söndag 5 september 2010

Om faderskapets innersta känslor

I dag skriver Malin Ullgren om Drömmen om den perfekta föräldern i DN (ej på nätet i skrivande stund). Hon tar upp tråden från Lena Andersson häromdagen, Liv eller småbarnsliv, som jag kommenterade här. Då inriktade jag mig på Anderssons märkliga resonemang om att vi borde tänka oss för innan vi ökar belastningen på vår jord. Men artikeln handlade också om trötta och uttråkade småbarnsföräldrar och deras understimulerade barn. Och kanske är kärnan i hennes artikel något jag inte berörde:
Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt.
Om detta handlar också Ullgrens artikel:
Frågan är varför denna dröm om helt rena, väl avvägda föräldrakänslor ständigt återkommer, när så många föräldrar nu för tiden vittnar om att starka passioner och total uttråkning är själva grunden i relationen.
Ullgren saknar den fullständiga bilden av föräldraskapet - som om den skulle finnas. Det tror hon kanske inte, men hon menar att om skildringar av dotterns relation till sin mor är vanliga så är motsatsen ovanlig - för att inte tala om "faderskapets innersta känslor", som är "ett helt okänt land". Nå, jag får väl bättra på den balansen, tänker jag. Så här:

Faderskap finns inte.

Jag är alltså inte pappa till mina barn, och om jag ibland säger att "pappa är ett verb" menar jag bara att föräldraskapet är performativt. Existensen föregår essensen, som Simone de Beauvoir skulle utropa om hon levde i dag och vore jag (jag läser just "Det andra könet"). Att jag är man är otvivelaktigt, men manligheten och pappaheten bestämmer varken mitt eller mina barns öden. Faderskapet rymmer inga "innersta känslor" för det finns varken faderskap eller en uppdelning mellan inre och yttre. Nu talade inte de Beauvoir om performativitet, för det uttrycket var inte uppfunnet 1949. Men hon sa ungefär så här: man blir det man blir - ständigt - genom ens sätt att förhålla sig till det som omgivningen gör med en. Kroppen kan aldrig vara ett objekt som andra, för det är genom kroppen vi upplever allt det andra. Kroppen är mer likt ett konstverk som man ständigt går omkring och förändrar och bättrar på. Kroppen är en situation, eller för att uttrycka sig strikt fenomenologiskt: vi är inte i världen, vi är till världen.

Det här låter kanske krångligt. Men betänk då hur tillkrånglad en dekonstruktion av könet är. Performativitet i all ära, men gör vi verkligen kön? Bara? I så fall försvinner kroppen och vem som helst kan alltså vara kvinna eller man. Biologi föregår inte genus - det är i själva verket tvärtom om man får tro Judith Butler. Det här skulle de Beauvoir ha ställt sig främmande till; hon skulle se en uppdelning i kön och genus som en falsk dikotomi. I ett av de första kapitlen av "Det andra könet" avvisar hon med kraft tanken på kvinnan som hona, men hon skulle vara lika kritisk till synen på kvinnan som enbart resultatet av diskursiva processer. Att existensen föregår essensen betyder inte bara att biologin inte bestämmer oss, det betyder att inte heller diskursen bestämmer oss. Vi är delvis bestämda av båda, men bara delvis. Jaget sitter så att säga varken i själen eller kroppen utan någonstans mittemellan. Performativitet duger alltså inte som enda förklaring - det blir lika deterministiskt som biologism. Vi är både fria och ofria, bestämda av våra kroppar och omgivningens syn på oss men samtidigt fria och inte minst skyldiga oss själva att sätta igång med palettkniv och thinner.

Men jag skrev ju att föräldraskapet är performativt? Jo, men det var bara för att locka ner er i båten, så att säga. Det finns en fantastisk scen i "Kairos röda ros" av Woody Allen där en filmhjälte har klivit ut ur duken - bokstavligen - och ska fly i en bil. Men det är något som inte stämmer. Bilen åker ju inte i väg! Det filmhjälten inte vet är att man behöver sticka i startnyckeln, lossa handbromsen, lägg i Drive och gasa. För det visas liksom aldrig på film, där åker bilen i väg som av magi. På samma sätt är det med föräldraskap. Fiktionen går ut på att man först "skaffar barn", sen är det bara att tuta och köra. Den är förälder som har fått barn. Och så hittar man inte startnyckeln.

Föräldraskap kan alltså aldrig vara saliggörande per automatik, vilket vem som helst som tänker efter en smula inser. Vi bär med oss alla våra erfarenheter när vi möter en ny i form av ett barn. Vi måste fortsätta att slöjda på oss själva utifrån det råmaterial vi består av, och förhållandet till barnet, liksom barnet självt, är bara en skiss. Därför är förälder ett verb, men det innebär inte att föräldraskapet uteslutande är performativt. Att vara förälder är nämligen att på ett mycket påtagligt sätt bli uppmärksam på sin kropp och barnets kropp, att verkligen känna in i minsta por hur trött man är efter en vaknatt eller hur underbart mjuk barnets kind är. Det är att fyllas av en ömhet så stor att man tror att man ska sprängas i bitar, det är att omväxlande duschas i adrenalin och marineras i oxytocin, att byta tusen blöjor och vakna av kräk i håret, det är att vilja ha en lugn stund nån jävla gång och sedan värka av längtan när man är ifrån sitt barn i en timme.

Föräldraskap är alltså inte att bidra med könsceller eller adoptera ett barn, lika lite som man blir bilförare av att äga en bil. Allt det där är bara början. "Mina barn har gjort mig till en helt ny människa" citerar Malin Ullgren en uttjänt klyscha, "Som om de har tagit ett dopp i Jordanfloden, som om de mött Jesus". Sanningen är förstås att man varken blir en bättre eller sämre människa av att få barn. Man blir inte ens annan människa, däremot en delvis ny version. Det blir man hela tiden, eller snarare: man gör sig delvis ny hela tiden. Att föräldraskapet kan kännas så omvälvande beror nog inte minst på att det blir så uppenbart att den situerade kroppen nu är situerad på ännu ett nytt sätt, med ännu en parameter. Visst är jag annorlunda nu än innan jag blev förälder. Men det hade jag varit även utan barn. Livet består av ständiga omstarter, modifikationer, förslitningar och renoveringar av kött och ande. Och vi sträcker oss efter omvärlden, är till livet inte i livet. Jag sträcker mig efter mina barn och de sträcker sig mot mig. Mitt minsta gull slår armarna om min hals, lägger sin kind mot min och kramar. Hårt. Och jag fylls av en sån lycka trots att jag är utmattad efter en orolig natt tillsammans. Där, i den stunden, är jag inte performativ eller bestämd av mina könsceller eller av omgivningens syn på mig. Jag är inte pappa eller förälder, jag är densamme som jag alltid har varit och ändå en helt annan, jag är min dåtid och framtid i blixtbelysning; jag är ren, fysisk glädje. Sen tar jag itu med disken.

1 kommentar:

Pia v H sa...

"Det är att fyllas av en ömhet så stor att man tror att man ska sprängas i bitar, det är att omväxlande duschas i adrenalin och marineras i oxytocin, att byta tusen blöjor och vakna av kräk i håret, det är att vilja ha en lugn stund nån jävla gång och sedan värka av längtan när man är ifrån sitt barn i en timme."

Fantastiskt fin beskrivning av föräldraskapet!