torsdag 11 september 2008

Kan man vara blyg på en öde ö?

Vi tänker oss i allmänhet att egenskaper som "vänlig", "blyg" eller "omvårdande" refererar till inre egenskaper, men sätt en människa på en öde ö så förlorar de flesta "personlighetsord" sin mening. Så skriver Vivien Burr i sin bok Social Constructionism (Routledge 2003).

Jag vet inte om jag har en personlighet. Det känns förstås så; jag tycker mig känna igen återkommande, situationsbetingade reaktionsmönster. Är det en personlighet, något som finns "inom mig"? Eller finns min personlighet endast i relation till något? Jo, det är nog en bättre modell, precis som kön, etnicitet eller nationalitet inte existerar i ett vakuum. Det kanske är därför som jag fruktar ensamhet mer än något annat. Lika lite som jag är pappa i någon vettig mening till ett barn som jag aldrig träffar är jag människa om jag är ensam. Det finns gott om ensamma människor, men en ensam människa finns egentligen inte.

Ensam går fram och tillbaka i sin lägenhet. Utan hast, för det finns ingen brådska, inget att se fram emot eller bäva inför. Men rastlösheten driver ensam att vanka ut i köket, kanske äta en tallrik filmjölk, diska upp och sen gå in i vardagsrummet igen. Till vad? Till ingenting. Varför? Av ingen särskild anledning. Men man kan väl inte vara i köket hela kvällen. Ensam har slutat läsa böcker, se på tv och höra på radio, för det skapar impulser att delge någon annan sina reflexioner. I stället för han en dialog med sig själv, kommer kanske på en lite lustig tanke, fnissar till och kommenterar tanken - bara för att gripas av förakt inför den där ensamma stackarn som för en dialog med sig själv. Ett metaresonemang utökas med ytterligare ett metaresonemang om metaresonemang, runt runt snurrar tankarna och runt runt i lägenheten vankar en outhärdligt ensam kropp och vill bara dö, men törs inte.

Låt mig aldrig hamna där. Och låt mig aldrig sitta bedövad av Risperdal, Zyprexa eller Haldol på en långvårdsavdelning, sakta skrumpnande och stum. Jag vill dö i min egen säng, och jag vill inte dö ensam. Jag vill att något barn eller barnbarn ska räcka mig sin bebis, så att jag en sista gång får hålla en sån där liten drömmande varelse med blanka ögon och snabbt pickande hjärta mot mitt bröst. Ingenting är tryggare.

Far dog ensam, färdigbehandlad och oigenkännlig, onåbar och avpersonifierad i en sjukhussäng. Mor förbjöd oss barn att hälsa på honom, för hon ville att vi skulle minnas honom som han en gång varit. Det kanske var klokt av henne, jag vet inte. Med honom försvann halva henne och till slut försvann även hon. Det är längesen nu, men jag saknar dem båda. Jag kan fortfarande höra hans röst när han sitter vid pianot och sjunger Schumann och jag kan fortfarande höra henne kalla min dotter för Lilla Snäckan. De var en del av min personlighet - om jag nu har någon - och när fondväggen rasar så försvinner en bit av en själv. Döden är den stora fienden och jag vill inte tänka på den men kan inte låta bli.

3 kommentarer:

Anonym sa...

”Människan är alltings mått”, och här har vi ett fall av ”Niklas är alltings mått”. Skämt åsido, ensamheten hör nog till människans värsta gissel, men att därav dra slutsatsen att en ensam människa alltid är olycklig är fel. Det finns människor som lever liv de själva tycker är meningsfulla utan att de har några nära relationer.
Fanns Robinson? Blev han till när han mötte Fredag?
En sak kan vi nog vara ense om – ingen blir människa utan andra människor. Barn kan tyna bort och dö, trots att de får all nödvändig fysisk omvårdnad, om de inte blir sedda, smekta och älskade.
Det du beskriver om att dö som en ickeperson på nåt vårdhem är även min fasa. Att bli berövad sin identitet, sin historia och bara få den nödvändiga fysiska omvårdnaden för att leva ytterligare en dag.
Folk kan halvt på skämt säga att de vill att nån gör slut på dem om de skulle hamna på långvården. Men så blir det inte. De flesta åldringar vill leva ännu en dag. Glädjas åt kaffetåren eller kakan. Vi klamrar oss fast vid livet. Insikten om den totala meningslösheten måste hållas instängd och kväst, men den envisas med att då och då slinka ut som en isande sorgsen skräckfylld tomhet. Det värsta är när man ser kraniet bakom sitt eget barns ansikte.
Ulla W

Niklas Hellgren sa...

Å, fy fan... "när man ser kraniet bakom sitt eget barns ansikte"...! Så fruktansvärt.

Jo, man kan nog ha ett meningsfyllt liv utan nära relationer. Men utan NÅGRA relationer? Utan att någonsin tala med någon annan än kanske en snabbköpskassör? Jag vet inte, det kanske går. Men för mig är tanken fruktansvärd.

Apropå Robinson så läste jag en gång i min ungdom en bok som heter "Spjutet i sanden" av en Raoul C. Faure (?). Den handlar om en man som är ute på en långseglats, hamnar i ett stiltjebälte och så småningom på en öde ö. Han kommer aldrig därifrån och bryts gradvis ner av ensamheten. Det är en isande skildring av ensamhet som jag aldrig har glömt.

Anonym sa...

"Spjutet i sanden" känner jag inte till. Får se om den finns att få tag i, om jag nu vill spä på min ångest.
Jag vågade nästan inte skriva den sista hemska meningen. Jag släppte ut trollet men inte blev det lugnare i själen för det.
Min egen dödlighet kan jag bära, men mitt barns, nej!
Ulla