Full fart bakåt!

Jag läser i Zaida Catalans blogg att de där satans morsorna som jämt ska vabba vi stockholmare nu ska få möjlighet att söka vårdnadsbidrag 1 juli. Hurra, liksom. Äntligen kan männen få ägna sig åt sina karriärer med gott samvete och kvinnorna passa barn så som de alltid har gjort. Men det är ju ett enormt framsteg om man betänker vilket lidande som dagisbarn utsätts för: kompisar, andra vuxna, stimulans och sånt. Får man för mycket av den varan blir man ju aldrig kristdemokrat.

Dagstidningarna, bl.a. DN, rapporterar - efter jättenyheten att nya iPhone släpps i Sverige i juli - att Allians mot Sverige nu har beslutat att införa skriftliga omdömen från första klass. Major Björklund tycker inte att utvecklingssamtalet och den skriftliga utvecklingsplanen räcker och förklarar att detta är för föräldrarnas skull. Tack så mycket, men själv tänker jag inte ta emot något skriftligt omdöme. Jag ska returnera det. Jag vill inte ha det. Jag behöver det inte. Hela tanken är motbjudande.

Förr talade man om inlärning, i dag använder pedagoger begreppet lärande i stället. Förstår ni skillnaden? Klart ni gör. Men det gör inte Björklund; han är kvar i den gamla inlärningsdiskursen där läraren har en tillbringare med kunskap som ska hällas in i elevens ack så tomma lilla käril. Därefter mäter man hur mycket som har runnit av vår Mats i skolan – tänk om han är som en gås! – och sätter betyg på honom. Så slipper vi ”flumskolan”, tänker majoren. Och märker inte att hela tanken på att få pli på det svenska skolväsendet genom att slå full back i det pedagogiska maskineriet är flummigare än Peps Perssons percussionist.