Mångfaldiga barns dag

Äntligen dags för Sveriges nationaldag och ännu en dos kulturterrorism! Dags att fira att vi är ett enda folk som mangrant sluter upp bakom fanan, dags att hylla vår historiska kontinuitet, dags att rört begrunda hur trygga vi är i nationens famn och att den ljusnande framtid är vår. Med betoning på vår – inte er.

Den senmoderna världen är svår att överblicka. Samhällskontraktet är rivet och var och en får rädda sig bäst hen kan. Särskilt tydligt är det för ungdomar som står på tröskeln till vuxenvärlden. De någorlunda välanpassade drömmer om och planerar inför en framtid med jobb och bostad, kanske barn. Men till skillnad från tidigare generationer måste de rita sina egna kartor. Kollektivavtal och fasta anställningar är the old black och ersatta med the new black: konsultuppdrag, bemanningsföretag och provanställningar. Skolan är inte till mycket hjälp, eftersom den, på den svenska skolans vis, inte har snappat det här med senmoderniteten.

De mindre välanpassade ungdomarna, de som är i Statens institutionsstyrelses trygga famn, planerar inte sin framtid. De vill bara gitta från LVM- eller ungdomshemmet. De saknar framförhållning, skulle väl någon högerideolog på DN Chef säga. Vill inte ta sig i kragen.

Sen har vi ett mellanting, en annan sorts new black: ”invandrarkillen” och "invandrartjejen". Ni vet, de där som talar förortsvenska, har guldkedjor runt halsen och en tandlös farmor i svart huckle.
Men de kan väl också få vara med på nationaldagsfirandet, för Sverige är mångfaldens, delaktighetens, jämlikhetens och jämställdhetens hemvist på jorden. De kan få ha på sig sina smaklösa billighetsjeans och svarta slöjor om de bara viftar med vår flagga och tonar ner sin förortssvenska lite. Ett bögpar kan också vara klädsamt att visa upp på Skansen. För vi är ett folk, i ett land med skarpa gränser på kartan, en flagga och ett fotbollslandslag och en Charlotte Perelli. Det måste firas. I dag, men inte i går och inte i morgon. Hatbrottets dag firas året runt.

Jag letar i minnets gömmor efter några urgamla traditioner denna dag. Få se… Gustav Vasa! Oj, vad han var svensk. Han blev vald till kung just i dag, sägs det. Lite senare slog han ner Dackeupproret med sina tyska legoknektar präktiga svenska soldater. Problemet är bara att vi på den tiden hade den julianska kalendern, inte den nuvarande gregorianska, så datumet är nog åt helskotta. Men vi kan ju alltid fira 1809 års författning som infördes 6 juni. Enligt den utser kungen statsministern i konselj. Äsch, det där stämmer ju inte längre. Men vår nya regeringsform kom också till denna dag, 1974. Och så blev kungen av med de sista resterna av sin makt, alltid något. Regeringsformen säger också att alla vita, heterosexuella medelklassmän utan några funktionsnedsättningar är lika inför lagen. Det kan vi väl fira? Sen har vi ju våra sillsvansar och midsommarstänger och våra fina traditioner som att våldta 18-20 kvinnor om dagen året runt. Det är det många som tar fasta på. Vissa nöjer sig inte med det utan firar med att slå ihjäl käringen. Det händer var tredje vecka i du vänaste land uppå jord.

Nej, ärligt talat så kommer jag inte på något att yvas över, kalla mig opatriotisk. Men jag kan väl trösta mig med Hugo av St. Victors ord: ”Den som tycker att hans fädernesland är härligt är bara en vekhjärtad nybörjare; den som tycker att varje land är som hans eget är redan stark, men bara den som ser hela världen som ett främmande land är fullkomlig.”