torsdag 4 september 2008

Ängssorkar, skillnadsletare och den svage mannen

I DN Kultur i dag (ej på webben) skriver Karin Johannisson om den nyupptäckta ”otrohetsgenen”, allel 334, och frågar sig varför medierna hetsar upp sig så. Forskarna själva anser ju att den bara är ”en mikroskopisk del i förklaringen av det mänskliga. Vi vet alltså inte särskilt mycket mer än förr. Att en tvilling med 334:an i blodet får det trassligt i kärleksrelationen måste kallas svag evidens.”

Men, som Johannisson skriver, är biologi och annan naturvetenskap mycket mer prestigefyllda områden jämfört med ”de hunsade samhälls- och kulturvetenskaperna med sina tröga och komplexa förklaringsmodeller”. Att alliansen framförallt satsar på dem är föga förvånande eftersom de är mer vetenskapliga, liksom. Vetenskap med stort V, den hårda, strikt evidensbaserade forskningen om en tillvaro som existerar oberoende av oss, ni vet. Om det nu vore så enkelt, men det är det förstås inte. Forskning äger inte rum i ett vakuum utan i en samhällelig, historisk och politisk kontext, inom en viss diskurs, inom ett visst vetenskapligt samfund. Den stora skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap är antagligen att forskare inom de senare områdena ägnar stor uppmärksamhet åt att reflektera över sin egen roll, hur de färgar och färgas av det område de beskriver medan elektrofores- och Western Blot-gänget i sina vita rockar inte ägnar en tanke åt sånt strunt. (Om jag nu ska vara en smula orättvis. Visst prövas naturvetenskaplig forskning av etiska nämnder och visst kan forskare inom de facken vara reflexiva. Men knappast på samma sätt som inom sam/hum.)

”Förklaringsmodellerna för mänskligt beteende följer historiska mönster”, skriver Johannisson: ”I tider av instabilitet gäller biologi, (…) i tider av välfärdsutveckling gäller sociologi och den optimism som ligger i att människan formas av förändringsbara livsvillkor."
Och nog lever vi i en minst sagt instabil tid. Hurra för den, säger jag. Hurra för det gränsöverskridande, utflytande, kreoliserande och mobila. Men alla hurrar inte med mig. Senmoderniteten får många att bäva, särskilt konservativa krafter som den kristna högern, reaktionärer och rasister av alla kulörer och så ”vanligt folk” som inte vet vem i hela världen man kan lita på längre.

Ja, vem kan man lita på? Vetenskapen! Den som säger vad som är sant! För inte kan vi nöja oss med att jag är bisexuell, vi måste ta reda på varför. Vi måste veta om det verkligen är sant att bögar liknar kvinnor och flator män. Vi måste ta reda på om det trots allt inte finns biologiska skillnader mellan könen som förklarar den skillnad i våra psyken som vi tycker oss se. Och det finns förstås många som slår mynt av denna osäkerhet, inte bara forskare som vill utröna om pekfingerlängd och sexuell läggning hänger ihop utan en hel armé av populärvetenskapliga författare som förklarar att Kvinnor kommer från Venus och Män från Mars och det förklarar minsann varför det är normalt och rätt att den andel av Sveriges arbetskraft som utför flest tunga lyft per dag är kommunalanställda kvinnor.

(Vissa tycker verkligen att kvinnor är starkare, som Louis M. Solomon, JD; Rebekka C. Noll, JD, MMSc; and Rebecca Guttman, JD Candidate, som i Gender Medicine, vol 5, no 3 2008 har denna rubrik på sin artikel: ”The Weaker Sex: is Being Male a Legally Cognizable Defect, Impairment or Disability? Utgångspunkten är att det svagare könet, d.v.s. mannen, bland annat styrs så av sitt testosteron och är så utsatt för felutveckling, sjukdomar, olyckor, hjärtfel och annat att manlighet borde anses vara en förmildrande omständighet vid en rättegång. Kanske något för Tito Beltran att ta upp via sitt ombud om han fälls i hovrätten? Problemet är bara att den här testosteronteorin inte håller. Sociobiologer har förgäves försökt visa att det manliga könshormonet exempelvis leder till högre poster inom samhället. Tyvärr för dem har det visat sig att en ökad testosteronhalt kan vara resultatet av denna makt. Dessutom har många kvinnor mer testosteron i blodet än män, och efter 50 års ålder har män mer östrogen än kvinnor. Så tyvärr, Tito.)

Jag läser i min nya kursbok Om genus (R.W. Connell, Daidalos 2002) om de väldiga metaanalyser som har gjorts om könsskillnadsforskning. Det de har kommit fram till är att stora likheter mellan män och kvinnor är det allmänna mönstret. Maccoby och Jacklin (1975), Halpern och LaMay (2000) och andra hittar inga signifikanta skillnader. Det framförs ofta att ”forskningen” säger att ”flickor är mer sociala än pojkar, att flickor är mer lättpåverkade än pojkar, att flickor har sämre självförtroende, att flickor är bättre på att lära sig saker utantill medan pojkar är bättre på avancerade kognitiva processer, att pojkar är mer analyserande, att flickor präglas mer av arv och pojkar mer av miljö, att flickor saknar drivkraft för att lyckas eller att flickor är mer auditiva och pojkar mer visuella. Alla dessa åsikter visade sig vara myter (Connell, s. 60)”.

Connel skriver att ”[d]en psykologiska likheten mellan män och kvinnor skulle kunna betraktas, med tanke på den mängd bevis som stöder den, som en av de mest välgrundade generaliseringarna i hela den humanistiska forskningen (ibid, s. 61).

Man kunde tycka att forskningsområdet är mättat. Vi kommer liksom inte fram till mer hur mycket vi än undersöker saken, alltså tar vi en kopp kaffe nu och begrundar resultatet, funderar över varför det kändes så angeläget att leta efter skillnader där just inga skillnader finns. Men tro inte att forskarna ger sig så lätt. Ska det inte gå att hitta några fler alleler eller några fler pyttesmå områden i hypothalamus eller några fler samband mellan vänsterhänthet och sexuell läggning? Jo, det måste gå! Och amerikaner läser med förtjusning böcker som Why Men Don’t Listen and Women Can’t Read Maps.

Men under tiden fortsätter de där bögarna och blattarna och miffona och LVU-kidsen att sprida osäkerhet. Vi måste ställa krav på dem. Snälla, snälla Gud – ge oss lite ordning och reda, ty annars går vi under! I det senaste numret av Västerort redovisas hur det går för pluggen här ute. Grimstaskolan har en hög andel barn med ickesvenskfödda föräldrar, men de lyckas bra ändå: andelen som går vidare till gymnasiet är normal. Höglandsskolan och Äppelviksskolan lyckas bättre: där klarar 100 % av eleverna från grundskolan att kvala in till gymnasiet. Och inte en blatte inom synhåll, såklart, om man inte räknar ett och annat adoptivbarn, för här bor alla i villor som kostar många miljoner. Skolborgarrådet Lotta Edholm tycker i tidningen att det som behövs för att komma tillrätta med segregation och därmed sammanhängande olikheter i skolors undervisningsresultat är… (trumvirvel) Tidiga utvärderingar, skriftliga omdömen från årskurs ett och nationella prov i svenska och matte.

En mycket omfattande amerikansk undersökning (som jag typiskt nog hittar just nu – återkommer) visar att multietniska områden i USA präglas av en lägre tilltro till nästan, lägre socialt engagemang och mer tv-tittande, bland annat. Folk vänder taggarna utåt och sluter sig, kan man säga. Och det här är inte kopplat till inkomst eller någon av de femtielva andra tänkbara parametrar som rapporten redovisar i stor detalj. Man har försökt korrigera för allt möjligt, men resultatet kvarstår: det är jobbigt med multikulti. I slutorden redovisas dock glädjande siffror från USA:s armé. Där är det oerhört mycket vanligare med vänskapsband över de etniska gränserna än i samhället i övrigt. Och det är inte så konstigt heller, eftersom det har jobbats med de frågorna under lång tid. Tricket, skriver forskarna, är att skapa en vikänsla som överbryggar vi-demkänslorna. Respekt för olikheter och en gemenskap och social identitet som bygger på att vi faktiskt hör samman trots våra olikheter är ett framgångsrecept. Så mycket tråkigare att våra partier nallar av Sverigedemokraternas rasistiska agenda, som Dagens Arena skriver.

Vi behöver inte ”ställa krav på” (välj önskad subgrupp). Vi behöver inte förbjuda flyktingarna att bestämma var de ska bo som socialdemokraterna kräver i DN. Vi behöver skapa gemenskap, eller som Karin Johannisson skriver om tendensen att investera i medicin och naturvetenskap men inte ”i det kritiska samtalet om interaktionen människa-samhälle”, när det är just detta samtal som behövs ”för att pejla vår instabila samtid, och kanske för att förstå varför vi blir så tagna av en fräck liten gen”. Bättre kunde det inte sägas.

9 kommentarer:

C sa...

vet inte om min förra kommentar försvann eller vad som hände, men jag undrar varför du säger att naturvetenskapare är onyanserade och oreflekterande.

Den stora skillnaden mellan humaniora och naturvetenskap är mängden antagande man gör, och ofta även mängden empiri man baserar sina slutsatser på.

Niklas Hellgren sa...

Din förra kommentar tog jag bort eftersom du är anonym, men jag ångrar mig nu eftersom du verkar seriös. Jag har också något modifierat min kritik mot naturvetenskaparna i en parentes, inspirerar därtill av dig - tack!

Men jag anser ändå att det inte går att jämföra disciplinerna på samma dag när det gäller reflexivitet.

Jag skriver inte heller under på din tes om skillnaderna mellan humaniora och naturvetenskap. Och jag önskar att jag orkade kommentera saken längre, men klockan är visst ett på natten snart, så jag ska be att få återkomma i saken.

(Och nästa gång får du gärna skriva vad du heter. Jag står för mina åsikter med för- och efternamn - varför kan inte du göra det?)

C sa...

hur går det? vill du inte publicera min kommentar så är det ok, men säg gärna om så är fallet
mvh
C

Henrik sa...

Humanister från Venus, naturvetare från Mars... Nej, avfärda den fördomen! Alla personligheter och världsbilder finns representerade inom båda grupperna. Jag ingår själv i en forskargrupp med matematiker, arkeologer, biologer och historiker. Vetenskapssyn och reflexion skiljer sej inte och varför skulle den göra det?
//Henrik Eriksson

C sa...

(som sagt, vill du inte publicera mina kommentarer så står det dig fritt. Då antar jag att det är förenligt med din personliga integritet att du inte vill ha att göra med avvikande åsikter. Hur var det nu med reflexiviteten och källkritiken?)

Niklas Hellgren sa...

Men, bäste "c": ser du inte att jag visst har publicerat dina kommentarer?

C sa...

jag skrev ju en lång på kanske en sida i fredags, där jag tog upp det jag anser är kommunikationsproblemen mellan forskare, media och allmänhet. Det är den jag saknar.

(det där med personlig integritet var lite skrivet i affekt, sorry)

Niklas Hellgren sa...

Någon lång kommentar från i fredags kan jag inte hitta. Det händer ibland att kommentarer försvinner på vägen, så om du har kvar ditt inlägg kan du skicka det igen så ska jag publicera det.

Anonym sa...

Vad är det för fel på att vara anonym? Blir ens argument mindre giltiga det?
Eftersom det inte går att skilja på riktiga och påhittade identiteter blir "anonym" så gott som något annat.
Jag tycker vi vänder på steken: varför är inte du anonym? Är det dina ideer eller dig själv du vill framföra?