Sjukdomsbilder

Jag snubblade över ett fotografi i bloggen Photoshop Disasters och började fundera, mindre över det rent fototekniska än över vilken bild som förmedlas av sjukdomen här. Fotografiet, som tydligen är en del i en insamling/upplysningskampanj, ackompanjeras av texten: ”When you have Multiple Sclerosis you never know what will expire next”. Fotografen eller reklambyrån illustrerar detta med en rad ”bäst före-stämplar” på en naken kvinnas kropp. Budskapet kan knappast bli tydligare, men vad sägs mellan raderna?

Att bilden "hedras" med ett omnämnande på Phoshop Disasters är för att kvinnans högerarm verkar avhuggen, eller i alla fall i en omöjlig vinkel. Fotografen har alltså misslyckats med sin bildbehandling (anser bloggaren), men att det ändå är en professionellt framställd bild kan inte undgå någon betraktare. Kvinnan ser ut som en typisk fotomodell, smal på gränsen till underviktig, noggrant sminkad och friserad och med en kropp utan synliga skavanker – eller också är de bortretuscherade. Jag har svårt att se detta som en verkligt MS-sjuk kvinna. I stället läser jag bilden metaforiskt: kvinnan bär på ett budskap snarare än på sjukdomen. Fokus ligger alltså inte på kroppen i sig utan på sjukdomen, inte på en individ utan på Envar. MS kan drabba vem som helst, och inte nog med det; här är sjukdomen aktiv, som något som bokstavligen ristas in i en passiv kropp. Och det är knappast en slump att reklambyrån har valt just en kvinnokropp. Bilden av det manliga är ju det öppna, aktiva, offentliga medan den kvinnliga är det slutna, passiva och privata. Kvinnan här är just sluten; hon ser oss inte i ögonen utan har blicken nedslagen, hon sitter ihopkrupen som för att skydda sig mot betraktarens blick. Det omgivande mörkret är hotande, inte omfamnande som det kan vara i ett vackert skymningslandskap. Här, i ett skoningslöst ljus, sitter en kvinna för oss att betrakta. Hennes nakenhet kontrasterar mot det hårda golvet och inom mig väcks bilder av andra utsatta människor som utsätts för förnedring och fångenskap. Kvinnan-kroppen eller kroppen-kvinnan är inte bara fångad i vår blick utan är sjukdomens fånge, hjälplös inför dess angrepp. Vilken del av kroppen ska sluta fungera härnäst?

Men om man nu tar till sig budskapet går själva kvinnan att ruska av sig. Jag ser för min inre blick hur hon efter fotosessionen sminkar av sig och går ut i solskenet för att ta en macchiato på en uteservering. Kanske talar hon i en chic hopfällbar telefon med sin agent om nästa uppdrag. Och hon lägger denna fotosession till handlingarna, men har den på lut om någon kommer att ta upp ämnen som sjukdom och lidande. Ja, för när hon satt där kunde hon faktiskt identifiera sig med andra kvinnor som märks av sitt lidande. Även om det bara var på låtsas.

Den totala kontrasten ser vi här. Bilden är hämtad från bloggen Skuggfolket och föreställer (vad jag kan förstå) författaren själv, Kata. Här finns inget arrangemang, ingen bildbehandling att fnysa åt, ingen tjusig ljussättning. Men det finns ett mänskligt möte mellan en alldeles verklig person - ingen modell som kliver in och ut ur en session - och sjukvården, här i form av en manlig uska. Kata är visserligen passiv i just denna vårdsituation, men hon väljer att aktivt arbeta med sin sjukdom. Hon är aktör, inte bara en passiv kropp i vilken sjukdomen ristas in. Det finns bromsmedicin, det går att göra en hel del. Och det är väl så man måste göra: acceptera det som är ett faktum, men sedan göra vad man kan. Läs hennes blogg så får ni ta del av all den äkthet som lyser med sin frånvaro i den hårt arrangerade bilden längst upp. Här råder ljus, inte mörker; värme, inte kyla; här finns en mjuk säng, inte ett hårt golv. Hon koncentrerar sig och knyter på uppmaning handen i den arm där infarten ska sättas. Hon har en klocka och en ring - ett liv utanför bilden, utanför vården. Jag kommer att bära med mig bilden av henne långt efter att jag har glömt bort MS-modellen.