Till kritiken av genusvetenskapen

Feministisk forskning och genusvetenskap brukar med jämna mellanrum beskyllas för att vara dålig vetenskap eller ingen vetenskap alls, detta eftersom båda anses bygga på lösa antaganden, om en "könsmaktsordning", en "heteronorm" och så vidare. Det stora felet med sådan strunt- eller pseudovetenskap är alltså att den omöjligtvis kan vara objektiv. Ska vi kunna utveckla och förädla vår kunskap om världen måste forskaren "förhålla sig objektivt" till det den studerar, annars kan vi lika gärna godta allt som vetenskap, exempelvis antroposofi eller astrologi - varvid hela begreppet vetenskap blir meningslöst.

Vad är då "objektivt"? Vad är "vetenskapligt"? Det här är begrepp som vi tenderar att se som mer eller minde synonyma. Sann vetenskap är objektiv; det som är objektivt kan kallas vetenskapligt. Tyvärr är begreppet objektivitet alldeles för vagt och mångtydigt för att vara användbart. Ja, en forskare ska redovisa sina resultat på ett hederligt sätt. Nej, forskaren får förstås inte ljuga, förvränga data eller på andra vis manipulera fakta i målet. Men det här är snarare allmänna och självklara moraliska regler. I stället kan man ställa andra frågor: Ska två utsagor som helt eller delvis strider mot varandra ges samma vikt? Är det forskarens datainsamling som ska göras "objektivt" eller är det redovisningen, eller båda? Ska en annan person kunna göra om samma undersökning och komma till ett identiskt resultat? Bör all forskning, även inom samhällsvetenskapen, följa de regler som sedan länge är etablerade inom naturvetenskapen, eller undersöker samhällsvetenskap andra frågor? Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.

Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en "medelväg" går att hitta? Knappast. Det kan liksom vara ens fel att två träter, om ni ursäktar just det uttrycket i det här sammanhanget.

Karl Popper avfärdar talet om en objektiv forskare eller ett objektivt resultat. I stället vill han se forskningen, kunskapssökandet, i stort som en strävan efter objektivitet. Det är alltså vår strävan som bör vara objektiv. Och visst har han rätt i det. All forskning innehåller ett mått av godtycklighet. Varför studerar man just det här proteinet och inte det andra? Varför ser man den här frågan som något som bör problematiseras men inte den där frågan? Och all forskning är en skapande process, även om många forskare inte vill kännas vid det. De talar också ogärna om att deras forskning ofta är ett beställningsverk, har ett uttalat syfte, är instrumentell. Inte desto mindre kan det sammanlagda resultatet av sinsemellan motstridiga resultat visa sig ge oss just den kunskap vi behöver. Jag tror inte att något av det här som jag har beskrivit ovan är kontroversiellt i forskarvärlden eller för en vetenskapsteoretiker. Problemet är snarare att många som debatterar forskning har en förenklad syn på vad "riktig" eller "objektiv" forskning är.

En sån debattör är Roland Poirier Martinsson, som i Axess liknar genusvetenskapen vid frenologi. Han är inte ensam om denna föraktfulla attityd, precis. Johan Lundberg skriver i sin ledare i samma nummer att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor inte är genetiskt olika. Bo Rothstein tycker att genusvetenskapen behövs, men då får den fanimej släppa det där begreppet könsmaktsordning och dessutom börja samarbeta med andra institutioner, liksom öppna ett fönster så att den inte blir som forna tiders flickskolor. Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet. Män och kvinnor är olika - ska det vara så svårt att förstå? Och olikheterna måste inte alls bero på miljön, nej arvet kan vara lika viktigt. Men det törs inte genusvetarna erkänna. De är fast i ett ensidigt och "politiskt korrekt" perspektiv och kan därvid liknas vid frenologer.

Så nu skulle jag vilja förklara ett par saker för genusvetenskapens kritiker. För det första är ämnet tvärvetenskapligt. Bland forskarna finns historiker, statsvetare, pedagoger, socialantropologer, litteraturvetare och många andra med vitt skilda utbildningar och ingångar till ämnet. Att det gemensamma perspektivet är just genus innebär inte att alla tycker lika om allt.

Ett starkt socialkontruktionistiskt perspektiv på kön är inte heller allenarådande; det finns gott om teoretiker som t.ex. Toril Moi, Iris Marion Young eller Sara Ahmed som lyfter fram just kroppen i sin forskning. Och det finns gott om feminister som anser att skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar är viktig att beakta när det gäller exempelvis forskning och behandling av hjärtproblem. Att det finns biologiska skillnader är ingenting hotfullt. De är inte så många, men de kan vara viktiga.

Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.

På ett psykologiskt plan är män och kvinnor i stort sett lika som bär, vilket har visats i stora metastudier. Att det ändå verkar finnas små men märkbara skillnader i vår förmåga att uppfatta tredimensionella figurer och lite sånt gör varken från eller till. När Lundberg hävdar att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor är lika efterfrågar han ett negativt resultat. Det är som att kräva bevis för att strålning från mobiltelefonmaster är ofarlig och i annat fall kräva att de inte byggs på vissa platser. Det är väldigt svårt att bevisa frånvaron av något. Det allra mesta tyder på att vi är väldigt lika varandra, men visst kan vi vara olika på många sätt. Innebär det att vi också ska behandla pojkar och flickor olika? Jag tycker som sagt inte det, kalla mig genusterrorist.

Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara "objektiv"? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: "Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er." Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. Hovsam, skriver jag. Ja, för ungefär så sa de tidiga naturvetenskapliga forskarna: "Vi vill bara klarlägga hur Guds stora urverk fås att ticka", liksom. Men naturligtvis ledde deras forskning till att hela vår världsbild förändrades. Att dagens kreationister vill vrida klockan tillbaka är en annan sak, och de är, Gud ske pris! synnerligen marginella i sammanhanget.

Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att "feminismen har gått för långt" eller att se genusvetenskap som "onödig". Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.

Om det alltså känns en smula obekvämt att bli granskad underifrån, kan den vite heteromannen kanske säga sig att det är för allas bästa. Han kan ta till sig den hovsamma feministiska empiristen, eller genuspedagogen som vill ge våra barn hundra saker att välja på, inte bara två.
Eller så kan han gå till motattack med argument som är väl grundade i vetenskapsfilosofi, som belyser genusvetenskapens, feminismens eller postkolonialismens svaga sidor, för givetvis finns sådana. Roland Poirier Martinsson väljer att angripa feminismen för att den är i Sartres våld. Och Sartre i all ära, men det känns lite typiskt att Martinsson får för sig att det är hans arv som dagens feminism bygger vidare på när Simone de Beauvoir har varit oändligt mycket viktigare. Man kanske kan kalla det en viss blindhet för det egna perspektivet?

Axess tema om "feminismen som kvinnofälla" är fullt med svepande och teoretiskt illa underbyggda åsikter om bristande vetenskaplighet eller skillnader mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema är också den klena tilltro skribenterna hyser till feministers förmåga att tänka själva. Nej, vi är liksom i klorna på en hegemonisk pop-diskurs som inte får ifrågasättas - att detta ständigt sker undgår i allmänhet dem som talar om munkavlar och politisk korrekthet. Men det är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara "objektiv" och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.

Avslutningsvis: Välkomna med er kritik! Tänk så roligt det vore om vi kunde diskutera på allvar. Men försök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.

Rekommenderad läsning för detta blogginlägg: "Vetenskapsfilosofi" av Bengt Molinder, "Barndomspsykologi" av Dion Sommer, "Det andra könet" av Simone de Beauvoire, "Feminism and Methodology" av Sandra Harding (red).