Flickorna i Lissabon

Jag läser Always keepin' it real och Veckat om bitterhet och kommer att tänka på min gamla terapeuts ord: "Bitterhet är en lyx som vi inte har råd att unna oss". Det låter bestickande, men vad menade han egentligen? Finns det andra lyxkänslor och vilka är i så fall nödvändighetskänslorna?

Vad är känslor, förresten? Jo, så här är det, förstår ni:

Äsch. Jag börjar i andra änden: Vad är en lyxkänsla? Låt oss ta bitterhet. Jag tror att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò var bittra när de tvingades gå. Varför skulle såna skitsaker som att anlita svart hemhjälp eller strunta i att betala tv-licensen få skymma deras storartade meriter och politiska ambitioner? Men nu gjorde de det. De stod i vägen, och det borde en politiker fatta.

Vi har inte råd med bitterhet eftersom den grumlar vår blick. Den står i vägen för vår kännedom om oss själva och tillvarons beskaffenhet. Den är ett slags fruktlöst ego-runkande. Jävla Kajsa! Först lämnar hon mig - och så blir hon ihop MED BERIT, det lilla nötet! Bitterheten fungerar som i "Flickorna i Lissabon", en gammal sketch med Arve Opsahl. "Jag ska säga dig en sak: flickorna i Lissabon har ingenting som inte flickorna i Oslo har", säger befälet. "Men det de har, det har de där", svarar Arve.

Ja. Du väljer inte bort mig för att jag är som jag är, utan för att du behöver få vara någon annan, med någon annan. Kontexten var ofruktbar. Men jag som öppnade mig så för dig, lade mitt hjärta i dina händer! Mm, men är inte det halva vitsen med kärleken?

När jag var ny som översättare grämde jag mig ibland över att en i övrigt fin översättning hade skämts av ett korrfel, eller ännu värre: jag hade inte brytt mig om att kolla den där termen eftersom jag "visste" vad den betydde. Och jag gick i fällan gång på gång innan jag hade lyckats inarbeta en djup misstänksamhet mot mina egna kunskaper. Det svider som fan, men det ska svida. Man lär sig att gå vidare, med stukad självkänsla och en föresats att aldrig göra om i alla fall just det misstaget.

Vrede kan också vara en lyxkänsla. Det är så SATANS TYPISKT att DET JÄMT SKA VARA SÅ HÄR!! Vilket det inte är, vilket man mycket väl vet. Men det känns ändå bra att svära och kasta saker omkring sig, inte minst orättvisa anklagelser. Vi får lära oss det från barnsben. Niklas är arg. Oj, vad han är arg! Vi förstår. Aha - jag är "arg"? Och det är visst okej? Nästa gång jag känner så här ska jag också vara "arg".

Det finns en folkgrupp som saknar uttryck för det vi kallar känslor. "Känslor" finns helt enkelt inte. Det betyder förstås inte att de inte känner nåt (puh), men de ger det ingen etikett. Ett annat exempel: förr i världen fanns inga "problembarn". Sen, på sjuttiotalet, "upptäcktes" de och döptes likt en ögrupp, skriver Hillevi Lenz Taguchi i sin underbara bok "In på bara benet - en introduktion till feministisk poststrukturalism " (2006, HLS förlag, Stockholm). Åtgärder sattes in, folk lade pannan i djupa veck. Hur ska vi hjälpa problembarnen? Alltså: vi essentialiserar och tillskriver andra (och oss själva) en "personlighet", en "kärna". Det gör oss blinda för de diskurser och kontexter som vi är inskrivna i och skriver in oss i. När vi ska förklara varför vi positionerar oss som vi gör, hänvisar vi i stället till vår mystiska personlighet, där våra "känslor", och ibland vårt "förnuft" bestämmer hur vi förhåller oss till en viss situation.

Men det finns väl vissa emotionella grundfärger, där vrede är en. Rädsla, sorg och glädje brukar de andra tre kallas. Vi delar dem med flera andra arter, men det är bara vi som fixar en sfumato av kimrökssvart sorg, cinnoberröd vrede och en klick arsenikvit rädsla. "Uppträder som rök, utan linjer och gränser", beskrev Leonardo da Vinci tekniken. Och så är det med lyxkänslorna. De tycks oss så kolossalt komplicerade, men ibland behöver vi vifta undan röken en smula. Nåt annat har vi inte inte råd med.