torsdag 11 september 2008

Vad är det för fel på att vara anonym?

Jag fick följande kommentar till mitt inlägg om Ängssorkarna: "

Vad är det för fel på att vara anonym? Blir ens argument mindre giltiga det?
Eftersom det inte går att skilja på riktiga och påhittade identiteter blir "anonym" så gott som något annat. Jag tycker vi vänder på steken: varför är inte du anonym? Är det dina ideer eller dig själv du vill framföra?"

Du har rätt i att det kan kvitta om man kallar sig Anonym eller Kalle Groda. Men i princip tar jag inte in anonyma bidrag från vare sig A eller KG. Dock finns det personer jag känner som jag släpper fram - som t.ex. Ulla W, som har skrivit mycket (och varit starkt kritisk till mina inlägg). Andra, som skriver intressant och argumenterar sakligt men inte vill ge sig tillkänna, kan jag också släppa fram.

Men alltför många av de anonyma kommentatorerna skriver bara att jag är en jävla bajspackande idiot eller nåt i den stilen. Det tillför inte så mycket, tycker jag. Andra vågar uppenbarligen inte stå för sina rasistiska eller homofoba åsikter utan passar bara på att vräka ur sig sitt hat. Och så finns det vissa som masspostar en identisk kommentar till varenda blogg de kan hitta som skriver något som svagt kan påminna om deras käpphästar. De ryker också.

Jag blir väldigt glad när jag får kommentarer som kan leda diskussionen vidare eller som leder in den på ett nytt spår, argument som tvingar mig att precisera vad jag menar och ibland ta tillbaka förhastade formuleringar. Den som tror att jag censurerar kommentarer för att slippa mothugg kan bläddra ner i inläggen och se att så inte är fallet.

Jag har i många år diskuterat i andra fora, som Qruisern, och där gjort samma erfarenhet som så många andra: anonymiteten försvårar en bra kommunikation. Människor som jag har träffat, som verkar trevliga och vettiga, har en nätpersona som är ytterst osympatisk. Varför? Jag har alltid försökt att vara samma Niklas Hellgren på nätet som i verkligheten (att man förstås ändå är olika personer i olika sammanhang är svårt att ändra på). Även jag har haft "nick" (på Qruisern får man inte använda sitt riktiga namn), men har tröttnat på den där leken. Jag har ingenting att dölja och står för mina åsikter. Jag kan förstå att en del bloggare inte vill lämna ut sina namn eftersom de riskerar att bli förföljda och trakasserade, men det har jag ingen anledning att oroa mig för - i alla fall inte än.

Ja, jag vill nog framhäva mig själv. Vem vill inte det? Jag vill framstå i en smickrande dagar, vara den där smarta personen med rätt åsikter. Det är rätt pinsamt, men är man bekräftelsenödig så är man. Men det är inte huvudorsaken till att jag bloggar under mitt eget namn; jag får ju bekräftelse av mina vänner och andra även om jag skulle fortsätta att kalla mig Gubbslampan, Tjejmys, Qolle eller vad det nu är. Nej, huvudorsaken till att jag inte bloggar anonymt är att det tvingar mig att tänka efter lite mer, fundera på om jag verkligen kan stå för vad jag skriver. Och så är det skönt att känna att jag inte har något att dölja.

2 kommentarer:

Fru Zophie Klon sa...

Frågan är väl om du är bäst på att avgöra om du är samma person (läs uttrycker och förmedlar åsikter) irl och på bloggen. Jag är inte expert men jag har förmånen att ha känt dig rätt länge och tycker att du t ex är mer tillåtande när det gäller att vidga dina åsikter IRL i ett samtal än vad du är här. Som en av de som bestämt håller mig till mitt en gång påhittade "nick" tycker jag att du begränsar möjligheten till intressanta diskussioner om jag skulle vara tvungen att skriva ut mitt namn. Heter man Ulla Svensson, ja då kanske man slipper telefonpåringningar och en massa annat skit, har man ovanligare namn kanske man aktar sig vis av erfarenheter och försöker vara sig själv under det påhittade "nicket". En annan orsak kan vara att man inte vill att eventuella arbetsgivare,patienter/klienter, anhöriga, allmänt homofoba människor (några som jag fått betala dyrt på grund av, detta både i kronor och emotionellt), grannar och hyresvärdar ja alla som jag känner att jag varken vill serva eller dela mitt liv med. Om jag någon gång påbörjar en blogg under mitt namn kommer innehållet antagligen handla mer om politik och samhälle, men i dagsläget med en privatblogg vill jag ändå kunna kommentera i bloggar, i synnerhet intressanta sådana, som t ex din.

Om människor kommenterar med återkommande "nick" är det inte samma sak som att kommentera som anonym. Har man inte fantasi att ta sig ett "nick" ja då får man inse att man kan bli bortrensad som SPAM.

Ibland undrar du här varför du inte får svar, jag kan bara svara som man ropar får man svar... hellre en bra diskussion än en stor tystnad. Förresten, hur vet du vem Janne Persson är, det kan ju också vara ett "nick". Ibland är du lite korkad kära vän!

Niklas Hellgren sa...

Nej, det kan mycket väl hända att andra är bättre än jag på att bedöma om jag är mig själv eller inte. Att jag skulle vara åsiktsrigidare här än i levande livet känner jag inte igen, men om du säger det, så...

Men du läser mig lite slarvigt. Jag släpper alltid igenom andra bloggare och alltid såna som jag vet vilka de är. Jag förstår också (som sagt) att det kan finnas anledningar att vara anonym.

Att jag spärrar alla anonyma är alltså inte riktigt sant. Jag släpper inte fram vad skit som helst, kanske jag borde skriva. I en del omodererade bloggar ser jag hur debatten mellan kommentatorerna spårar ur totalt i en massa hatiska tillmälen och hets mot olika grupper - precis som på Tant Krussan. Jag fick nog och övernog av den sortens "debatt" och vill inte få min blogg nedsölad av sånt.