Kan man vara blyg på en öde ö?

Vi tänker oss i allmänhet att egenskaper som "vänlig", "blyg" eller "omvårdande" refererar till inre egenskaper, men sätt en människa på en öde ö så förlorar de flesta "personlighetsord" sin mening. Så skriver Vivien Burr i sin bok Social Constructionism (Routledge 2003).

Jag vet inte om jag har en personlighet. Det känns förstås så; jag tycker mig känna igen återkommande, situationsbetingade reaktionsmönster. Är det en personlighet, något som finns "inom mig"? Eller finns min personlighet endast i relation till något? Jo, det är nog en bättre modell, precis som kön, etnicitet eller nationalitet inte existerar i ett vakuum. Det kanske är därför som jag fruktar ensamhet mer än något annat. Lika lite som jag är pappa i någon vettig mening till ett barn som jag aldrig träffar är jag människa om jag är ensam. Det finns gott om ensamma människor, men en ensam människa finns egentligen inte.

Ensam går fram och tillbaka i sin lägenhet. Utan hast, för det finns ingen brådska, inget att se fram emot eller bäva inför. Men rastlösheten driver ensam att vanka ut i köket, kanske äta en tallrik filmjölk, diska upp och sen gå in i vardagsrummet igen. Till vad? Till ingenting. Varför? Av ingen särskild anledning. Men man kan väl inte vara i köket hela kvällen. Ensam har slutat läsa böcker, se på tv och höra på radio, för det skapar impulser att delge någon annan sina reflexioner. I stället för han en dialog med sig själv, kommer kanske på en lite lustig tanke, fnissar till och kommenterar tanken - bara för att gripas av förakt inför den där ensamma stackarn som för en dialog med sig själv. Ett metaresonemang utökas med ytterligare ett metaresonemang om metaresonemang, runt runt snurrar tankarna och runt runt i lägenheten vankar en outhärdligt ensam kropp och vill bara dö, men törs inte.

Låt mig aldrig hamna där. Och låt mig aldrig sitta bedövad av Risperdal, Zyprexa eller Haldol på en långvårdsavdelning, sakta skrumpnande och stum. Jag vill dö i min egen säng, och jag vill inte dö ensam. Jag vill att något barn eller barnbarn ska räcka mig sin bebis, så att jag en sista gång får hålla en sån där liten drömmande varelse med blanka ögon och snabbt pickande hjärta mot mitt bröst. Ingenting är tryggare.

Far dog ensam, färdigbehandlad och oigenkännlig, onåbar och avpersonifierad i en sjukhussäng. Mor förbjöd oss barn att hälsa på honom, för hon ville att vi skulle minnas honom som han en gång varit. Det kanske var klokt av henne, jag vet inte. Med honom försvann halva henne och till slut försvann även hon. Det är längesen nu, men jag saknar dem båda. Jag kan fortfarande höra hans röst när han sitter vid pianot och sjunger Schumann och jag kan fortfarande höra henne kalla min dotter för Lilla Snäckan. De var en del av min personlighet - om jag nu har någon - och när fondväggen rasar så försvinner en bit av en själv. Döden är den stora fienden och jag vill inte tänka på den men kan inte låta bli.