Varde ljus - med måtta

Den av Gud beskyddade Göran Skytte sjunger i SvD i dag den borgerliga konservatismens lov. Den är "ett tyst men bestämt avståndstagande från allt som är extremt. En stilla, men ändå klart hörbar lovsång till förnuft och vanlighet. Sans och måtta." Mot detta ställer Skytte socialdemokratin "som med fasa ser på varje form av förändring, det är socialdemokratin som längtar tillbaka och vill 'återställa'. Och i värsta fall blir denna vänsterkonservatism ibland reaktionär: i klartext avser jag LO."

Här ser vi en amatörtrollkarl i arbete, en som med Orwellskt nyspråk försöker visa att höger är vänster och vänster höger. Sans och måtta, minsann. Men hans kaniner hoppar inte. I somras försökte han sig på samma retoriska trick: att vända på diskursen genom att hävda att HBT-rörelsen hade förvandlats från underground till etablissemang. Det var precis lika genomskinligt. Skytte vill framstå som förnuftets och framåtskridandets apostel när han i själva verket är djupt reaktionär.
Hur har han hamnat i den positionen?

Kanske är han ganska lik mig och många andra som demonstrerade utanför USA:s ambassad mot Vietnamkriget, som gick i studiecirklar för att lära sig marxism-leninism och Maos tänkande, som trodde på en bättre värld, fri från orättvisor och förtryck. Vi blev besvikna när det visade sig att Mao i själva verket var en gangster och historiens värste massmördare, när vi insåg att oktoberrevolutionen inte hade varit någon revolution utan en statskupp, när vi såg hur Pol Pot lät avliva alla som hade glasögon. Ja, alla utom Jan Myrdal blev besvikna.

Det jag lärde mig av allt detta var att inte tro på allt som är sant, som Nietzsche lär ha sagt. En lära som kan förklara allt och nästan verkar för bra för att vara sann är förmodligen inte sann. Kanske var det därför jag inte föll för Hare Krishna-rörelsens lockrop: jag var inte beredd att låta tron gå före intellektet, vilket var ett rekvisit. (Eller också smickrar jag bara mig själv. Jag kanske var mer intresserad av rockenroll, pilsner och pussy, helt enkelt.)

Göran Skytte blev så småningom frälst. Bra där. Jag har verkligen ingenting emot kristna, och förstår att det var en svår komma ut-process för honom (detta sagt utan all ironi). Men det jag verkligen inte gillar är kristna som använder Bibeln som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning (vem som nu sa det - Marx?). Högerkristna som drämmer lösryckta citat ur Gamla testamentet i skallen på homosexuella och yrar om "den homosexuella livsstilen", ni vet, den där med droger, uteliv och ohämmad sexuell utlevnad. Som om den skulle vara typisk för en viss sexuell läggning.

Tor Billgren på Antigayretorik kallar Skytte och hans kompisar Ulf Nilson, Maria Abrahamsson et al. för kvasidissidenter, vilket är väldigt träffande. De befinner sig i ett utanförskap, bevars, som omutliga sanningssägare, ja rentav revolutionärer. Kanske har Skytte ett kvardröjande behov av att stå utanför etablissemanget, och då måste han uppfinna ett nytt. Det är sorgligt, hursomhelst, att se hur vilse han har gått i pannkakan.

Globaliseringen och senmoderniteten inger olust. Gamla familjestrukturer och identiteter förefaller vara i upplösning. (Och som om inte det vore nog har queerteoretiker fräckheten att ifrågasätta det som är sant.) Samtidigt som nationalstaten verkar vara på utdöende pågår en rakt motsatt trend där etniska grupper kräver erkännande och helst en egen stat. Vad göra? Kanske kan man klamra sig fast vid det gamla. Kanske kan man göra världen mer lättförståelig genom att säga att vi, men de - precis som di där etniska, fast med den sedan länge etablerade nationalstaten som grund. Kanske kan vi få pli på skolungdomar och invandrare genom att Ställa Krav. Kanske kan vi låta en Kristen Värdegrund utgöra basen för moral och etik. Kanske kan vi med en FRA-lag förhindra de svartmuskiga att bomba oss. Kanske kan vi äntligen återgå till den helsvenska idyllen.

Många tänker så. Men det finns ett bättre ord än konservatism för att beteckna den vind som blåser genom västvärlden: reaktion. Göran Skytte vill skynda långsamt och hålla fast vid det gamla tills något bättre alternativ skymtar, skriver han. Han är därmed raka motsatsen till den som en gång utropade den mest performativa mening man kan tänka sig, och till Sonen som inte var mycket måttfullare i sina anspråk.
Varde ljus! Nej, vänta... Vi behåller mörkret ett tag till. Det är ju beprövat.