Jag vill inte skriva för er, däremot för er

I mitt Twitterflöde och i min länklista vimlar det av fantastiska skribenter. De har till stor del ersatt mitt dagstidnings- och tidskriftsläsande, vilket känns skönt. Varför sitta och sucka över idiotiska, tråkiga eller på andra vis förutsägbara artiklar när man har ett gäng pålitliga personer som uttrycker sig så mycket bättre? Några av dem är journalister, andra är på väg att etablera sig. Och det många uttrycker mellan sina ordinarie texter är stress. De plågas av en textjävel som de måste leverera trots att de är sjuka eller mycket hellre skulle göra nåt annat. Det är självvalt, kan man säga. Ger man sig in i en bransch som bygger på deadlines får man helt enkelt bita ihop eller hoppa av. Men det är ju inte riktigt det man tänker sig när man börjar få uppdrag och gläds åt spaltutrymmet, åt att få delta i det offentliga samtalet. Dessutom är det förstås värt mödan för det mesta. Men hur blir det i längden?

Jag har slavat under deadlines i över 20 år. Mina texter väcker sällan någon uppmärksamhet, men de flesta har nog sett en översättning som jag har gjort utan att nödvändigtvis ha lagt märke till namnet. Det gör mig ingenting. Vissa översättningar är jag stolt över, men det har inget med programmets kvalitet eller tittarsiffror att göra. Det är förstås roligare att översätta "Sopranos" än ytterligare en vedervärdig biofilm med Richard Gere, det är mer inspirerande att göra något som är svårt, det är en seger när man har komprimerat kulsprutedialog till något som känns naturligt och idiomatiskt. Men det kan vara roligare att översätta ett norskt program om någon ensling i en fjord, ett program som ses av få. Det som inte är roligt är deadlines, med vissa undantag, som när man är några översättare som delar på ett Nobeltal, en presidents tal till nationen eller så. Jag minns när vi var ett gäng som översatte Oscarsgalan för TV4, med bara några minuters fördröjning, och detta på datorer med ny programvara som brakade ihop med jämna mellanrum. Vi fixade det ändå.

Jag har fått nog och övernog av deadlines i mina dagar. Jag har fått nog av att vara duktig, rentav "oumbärlig", att jobba minst 60 timmar i veckan och aldrig ta semester eller att sitta med en tolk i ena örat medan man trycker ut texter i direktsändning och tar emot en synk i ett litet rum i ett tv-hus. Jag orkar inte längre. Jag har bränt ut mig en gång för alla och klarar knappt att leverera texter ens med mycket god framförhållning. Det är inte så bra, men jag accepterar det. Men det jag inte önskar mig är ytterligare krav.

Min blogg skriver jag för att det är roligt. Punkt. Den är ett fritidsintresse. Punkt. Det har hänt att jag har känt mig pressad att värpa nåt, men innerst inne har jag ändå vetat att det faktiskt inte är så viktigt. I perioder skriver jag nästan ingenting. Det är också okej. Om jag inte skriver nåt på länge har jag ett hundratal besökare per dag i genomsnitt, i allmänhet folk som har googlat på något ämne jag har tagit upp. Som mest har jag haft ca 700 besök på en dag, vilket många skulle fnysa åt. Jag ser det inte så. Jag blir glad över den respons jag ändå får och känner att jag gör en viss nytta stundom. Jag har en fast läsekrets som gillar det jag skriver - mer bekräftelse än så behöver jag inte. Om jag som genom ett mirakel skulle få flera tusen besök per dag skulle jag känna mig pressad. Risken är obefintlig med tanke på vad jag skriver om, hur jag skriver (ofta långt och konvolutiskt) och att jag är okänd i övrigt. Och jag upprepar: det är okej det med. Man kanske kan ana doften av sura rönnbär här, men det är faktiskt en illusion. Om mitt skrivande skulle bli mitt jobb vore det inte längre min fritidssysselsättning. Lusten skulle försvinna fortare än kvickt, så nej tack.

Men ändå: tänk om jag skulle bli ledarskribent! Tänk om jag skulle skriva i Bang, Arena eller någon annan publikation som jag gillar. Vilken läsekrets! Vilken potentiell berömmelse! Förvisso. Men tänk vilken press. Tänk att bli inspirerad på kommando. Jag vet vad Jan Guillou säger, att inspiration är till för amatörer. Men det är just amatör jag vill vara, och förresten kan man se spår av bristande inspiration hos många kända skribenter. Eller så fastnar de i en mall och blir outhärdligt förutsägbara. Är det självvalt?

Gränsen mellan det självvalda och det ofrivilliga är synnerligen diffus, och det är svårt att backa, vilket många kan vittna om. Jag inbillade mig länge att jag trivdes med att jobba ihjäl mig. Jag var en supermänniska som klarade en arbetsbörda som mina kolleger skakade på huvudet åt. Och jag delade mitt liv med en annan supermänniska, som till råga på allt hade samma jobb; det var en folie-a-deux. Vi tjänade stålar som gräs, vilket man bara kan göra i min bransch genom att just jobba ihjäl sig. Var det självvalt? Såklart inte. Det byggde i grunden på frilansarens ständiga rädsla för att inte få tillräckligt med jobb. Pengar är en klen kompensation, men kanske den enda i ett sånt läge. Och herregud vad jag inte längtar tillbaka.

Så jag blir orolig för dig när du twittrar om textjäveln. Jag gläds med dig när du får bra respons på en artikel, när du får många läsare, när du blir alltmer etablerad. Varningar biter antagligen inte på dig; du är så inne i det här och hjulen snurrar allt fortare. Du får ständigt nya bekräftelsekickar, du är på väg att bli någon att räkna med i det offentliga samtalet. Lycka till! Jag unnar dig verkligen dina framgångar och njuter av dina texter. Men krascha inte, är du snäll. Det är inte så roligt att vara vidbränd av sitt arbete, varken för dig eller för din omgivning. Se upp med det där gränslandet. Våra kyrkogårder är redan fullsmockade av duktiga personer.