Dumihuve

Ibland tar ursäkterna slut. Jo, jag var väl trött, men ändå. Visst, jag var sjuk och stressad, men snälla rara...! Kunde du inte ha sett till att-

Jo, det kunde och borde jag ha gjort. Jag borde ha säkerhetskopierat originalet under ett annat namn innan jag började manipulera texten. Faktum är att jag hade gjort det; det är bara det att jag sedan råkade spara filen under samma namn. Skitsamma, det hela ledde alltså till att jag förlorade en herrans massa nogsamt redigerade texter. Jag hade slagit ihop dem när de var för korta, justerat hela sjok av tider med en s.k. recut, pillat texter några bildrutor fram eller tillbaka till bildklipp och så vidare. Det är ett tålamodsprövande jobb som ger ett snyggt resultat som just ingen annan än mina kolleger märker.

Men textfilen, som vid det här laget redan hade gått igenom fem konverteringar under en resa som sträcker sig åratal tillbaka, började alltså konstra, och min uttröttade hjärna försökte lösa det så som jag så ofta har löst andra textproblem. Jag har fanimej över 20 års erfarenhet av konstrande texter, och i gryningen av min karriär hände det då och då att man blev av med en hel film eftersom man sparade på en diskett, alltså en floppy om ni minns dem. Nu var det många år sen jag tappade så många texter, men det är ingen tröst. Niklas slant med fingret och vips var över texterna försvunna för evigt. För att jag var dumihuve.

Dumihuve är ett tillstånd som vi alla drabbas av. Man dänger igen luckan till diskmaskinen för att man är förbannad, och så går ens favoritkopp sönder. Det är bra korkat. Man låter sig bli påsatt av ett gäng okända män och så blir man hivsmittad. Ointelligent, eller hur? Man tror sig vara sin missuppfattade religions heliga svärd och får sen leva resten av sitt liv som Jihad Jane. Den tjockskallen. Eller ger sig dåraktigt ut på nattgammal is och drunknar. Ja, människor gör idiotiska saker med varierande psykosociala och ekonomiska konsekvenser. Inte ens mycket intelligenta personer undgår dumihuve-syndromet. Utvecklingsstörda kan också göra osedvanligt korkade saker, alltså under sin egen nivå. Det är nog det dumihuve handlar om, att bete sig på ett sätt som man borde ha haft vett att undvika, som när min dotter i konspiration med sin lillebror smetar in badrumsspegeln, toan och golvet med tandkräm. Eller när jag blir förbannad för det innan jag ser det komiska.

Ibland har jag tänkt att orsaken till att den där människan inte verkar klyka kanske inte beror på parametrar som social underordning, dåligt förtroende för andra, bristande utbildning eller så. Nej, människan är helt enkelt lite tjock i roten. Det är en hemsk tanke. Det kan vara roligt också, för det är så förbjudet att tänka i de banorna, utom när det gäller Carola. Jonas Gardell har sagt att hon är en småkorkad brud och att det är orsaken till hennes knäppa utsagor, inte hennes kristna tro (om jag nu minns honom rätt). Men är det synd om Carola? Kläcker hon ur sig dumheter för att hon är dum? Nej, jag tror inte det. Jag tror att hon är naiv, vilket egentligen är ett vackert drag. Det får bara lite olyckliga konsekvenser när man är en känd person.

När man är dumihuve och står där med sin trasiga favoritkopp, nyvunna hivstatus, med sitt fåniga epitet och långvariga fängelsevistelse, när man (inte) står där med sin drunknade kropp och det liksom är kört, ja då är det synd om en. Faktum är, som Marty brukar säga, att det är mest synd om folk som borde ha vetat bättre, som får skylla sig själva, som har slut på ursäkter och förklaringar. Alltså är det synd om mig i dag, och hör sen. Jag missar nu ett antal tusenlappar till nästa lön, tusenlappar jag inte har råd att vara utan. När jag märkte vad jag hade ställt till med kunde jag ha MÖRDAT mig själv genom att t.ex. lägga mig ner på golvet, kasta upp min skrivare (en Canon MP140) i luften och låtit den landa på min strupe. Så dumt var det. Men jag var inte dummare än att jag lät bli. I stället ägnade jag ytterligare några timmar åt att göra om och göra rätt. Sen svimmade jag ner mig i sängen och drömde mardrömmar om andra fataliteter. Men det fixar sig väl. Jag är i alla fall inte hivpositiv eller drunknad eller häktad.

Det finns kulturell dumihuve. På seminariet i går fick vi lära oss att de gamla grekerna ansåg att man genom att läsa någon annans text blev rövknullad. Var man alltså en fri man och hade någorlunda hög status skulle man helst inte vara särskilt läskunnig. En slav fick läsa upp det där stycket åt en. Dumt, va? Det påminner om dagens tonårspojkar och deras attityd till skolan. De vill inte heller bli rövknullade, och sen står de där med sin otvättade hals. För grekerna var gossekärleken inget problem som det vore i dag i vår kultur. Deras problem hade att göra med sedlighet och passivitet. Man skulle inte knulla runt för mycket med kreti och pleti, för det tydde på en slapp karaktär. De gossar som sedermera skulle bli fria män hade också vissa problem, för de måste ju gå från passiv till aktiv, och att vara passiv i sexualakten var något man frynte på näsan åt. En vuxen man som var passiv, eller som till och med prostituerade sig, fick sina medborgerliga rättigheter starkt begränsade. Tala om dumihuve.

Men det här lever ju kvar. Det passiva var tabu, för det var kvinnligt kodat. Slavar hade inget värde alls, och kvinnor var givetvis mindre värda än män, men sådan var ju naturens ordning. Männnen skulle dock vara aktiva och, i viss mån, sedliga. Så vi har skapat en avgörande del av "det kvinnliga" genom att tillskriva det passivitet och sen ser vi det vi vill se. Vi ser hur spermierna aktivt piskar sig fram mot det passiva ägget. Att det inte är så enkelt framgår liksom inte av Lennart Nilssons svepelektronmikroskopbilder, utan vi ser dem som bevis på något vi redan vet - och anser oss därefter ha fått vår tes bevisad. Det är inte speciellt begåvat, skulle jag vilja påstå. Vi borde veta bättre. Fast det kanske inte är direkt synd om oss för denna dumihuve, däremot blir det synd om dem som tillskrivs det passiva-kvinnliga-nedvärderade. Om vi går tillbaka till mannen som blir påsatt av en massa andra män så är han måhända passiv, men samtidigt är han aktiv. Han har valt det här. Kanske är han till och med en "bug chaser" som vill bli hivsmittad. Det kan man tycka är dumt, och kanske tycker han det själv när han upptäcker att det inte innebär någon frihet, utan tvärtom bara blir en begränsning och belastning. Frågan om hans dumihuve är alltså ganska komplicerad, liksom frågan om huruvida det är synd om honom.

Nu ska jag återgå till mitt översättande. Men är väl inte dumihuve. Eller jo, det är man, men inte hela tiden. Så med en lätt suck överger jag härmed dessa för mig intressanta tankespår för den här gången. Om ni tycker att det jag har skrivit är dumt kan jag väl säga som Jimmy på Qruisern brukade säga: "Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker." Han var allt annat än dum, men den där ödmjukheten skulle jag gärna försöka göra till min.