Flamberad flumskola på majorens vis

Jag har varit på höstens första föräldramöte i skolan. (Och gudskelov stod det inte "föräldrarmöte" eller "föräldrar möte" som man kan se på dagis - ett tecken på att personalen är bättre utbildad på våra skolor, även om man kan se märkligheter ibland, som datumet "18:onde" i ett veckobrev från förra året. Nåja, även Homeros slumrar ibland, som det brukar heta.)

I ljushallen informerades vi bl.a. om de nationella prov som nu ska införas. Av många uppfattas de som ett kontrollinstrument. Så skriver till exempel DN på ledarplats i en artikel som ändå är kritisk mot Björklund: "Tidigare betyg, betygssystem med fler steg, obligatoriska skriftliga omdömen och nationella prov i årskurs 3 blir sammantaget en politik som tydligare än tidigare betonar vikten av kunskaper."

Men lyssna nu lite på Skolverket, som majoren så gärna hänvisar till: "Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att resultat från nationella prov används för att bedöma kunskapsnivå och kunskapsutveckling. En närmare granskning av resultat på olika nationella prov visar dock att de inte fungerar särskilt väl för sådana uppgifter. Det beror helt enkelt på att de inte är konstruerade med sådana syften utan mer är till för att stödja lärare i deras tolkning av kursmål och betygskriterier (om betyg ska sättas) och därmed främja en rättvis och likvärdig betygssättning."

Är kunskaper detsamma som betyg? Nej. Hänger kunskaper och betyg ihop? Inte på ett linjärt och entydigt sätt. Precis som ledarskribenten på DN själv konstaterar: "Det kan dessutom bli för mycket betygsättning. Om hela skolsystemet inriktas på de mätbara resultat som ska visas upp, så får överlevnadsinstinkten såväl elever som lärare och rektorer att agera taktiskt. Att verkligen lära sig något blir underordnat målet att visa upp resultat som ser fina ut."

Björklund orerar gärna om den svenska "flumskolan". Han tycker nog att svenska elever är för dåliga på att rapa upp kunskaper. Skolverket beskriver denna skillnad i kunskapssyn så här:

"Ett prov är också uttryck för hur konstruktören ser på vad kunskap är och hur lärande går till. I den svenska pedagogiska debatten har länge förts en diskussion om detta. Ett förhållningssätt utgår ifrån att lärande innebär att individen tillägnar sig given kunskap. Att lära sig innebär att memorera fakta och att det oftast finns ett givet svar. Ett annat förhållningssätt utgår ifrån en s.k. konstruktivistisk kunskapssyn, vilken innebär att kunskap är något relativt. Människan är den som konstruerar sin kunskap för att skapa mening åt sina iakttagelser av omvärlden. Lärandet ingår i ett socialt sammanhang som är situationsbundet.36 Denna senare syn på lärande har i stor utsträckning präglat läroplanerna för den svenska skolan, och i både Lgr 80 och Lpo 94 finns detta synsätt företrätt. Synen på kunskap och lärande har alltså i den svenska skolan förskjutits från ett mer atomistiskt synsätt till att istället betona helhet, sammanhang och mening. Mot denna bakgrund är det förståeligt att de svenska eleverna presterar bättre på frågor som mäter sammanhang och tolkning än de gör på enskilda faktafrågor."

Ja, just det. Där har vi flumskolan - och det är den Björklund vill krossa. Han hänvisar till TIMMS-undersökningen från 2003, en undersökning som mäter kunskaper i matematik och NO-ämnen. Där har Sverige "den största nedgången i matematik och NO av alla jämförbara länder". Ja, de svenska eleverna har fått sämre grundkunskaper - andra sidan är de bra på att resonera, till skillnad från sina kamrater i exempelvis Singapore där förhållandet är det motsatta: "Countries with the reasoning domain as a particular strength at the eighth grade included Bahrain, Chile, Ghana, Japan, Norway, the Palestinian National Authority, Saudi Arabia, Scotland, South Africa and Sweden."

PIRLS är en internationell studie av fjärdeklassares läsförmåga. Sverige placerar sig mycket högt i den, men ändå kan man märka en nedgång jämfört med tidigare år. Det måste vara flumskolans fel, tänker nog Björklund. Men han har fel. Den största nedgången märks bland starka eller mycket starka läsare. Vad kan det bero på? I analysen skriver Skolverket att en stor del av förklaringen förmodligen kan tillskrivas samhällsutvecklingen. Allt färre läser långa texter, det vill säga litteratur. (Hur många av den här bloggens läsare har till exempel läst ända hit?) Det är alltså sociala förändringar som förändrar läskunnigheten - och kanske är det så även med nedgången i matematiska grundkunskaper. Barn var säkerligen bättre på huvudräkning för 100 år sen - annars fick de fan för det. Och det fanns inga miniräknare eller datorer.

Den svenska skolan behöver bli bättre på många sätt. Elever som behöver extra stöd får det inte i tillräckligt hög grad. Elever med ett annat modersmål får inte fördjupa sina kunskaper på sitt eget språk. Det saknas speciallärare. Det saknas resurser. Det saknas ett grundläggande genusperspektiv (mina söners skola har ingen genuspedagog), det saknas kunskap om integrationsfrågor (en av föräldrarna berättade att hans dotter - dock i en annan klass - får vara "terrorist" när barnen leker, för hon har ju sjal).

Ja, det finns problem. Men dem löser man inte med kosmetika som tidigare betyg, skriftliga omdömen, nationella prov och rop på disciplin (i en skola där de flesta faktiskt trivs och känner sig trygga). Jag skulle kalla såna åtgärder för - flum. DN skriver att Björklunds "...grova förenklingar skapat osäkerhet om vart han egentligen är på väg". Nej, DN - vi ser exakt vilket slags anrättning han vill bjuda oss på. Och det är ingen smaklig spis.