där bara tio procent jobbar på arbetsplatser med lika många av vartdera könet. Nej, män får även mer lön för samma arbete, en skillnad som är mest markant inom chefssektorn. På det stora hela ligger kvinnolönerna ca 10 % under männens löner. Det är inte så illa sett ur ett internationellt perspektiv. Men det kanske känns lite pyrt att man inte är värd lika mycket bara för att man inte bär sina könskörtlar utanför buken. Jag tror att män skulle tycka det om förhållandet var det omvända.

Ser man till det obetalda arbetet med hushåll och omsorg om barn tar kvinnor ut ca 80 % av föräldraledigheten och gör två tredjedelar av hemarbetet. Mönstret är inte precis nytt; kvinnor har i alla tider varit de primära vårdnadsgivarna och hemarbetarna. Man kan säga att vi har flyttat ut omsorgen från den privata sfären till arbetsmarknaden. Kvinnor gör alltså samma sak som förr, skillnaden är att de delvis får betalt för det - i kvinnoyrken med kvinnolöner. Det enda som är någorlunda nytt är att det sker en återgång till det privata i och med att allt fler tvingas sluta yrkesarbete helt eller delvis för att ta hand om skröpliga föräldrar (flest kvinnor, förstås), och att de så kallade hushållsnära tjänsterna är en expanderande sektor där männen är i majoritet. Nej, jag skojar förstås. Vilka som städar och snyter ungar åt andra vet vi.

Men kvinnorna har också en lösare anknytning till arbetsmarknaden. Vilka arbetar som vikarier, till exempel? Jo, 75 % är kvinnor. Vilka arbetar deltid? 33 % kvinnor, 9 % män. Gå in i ett valfritt köpcentrum och kolla vilka som arbetar på Clas Ohlson, Expert, eller järn/färghandeln. Ta sen en titt på Kappahl, Lindex eller H&M. Jo, ni gissade rätt. Men skillnaden gäller inte bara vilka expediter som jobbar var, utan vilken anställningsform de har. Kvinnorna har deltidstjänster som är avpassade efter de tider när folk handlar kläder. Männen jobbar även under de timmar på dagen när det är glest med kunder i butiken. Män måste ju få jobba heltid, liksom.

Totalt inom chefssektorn utgör kvinnorna 24 %. I den offentliga sektorn, främst i kvinnodominerade verksamheter i kommuner och landsting, är hela 56 % kvinnor, men inom den privata är de bara 19 %, och på de allra högsta chefsposterna är kvinnorna försvinnande få. Ytterpunkten åt andra hållet är politiken, där hälften av toppositionerna innehas av kvinnor. Men i snitt består tre fjärdedelar av samhällets maktelit (inom näringsliv, politik, förvaltning, organisation, medier, kultur, vetenskap) av män. Och kollar vi sen på det där med föräldraledighet kan vi konstatera att de män som sällan eller aldrig vabbar eller är hemma när barnen är små är vanliga här, men allra vanligast i näringslivs- och vetenskapseliten. Och hur är det med andelen kvinnliga professorer apropå det? Jo, där kommer snart 30 % att vara kvinnor – år 2030 med nuvarande utveckling. I dag är de bara 18 % sett över hela fältet, en sämre siffra än exempelvis Lettland eller Portugal.

Slutligen: våldtäktsstatistiken är förfärande. Det begås ungefär 25 000 våldtäkter per år i Sverige. De allra flesta anmäls dock aldrig (5 379 anmäldes 2008, mörkertalet beräknas till 85 % av Christian och Eva F. Diesen) och antalet män som fängslas ligger konstant mellan 100 och 200 sen lång tid tillbaka. Även kvinnomisshandel är ett stort, men delvis dolt problem, och lite drygt en gång i månaden får misshandeln dödlig utgång.

Är det med tanke på statistiken ovan rimligt att säga att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp? Jag tycker det. Därmed kanske vi kan lägga just den diskussionen åt sidan, eller för all del låta Pär Ström och andra antifeminister rya om de stackars förtryckta männen. Frågan är bara hur man förklarar det här, vad man ska kalla fenomenet och vilka konsekvenser det i så fall får. Som jag antydde ovan är kanske benämningar som könsmaktsordning eller patriarkat inte problemfria. Så låt oss studera det lite närmare.

Termen patriarkat lanserades av Kate Millett 1970 i skriften ”Sexualpolitiken” och förklaras ungefär så här: Överallt, i alla samhällen, baseras förhållandet mellan könen på makt. Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.

Tanken hade en oerhörd sprängkraft. De samhälleliga orättvisorna var ingen slump, utan resultatet av en systematisk maktutövning, och gick igen i familjen: det personliga var alltså inte undandraget patriarkatet, utan politiskt. För första gången fick kvinnorna tillgång till en analys som också pekade ut vägen framåt: patriarkatet måste störtas och sexualiteten genomgå en total förvandling innan män och kvinnor skulle kunna mötas som jämlikar. Det exempelvis liberala feminister hade sagt om kvinnors fri- och rättigheter var inte svårt att instämma i för radikalfeministerna, men de ansåg att de förra var blinda för en mer genomsyrande maktstruktur, och att denna knappast skulle skakas i grunden av exempelvis fler kvinnliga politiker. Radikalfeministerna vände sig även mot marxisterna som ju ansåg att det där med kvinnofrågor var underordnat klasskampen. Det gällde alltså att hålla samman – d.v.s. hålla käften om kvinnors situation – i avvaktan på det klasslösa samhället där total jämlikhet skulle infinna sig.

Analysen av patriarkatets uppkomst byggde i vissa fall på essentialistiska föreställningar om mäns och kvinnors natur, vilket kan tyckas paradoxalt och kontraproduktivt. Exakt samma tankar om mäns högre testosteronhalt och naturliga aggressivitet används ju än i dag av antifeminister för att försvara den rådande ordningen. Å andra sidan kunde man nu skapa motbilder av kvinnlig urkraft och moderlighet, av den goda kvinnan. Kvinnor kunde medvetandegöra sig, se mönstren och därmed mota bort de internaliserade vrångbilderna. Även heterosexualiteten ifrågasattes och många såg kvinnans sexualitet som väsensskild från den penetrerande mannens; systerskap kunde/borde vara synonymt med lesbisk kärlek. Men det fanns inte bara essentialister på banan, utan även radikalfeminister som Andrea Dworkin eller Monique Wittig, som hade en socialkonstruktionistisk syn på könen. Wittig ifrågasatte till exempel synen på att kvinnors kroppar och barnafödande var något inneboende och naturligt i kvinnans ”natur”. Och den här konstruktionistiska traditionen har levt vidare och utgör fortfarande en viktig del av feministiska analyser av Det Där Man Inte Får Kalla X.

Numera talar få om patriarkat. Begreppet har kritiserats för att vara ahistoriskt och etnocentriskt. Det tar inte hänsyn till att andra förtryck kan vara minst lika verkliga för många kvinnor, som klass, rasism, etnisk förföljelse. Kampen mot patriarkatet utgår också underförstått från att alla kvinnor har ett gemensamt intresse, när det kan finnas motsättningar och makthierarkier även internt, som mellan infödda kvinnor och kvinnor av utländsk härkomst. (Tanken om flera samverkande maktordningar, det som i en utvecklad form kallas intersektionalism, är för övrigt inte precis ny. Feminister har analyserat hur klass och etnicitet/”ras” samverkar ända sen sjuttiotalet.) Det är också svårt att svälja radikalfeminismens hållning att kvinnoförtrycket i första hand inte upprätthålls av strukturer utan av män, att huvudfienden alltså är den manliga makten. Även män kan bli lidande av ett sexistiskt samhälle, även män kan tjäna på att de könade stereotyperna försvinner, och därför är det ingen bra idé med den separatism som radikalfeminismen ofta har ägnat sig åt. Man behöver inte kasta ut barnet med badvattnet; radikalfeminismen har levt vidare i modern skepnad och är fortfarande en kraft att räkna med. Men patriarkatsbegreppet är kanske moget för pension.

Så vad har vi i stället? Tja, ”könsmaktsordning” är inte så dumt tycker jag. Och vill man inte använda termen kön och i stället betona det socialt konstruerade kan man säga ”genussystem”, en term som historikern Yvonne Hirdman introducerade på slutet av 80-talet. Personligen ser jag begreppen som mer eller mindre utbytbara, vilket kanske får en och annan mer lärd genusvetare att vilja ta mig i örat. Men jag tycker att de kan beskrivas likartat. Hirdman skriver om isärhållningens princip, den som får oss att tillskriva könen olika egenskaper och inordna män och kvinnor i skilda aktiviteter. Hon har också föreslagit termen ”könskontrakt” för att närmare specificera att det lokalt och historiskt arrangeras hur män och kvinnor liksom ska sorteras och administreras, ett kontrakt som kan bli föremål för förhandling. Om ”könsmaktsordning” betonar det hierarkiska förhållandet mellan könen är inte Hirdmans begrepp neutralare: isärhållningen går hand i hand med manlighetens primat.

Man kan invända att båda begreppen riskerar att permanenta hierarkierna. Om kvinnor ser sig som underordnade kan de identifiera sig med underordningen, vilket gör dem uppgivna. Det här resonemanget är identiskt med diskursen om ”offerkoftor”, vilket jag har skrivit om här. Men jag ser orden könsmaktsordning eller genussystem som deskriptiva: de utgår från den empiri som samlats in under lång tid av feminister och förtar ingenting av kvinnors aktörskap och kamp för rättvisa (mer om det nedan). Och ser man på hur samhället har agerat historiskt när det gäller kvinnomisshandel eller våldtäkter framträder ett tydligt mönster. För att våld mot kvinnor ska hamna på den politiska agendan krävs att det avkönas. Historiskt sett har detta våld formulerats som ett individuellt, psykologiskt eller socialt problem; det är psykiskt störda, underprivilegierade och försupna män som slår och våldtar. När sanningen snarare är att det är dessa socialt svaga män som riskerar att dömas, medan de ”vanliga männen” kan fortsätta att slå och våldta. Kön förnekas konsekvent som en politisk kategori, vilket naturligtvis bidrar till att osynliggöra maktaspekten och konstruera sex, våld och kön som givna av naturen.

Faran med att använda ord som könsmaktsordning har framhållits av flera debattörer på senare tid. Det är kontraproduktivt enligt resonemanget ovan, riskerar alltså att limma fast offerkoftan. Det stöter bort dem som visserligen kan gå med på att det finns orättvisor mellan könen men som inte är feminister på det ”korrekta” sättet. Även män drabbas ju av samhällets sexism, se bara på destruktiva manliga beteenden som gör att män dör tidigare, se bara på hur män oftare begår självmord och så vidare. Som om detta inte vore något som feminister har uppmärksammat för längesen. De anser också att vi som talar om en könsmaktsordning är konspiratoriska, vilket jag antydde i min inledning. Men det finns ingen konspirationsteori, vilket bl.a. Charlotte Wiberg har skrivit om här. Och ni behöver inte oroa er för kvinnorna. Att falla offer för något är inte att vara ett offer.

Nej, det är i själva verket tvärtom. Just genom att t.ex. #prataomdet, just genom att upptäcka att upplevelsen är kollektiv, blir det möjligt att se att underordningen inte är den enskildas fel. Kan man förlägga skulden utanför sig själv, se hur själva samhällsordningen är könsuppdelad, isärhållande och hierarkisk, kan man också slippa offerpositionen. Det är en frigörelseprocess, kort och gott. Nästa steg efter #prataomdet bör alltså vara att diskutera alla de andra erfarenheter av underordning, makt och våld som kvinnor har. Och då kan man också prata om den objektifierande synen på kvinnan, den som går hand i hand med talet om offerkoftor.

Trädskällarna gillar inte det här. De är inte nöjda med att försöka slakta begreppet könsmaktsordning; de vill inte ens tala om feminism. Nej, ”ekvivalism” är liksom mycket mer passande som benämning för den som är emot orättvisor i största allmänhet. Det är inte så himla belastat av associationer till ilskna rödstrumpor som tycker att alla män är onda och har som sin enda hobby att förtrycka dem. Det är nästan så att man blir konspiratorisk när man betänker att det är precis samma försök till avkönande som är i farten här som när det gäller den politiska beröringsskräcken inför allt som andas genus- och maktanalys av våld. Feminismen ska göras rumsren och kunna omfattas av vem som helst genom att vi låter bli att tala om kön. Liksom.

Men jag vill ändå tro er om gott, kära män. Inte är det ert syfte att osynliggöra könade maktstrukturer. Ni vill bara inte se folk som underordnade och drabbade – det kan ju inte föra något gott med sig. (Att ni själva känner er drabbade av de etablerade feministernas härskartekniker är liksom En Helt Annan Sak, som Charlotte påpekar.) Nej, ni råkar bara skälla på fel träd. Det är lite rörande, som om jag skulle börja kalla mig i-moderat och säga att min tolkning av den moderata ideologin är att vi måste förbjuda friskolor och privatiseringar. Och sen klaga över att det är så lågt i tak.

Ja, feminismen har både plats för och behov av män. Men som feministisk man får man allt hacka i sig en och annan grundläggande analys och vissa fundamentala begrepp. Den som sedan vill agera även för mäns frigörelse från sexistiska föreställningar om könens natur är mer än välkommen. Är det t.ex. inte rätt förolämpande för dig som man att defaultläget ska vara att kvinnor är sexuellt tillgängliga, och att om de nu inte råkar vara det så måste de markera det på ett så tydligt sätt att du inte kan missförstå det? Jag tycker det. Det finns plats för mansfrågor även inom feminismen, det finns all anledning att analysera konstruktioner av maskulinitet och maskulin hegemoni. Vi har alla mycket att vinna på ett samhälle där vi inte hålls i separata bås.