onsdag 3 september 2008

VP Challenge

Tänk så bra att man kan mobilblogga! Tänkte jag och följde anvisningarna. Men inte fick jag nåt svar på mitt MMS. Vad göra, vad göra? Jag har ju anmält mig till VP Challenge. Vart har våra kameror tagit vägen, förresten? Båda är försvunna. Jag har i och för sig länge velat ha en ny, någon som är ännu mindre än min försvunna och älskade Dimage med inbyggd zoom som åker som en hiss inuti kameran, vilket gör att den är och förblir platt. Tips mottages med tacksamhet. Tips på var jag ska leta, alltså, för inte har jag råd med en ny kamera - jag kan vara glad om jag har råd med mjölk. Jag köpte ett par jeans och en ny huvtröja till A. häromdagen. 349 pix. Och det kändes som mycket pengar, då hajar ni. Jag köpte i alla fall kurslitteratur i dag: Från erfarenhet till text - Om kulturvetenskaplig reflexivitet av Billy Ehn och Barbro Klein, Kvalitativ metod och vetenskapsteori av Bengt Starrin och Per-Gunnar Svensson (red.) (inte för att jag tänker ägna mig åt just kvantitativ metod, tror jag, men den är obligatorisk), Social Constructionism av Vivien Burr, Världen i vitögat - tre essärer om västerländsk kultur av Stefan Jonsson, samt Om Genus av R.W. Connell. Och en pärm och ett limblock . Det gick på 1 000 kronor som jag inte har, men jag hade två presentcheckar. Lägenheten ser ut som Jerusalems förstörelse, vi är sjuka och orkar inte laga mat till oss i kväll fast vi borde, och i morgon måste jag till ett filmlabb och gå igenom en olidlig skitfilm, vilket jag borde ha ringt om i dag, men det glömde jag, och så har jag lovat att äta lunch med P. i morgon fast det undrar jag om jag hinner eftersom jag måste lämna på dagis och sen hinna till Spånga och så har jag dåligt samvete för att jag inte har hälsat på en annan vän som får el i skallen och just det, i morgon har jag också lovat J att följa med på ett evenemang men det lär inte gå, däremot ska vi se Svart tulpan på fredag om inte småttingarna har blivit sjuka då, och inte kan vi gå båda på Martys premiär på Dramaten för då är barnvakten på sjukan så det får väl bli ett genrep om vi vill gå båda två.

Andas.

En gång tjänade jag pengar som gräs. Ett år, jag tror att det var -97, tjänade jag nästan en miljon. På att knattra fram texter för FilmNet och Svensk Text som jag och min dåvarande aldrig, aldrig sa nej till. Vi var oumbärliga, sa våra uppdragsgivare. Pyttsan. Det visade sig så småningom hur oumbärliga vi var, men jobbade som fan gjorde vi. Ingenting var omöjligt och vi satt till fyra på morgonen och gick upp sju och, och... Så småningom sansade vi oss en smula och gick ner i arbetstid. Det var skönt att bara jobba 60 timmar i veckan. Pengar som gräs, ja. Och resor till New York där vi shoppade på Saks och bodde på ett hotell som tog 57 dollar för frukosten. Det låter dyrt även med dagens penningvärde och växelkurs. Skidresa till Banff i Kanada och sen hem och skilsmässa och 224 000 i kvarskatt, vilket jag pröjsade av på ett och ett halvt år. Och sen rullade p-fonderna in för återföring och visserligen betalade jag inte Amex Platina-notan med Eurocard och vice versa som på den gamla goda tiden när vår dotter växte upp på Prinsen och vi leasade en BMW och hyrde en halv villa och aldrig knullade, men jobbade gjorde jag. Jag rullade den där gamla skuldbollen framför mig tills jag inte längre orkade utan pajade ihop som en myra under ett förstoringsglas en het augustidag. Och nu satt jag i en andrahandslägenhet som kostade skjortan efter att ha flytt från nästa förhållande och hej, så trevligt det är på Djurgården, tänk att få ta 44:an upp till Karlaplan och handla mat med gossarna och sen inte ha täckning på kortet och inte orka jobba och inte orka fylla i ett papper för att förlänga de där 14 dagarnas sjukskrivning, inte orka öppna ett kuvert och kämpa desperat för att inte barnen skulle bli lidande vilket de inte blev. Tänk så trevligt på Djurgården, i Interådhuset där min hyresvärd var en inne-ekonom på Handels och fåglarna kvittrade och jag lånade pengar till mat och var på vippen att ta livet av mig trots att man inte kan när man har barn, men när mörkret blir så kompakt att man inte kan leva... Men P kom och räddade mig, min allra bästa vän.

Andas.

Och så. Kom Marty in i mitt liv, i MITT pissliv! Och tröstade mig och vi knullade och flamsade hela nätter och gick på Patten och Tip-Top och jag fick mot all förmodan ett förstahandskontrakt på en lägenhet på Härjedalsgatan i Vällingby. Och vi flamsade ännu mer på balkongen, timme efter timme och jag älskar henne så mycket att jag får tårar i ögonen när jag skriver det här. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för att hon finns och för att vi fick två fantastiska barn till och vänta bara. Det ska bli fler. Jag hade överlevt ändå. Jag brukar alltid landa på fötterna. Men ett liv utan mitt livs stora - eller är det enda - kärlek är otänkbart. Ekonomin har aldrig återhämtat sig, kronofogdar och andra monetära liemän pockar på min uppmärksamhet och jag orkar fortfarande inte öppna kuvert. Och det gör inte hon heller, fast mer för att hon faktiskt skiter i det. Och det gör jag med. Ekonomin är en katastrof och ändå har våra barn allt de behöver och vår tillvaro är paradisisk.

Vem fan behöver en kamera?

1 kommentar:

letaguldkorn sa...

Fint inlägg i en bra blogg.
Känner igen det där med de där jävla kuverten - som glider ner i flock genom brevinkastet - oinbjudna...
-
Och vilken fantastisk kärleksförklaring till M!
-