måndag 8 september 2008

Pappa är ett svagt verb

Häromdagen frågade jag min sjuårige son vad en pappa är. Han svarade: ”Någon som älskar en jättemycket och är med en jämt.” Men om vi inte skulle ses på ett år, skulle jag fortfarande vara hans pappa då? ”Ja, för du och mamma har ju fött mig”, blev svaret. Samtalet kom in på adoption och barn med två mammor – vi känner några såna familjer. Han tyckte att båda mammorna är lika mycket mamma och att adoptivföräldrar är lika mycket föräldrar som bioföräldrar, men hur det förhöll sig med de bioföräldrar/den biomamma som en gång lämnade barnet till barnhemmet kunde han inte svara på, och så tröttnade han på diskussionen. Annars vore det intressant att få höra hur han ser på någon som älskar mycket men inte närvarar och vice versa.

Jag brukar säga att pappa är ett verb, och känna mig lite mallig över den formuleringen. Helt säkert är jag inte först med den, lika lite som jag är först med tanken om dikotomiernas tyranni; jag såg ett citat av Nietzsche häromdagen som gick ut på just att dikotomier bara är ytterändarna på glidande skalor. Så kan det gå: man gratulerar sig själv för en originell formulering eller tanke – och så är man bara obildad.

Lika stolt som jag är över att vara ett pappaverb, lika ledsen blir jag när jag tänker på att jag inte är en pappa i någon vettig mening till mitt äldsta barn. Jag känner mig fortfarande som hennes pappa och vi har ju en lång historia av pappa-dotter som verb. Men sedan en mycket lång tid är hon inte närvarande i mitt liv. Däremot finns hon ständigt i mina tankar och inte bara i mina, förresten. På skolan och i dagis har mina andra barn förteckningar över sin familj och där står hon med. Om någon frågar sjuåringen säger han att han har en storasyster och en storebror, och en lillasyster och lillebror. Till och med lillasyster, som bara är tre och ett halvt, talar om sin storasyster och undrar när hon ska få träffa henne. Jag ska skriva till henne, säger jag. Men det gör jag inte. För mycket står på spel. Jag orkar inte med ytterligare ett negativt besked, står inte ut med att gå och hoppas och sedan få hoppet släckt igen. I stället går jag och känner mig som en dålig pappa. Men egentligen är jag ju inte det – jag är ingen pappa alls för henne, bara någon som var det en gång i världen, en som bleknar bort ur hennes medvetande allt mer för varje dag som går.

I dag, den 7 september för 22 år sedan, upplevde jag den mest svindlande lycka när jag efter nio månaders undran äntligen fick se dig. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Grattis på födelsedagen.

2 kommentarer:

Titta sa...

'Foreldres kjærlighet skrevet av Stein Mehren



Barns kjærlighet til sine foreldre

er den sterkeste, den mest kompromissløse

kjærligheten på jorden.

Men den er kortvarig, Og den dør

langsomt ut, etter hvert som barna vokser til.

Ja ja, ja ja… Den bare gjør det, den dør…



Men foreldrenes kjærlighet er

en kjærlighet som aldri slukner ut, den

bare vokser og vokser, selv når foreldrene dør

fortsetter den å brenne, inne i barna, en lav

umerkelig flamme som aldri slukner.



Og selv når barna dør

fortsetter den å spre seg gjennom nye slekter

som en sol som brer seg ut til de

ytterste stjerner.'

Så din pappakjärlek, den lever nok kvar!

Matti sa...

Jag får tårar i ögonen och jag vet inte om det är av kärleken eller av sorgen. I det här. Klapp och kram.