BMI-bluffen och Knull-Bolognaskalan

Efter att ha läst vad bl.a. om Julia Skott och Gustav Almestad har skrivit om kroppsvikt och "Du är ju inte tjock", kollade jag nyss in BMI-galleriet på Flickr. Och trillar fucking av stolen. Känner jag någon som inte är minst "överviktig"? Personerna på bilderna från "overweight" till "obese" ser ju helt vanliga ut för mig. De "underviktiga" ser smala ut, men inte så att jag höjer på ögonbrynen. BMI måste vara en bluff, tänker jag. (Uppdatering: här och här kan ni läsa bra inlägg av Rabiatfeminism i ämnet, och här har ni Elin Grelssons take on it.)

Jag vet: övervikt, särskilt i form av bukfetma, är en hälsorisk. Eller snarare, man ligger lite pyrt till om man har dåligt flås och höga blodfetter, och BMI kan ge en fingervisning om detta utan läkarundersökning. Men kroppskonstitutionen i sig behöver inte vara något problem. Är man riktig tung sliter man på sina knän och sin rygg, och det är inte heller bra. Men om man tränar går det säkert att klara sig utan ledbesvär, åtminstone så länge man är någorlunda ung, och man kan ha bra hjärt- och lungkapacitet och finfina blodfetter även om man är tjock. BMI (åtminstone som den framstår i Flickr) verkar dock bygga på en fördelningskurva som är för toppig; normalen, den där de allra flesta befinner sig, är för snävt tilltagen. En normalfördelningskurva som visar hur exempelvis musikalitet fördelar sig i befolkningen har en plattare och bredare puckel i mitten. De allra flesta är alltså hyfsat musikaliska. En mindre del är lite mer musikaliska än genomsnittet, och lika många är lite mindre musikaliska. De hypermusikaliska eller snudd på tondöva är en minoritet.

Det är som med all slags normativitet. "Normal" betyder egentligen bara "det som faller inom normalen", d.v.s. det som är det vanligaste enligt diagrammet. Det ligger ingen värdering i det. Men när det normala blir det förväntade och önskvärda förvandlas "normal" till ett ideal och allt annat blir "onormalt". Barn mognar fysiskt och psykiskt i väldigt individuell takt fram till sjuårsåldern, ungefär. De fem- och sexåringar som ligger efter har då hunnit ikapp de fem- och sexåringar som låg före. Fortfarande finns det variationer, men de är betydligt mindre, så sju år är en bra ålder för skolstart. Och det var därför vi i Sverige valde just sju år. Ser man på en förskoleklass i dag är det uppenbart att spridningen är mycket större: vissa är väldigt mycket som dagisbarn medan andra skulle kunna hoppa direkt till tvåan. Men det finns en poäng med att inte dela upp barn efter läshuvud och förmågan att kunna sitta någorlunda stilla och inte prata rätt ut under en lektion. Det finns en poäng med att inte tro att ett barn som är väldigt verbalt begåvat också är mer "vuxet", vilket kan bli en belastning. Och det finns all anledning att låta barn som har svårt att koncentrera sig eller har sämre förutsättningar att lära sig 10-kamraterna också få vara med och inte förvisa dem till särklassgulag, vilket jag har skrivit om flera gånger här på bloggen.

Det relativa betygssystemet var inte så dumt tänkt, egentligen. Men det fick idiotiska konsekvenser när exempelvis lärare trodde att de inte "fick" dela ut för många höga betyg för att det skulle bryta mot normalfördelningen. Som om det inte skulle finnas stora variationer i små populationer. Systemet innebar också att klassen delades in i medelmåttor, dumskallar och plugghästar: det normala blev normativt och variationerna blev avvikelser. Precis så är det även med kroppsvikt och utseende - eller med sexuell läggning.

Sedan kom de målrelaterade betygen, något vi som gick i skolan gjorde uppror emot. Exakt varför minns jag inte, men det var nog känslan av att nu skulle vi mätas och vägas ännu mer än tidigare. Egentligen är nog målrelaterade betyg bättre - om man nu måste ha betyg alls. Bolognaskalan som tillämpas på universitetet definierar hur t.ex. en uppsats ska se ut för att förtjäna ett A. Därmed slipper läraren känna att den måste hålla igen med goda / dåliga betyg. I botten ligger ändå en normalfördelningskurva, men systemet gör att eleverna på förhand kan räkna ut ungefär vad som förväntas för ett visst betyg. Det funkar på högskolenivå, men frågan är hur lätt det är för barn och ungdomar att klura ut hur de ska göra. Det kräver ju en viss mognad, d.v.s. förmågan att känna sig själv, ha realistiska förväntningar, väga läxor mot X-box och så vidare. Problemet med att vissa är "dumskallar" och andra "genier" kommer man fortfarande inte åt, för det normala blir normativt även här.

Så vilken kroppskonstitution vill du ha? Vill du vara en mager speta/klen och (såklart) feminin kille eller en pangbrud/hunk? Eller orkar du med att ses som tjock? Finns det en kroppens Bolognaskala? Nej, det finns bara en alltför snävt tolkad normalfördelningskurva, normalitet och avvikelse. Men det kanske vore dags att sätta målrelaterade betyg för kroppsuppfattning (30 högskolepoäng), nåt i den här stilen:

A/ Du tänker sällan eller aldrig på hur du ser ut i spegeln eller i andras ögon. Du har ingen idealvikt som du strävar efter, känner dig varken smal, tjock eller normal. Du knullar med kreti och pleti, och kanske noterar du att Berit har bristningar eller Sigurd en penis som ser ut som en utkavlad PET-flaska, men inte mer än så. Du älskar dem för att de ser ut som de gör, tänker att annars vore de inte Berit eller Sigurd om någon som också har knullat med dem påpekar deras hemska lyten. Du klär dig som du vill och sminkar dig som du vill, inte för att göra dig attraktiv - eller oattraktiv - utan för att du råkar känna för det. Du duger som du är och om någon har synpunkter är det deras larviga problem.

B/ Du tänker ibland på hur du ter dig. Du är ganska nöjd med dig själv, men skulle nog gärna lägga på dig lite fläsk eller muskler - eller bli av med överskottet. Du knullar med kreti och pleti och tänker att Berits bristningar ändå är rätt sexiga, för de visar att hennes kropp har en historia. Sigurds penis krånglar du in under ett visst besvär och tänker att det vore bättre om han var lite mindre väl tilltagen, men vafan. Du klär dig för att känna dig snygg och sminkar dig för att göra det bästa av dina förutsättningar. Du vill gärna vara attraktiv men inser att du inte är någon femetta och har inga större problem med det. Andras kommentarer och normer kan du skratta åt, men innerst inne blir du allt lite sårad.

C/ Du tänker rätt ofta på att din spegelbild inte motsvarar ditt ideal. Du är medveten om att du alltid kommer att bli utsatt för andras blickar, vägd, mätt och värderad. Du borde verkligen bli av med den där kulmagen, bleka tänderna och sluta tro att en tajt t-shirt gör att du ser smal ut. Du är inte så petig med vem du knullar, men det finns gränser. Du kan inte låta bli att fnissa åt Kurts alltför ådriga skithål eller Dianas taxöron till tuttar. Visserligen bara i smyg, men ändå. Att andra värderar dig lika mycket som du värderar dem är jobbigt, men son coses de la vida. Man kan ju alltid ta en fyra-fem gin & tonic innan man hänger med nån hem.

D/ Du speglar dig inte gärna. Du har försökt skärpa dig, men din karaktär är det tydligen lite si och så med. Det är inte mer än mänskligt, men resultatet blev obra. Ja, nu står du där i badrummet och betraktar dina hängpattar och ridbyxlår/isterbuk och mikropenis och gillar inte vad du ser. Om du kisar lite med ögonen och bara ser dig själv en face kan du fortfarande duga, men ställ dig inte i profil! Du får väl ha på dig löst sittande kläder, kanske någon mörk topp och ljus underdel eller tvärtom, beroende på åt vilket håll kroppspäronet är vänt. Tvärrandigt får de där undernärda genusbruttorna med näsring och Patriciafjollorna ha, inte du. Du knullar, paradoxalt nog, inte med vem som helst. Själv är du ju ingen skönhet, men du har sannerligen vissa krav. Tyvärr har även andra det, så det blir inte så mycket sänghalmswise. Inte blir det bättre av att du jämt blir så rund under fötterna. Suck.

E/ Du tänder inte i badrummet. Du ser fanimej inte klok ut och det är bara ditt fel. Att andra försäkrar dig att det inte är nåt fel på dig är ju snällt, men du vet bättre. Att klä sig är en plåga eftersom du ser lika motbjudande ut vad du än hittar på. Smink? Ha. Som om det skulle hjälpa. Knulla har du slutat med för längesen. Den där bruden tror att hon är snygg - ser hon inte sig själv?! Du har slutat gå till Patten för du vet ju att muskelpullorna och Calle Norlén-kopiorna ser ner på dig, din tönt. Man kanske skulle spela lite X-box? Och gråtrunka.

F/ Det är kört. Jävla pissvärld. Synd att man är för feg för att hoppa från en bro.

Fx/ Det finns ett visst hopp om livet, men bara om du gör nåt radikalt. Du kan fortfarande få godkänt om du kompletterar.


Jaha, vilket betyg siktar du på? Tänk på att A-E är godkänt enligt Bolognaskalan. Vilket är bedrövligt. Egentligen borde bara A vara godkänt - nej, egentligen borde vi alla kunna slänga alla betyg överbord. Men nu lever vi i ett utseendefixerat samhälle med ett fullständigt sjukt kroppsideal. Jag vet inte riktigt var jag själv hamnar i min egen improviserade knullskala ovan. Jag är 183 cm och väger 78,5 kg (vägde mig nyss för att kunna konstatera detta). Jag har lite mage och skulle gärna se att den blev helt platt. Å andra sidan finns det mycket annat som jag önskar mig om jag bara får dagdrömma lite. Jag skulle gärna tala fem språk flytande, till exempel. Det är fortfarande inte för sent, i teorin. Men det kommer inte att bli av, det heller. Jag kan inte ens sluta röka. Som alla andra väljer jag för det mesta belöning nu och kostnad senare, inte vice versa. Jag är tämligen kroppsblind och passar därför in i A eller B när det gäller knullerier, men inte heller jag går fri från att värdera andra efter deras utseende. Jag har verkligen knullat med kreti och pleti - inte för att det nödvändigtvis skulle vara en merit - och sällan eller aldrig haft några synpunkter på the knullees fysionomi. Det gör mig inte till en god människa. Jag önskar att jag vore mer som ett barn när det gäller synen på andra. Små barn konstaterar ofta att tanter och farbröder är tjocka eller saknar fingrar eller är kortvuxna eller har ansiktet fullt med järnskrot - men lägger ingen värdering i det. Det klarar inte jag. Jag är lika lurad som alla andra när det gäller sambandet mellan utseende och psyke. Insikten i mina egna begärsmönster eller egen kroppsuppfattning visavi "karaktär" når en viss gräns, men inte hur långt som helst. Jag kan ändå inte låta bli att fantisera om att om jag själv skulle väga 150 kg så skulle jag en dag ta mig själv i hampan och satsa stenhårt för att bli normalviktig. Ja, ni vet - som ett montage ur en Hollywoodfilm där man ser protagonisten ägna sig åt diverse mindbogglande övningar under en längre tid (tänk "Rocky"). Samtidigt som jag alltså vet att ett beroende vilket som helst är otroligt svårt att rå på. Jag förstår inte att en enda heroinist kan sluta innan den har nått den absoluta bottnen.

Jag tror att vi förstår det här lite till mans. Vi vet att det är mänskligt att vara mänsklig, och vi önskar att vi kunde skärpa oss lite. Och jag tror faktiskt att det finns ett utrymme för förbättring. Vi kan till exempel försöka älska oss själva lite mer, trots våra skavanker. Och älska våra medmänniskor trots deras. En modell är kärleken till barn. Den är villkorslös och icke-värderande. Kan vi inte försöka se varandra och oss själva som varandras barn, som medberoende av närhet, kärlek och hänsyn? (Och då får även de perfekta vara med. Om de är snälla.) Och tillsammans kan vi väl slå ett slag för skavankerna och motsätta oss idiotiska mätsystem som BMI eller knullbolognaskalor. Inom oss själva kan vi försöka se normen som normalen och göra som små barn när vi ser varianten: notera och sen gå vidare. Det måste gå.