Barnpsykologi utan barn

Nina Björk recenserar Tor Wennerbergs bok om anknytningsteori i artikeln Därför knyter vi starkast band till morsan i Aftonbladet Kultur. Frågan han ställer sig, skriver Björk, är "varför ett barn knyter så starka känslomässiga band till sin primära vårdnadsgivare, det vill säga oftast sin mamma". Svaret är inte precis förvånande: vi är så utsatta som bebisar, och det har vi varit ända sen vi klättrade ner ur träden. Wennerberg ansluter sig därmed till andra anknytningsteoretiker som spekulerar om att evolutionära mönster styr oss även i dag. Det är inte renodlad sociobiologi à la David Barash (Wikilänk), men grundtanken om kulturen som tunn fernissa över ett primitivt inre är densamma. Barash och hans gelikar vill visa oss att män och kvinnor är naturligt olika. Eller som han själv uttrycker saken: "Sociobiology ... may help us to eavesdrop on the whispers of biology within us all" ("The Whisperings Within, citerad i "Simians, Cyborgs and Women" av Donna Haraway).

Wennerberg har mer modesta anspråk: han tycker att vi måste erkänna autonomins begränsade värde. Frågan är om hans teori är sakligt underbyggd. Hur mycket vet vi egentligen om den nomadiserande människan? Som A Little Voice of Reason påpekar har "[k]lichén som säger att ståldersmännen lämnade sina stenåldersfruar i grottan att ta hand om stenåldersbarnen medan de modigt tog sina spjut och tävlade om att fälla den största mammuten" nyligen fått mothugg från antropologhåll. Inte för att välgrundade fakta brukar påverka konservativa tyckares vanföreställningar, men ändå. Det kan vara värt att påminna om att hela besattheten av stenåldersmänniskor kontra den moderna människan vilar på lösan grund, och att ängssorkars parningsbeteenden inte nödvändigtvis är en bra förklaring till varför vissa av oss hoppar över skaklarna i monogama förhållanden.

Jag tycker i och för sig att frågan om autonomi är intressant, inte minst när det gäller i vilken mån vår kultur ska ses som bestämmande i relation till vårt aktörskap som individer. Det här får följder för vår syn på barn, där vissa kulturer som Chewongfolket inte premierar självständighet och oräddhet; det får följder för vår syn på otrohet och svartsjuka, för bilden av en person från en "annan kultur" som helt styrd av denna, för synen på genus inom olika kulturer och så vidare. Autonomins värde kan alltså ifrågasättas. Det gör t.ex. Clifford Geertz i From the Native's Point of View:

The Western conception of the person as a bounded, unique, more or less integrated motivational and cognitive universe, a dynamic center of awareness, emotion, judgement and action organized into a distinctive whole and set contrastively against other such wholes and against its social and natural background is, however incorrigible it may seem to us, a rather peculiar idea within the context om the world's cultures.

Vi måste kanske inte skriva under på den sortens autonomibegrepp som Geertz målar upp här. Vi kanske kan överge vår autonomi frivilligt i vissa lägen, välja bort valfriheten - livet kan bli hur bra som helst ändå. Men det vi verkligen inte behöver är dessa pop-psykologiska föreställningar om Hur Det Verkligen Är som man t.ex. kan få sig till livs på SvD:s ledarsida. Anknytningspsykologi är barnpsykologi utan hänsyn till barnens verklighet. Vi bor inte i grottor eller tält av djurhudar längre. Våra barn lever inte i ständig rädsla, sen kan Anna Wahlgren dilla om det nyfödda barnets "överlevnadsångest" hur mycket hon vill. Att vara nära sina föräldrar är hyvens, och det tror jag att de flesta begriper utan att att ha läst "Grottbjörnens folk".

Nina Björk tar egentligen inte upp allt det här. Istället frågar hon sig "hur psykologiska teorier ofta kan vara så normativa vad gäller den ideala människan och samtidigt så ointresserade av det samtida samhällets krav på människan". Och det är en väldigt bra fråga. Så här avslutar hon artikeln:

Jag kan bara se det som att om man ställer upp ett ideal för mänskligt blomstrande måste det också finnas möjlighet för människan att praktiskt leva detta ideal. Om idealet och praktiken krockar måste man antingen skippa sitt ideal eller arbeta för dess politiska förverkligande. Är psykologin beredd att bli politisk? Är den ens beredd att erkänna att den faktiskt, i sin teori, rymmer en politisk vision – helt enkelt för att den rymmer en människovision?

Svaret på den sista frågan är nog nej. Jag tror att psykologer som Wennergren är omedvetna om hur politiska deras teorier är. De har liksom trängt undan den vetskapen och borde kanske gå i politisk terapi. En teori om barn som inte tar hänsyn till hur verkliga barn här och nu lever, i en komplicerad väv av förhållanden till föräldrar, dagispersonal, syskon och samhälle - där alla parametrarna påverkar varandra - blir bara "barnpsykologi" - ett ämne som tappade all sin aktualitet reden på 1960-talet. Vill ni läsa ett alternativ som är grundat i modern forskning kan jag rekommendera Dion Sommers "Barndomspsykologi" som jag har skrivit om i Bevare oss för familjen. Det är hög tid att lämna flintyxorna bakom oss.