Snopna, rödögda och vardagliga

Bredvid mig på nattbussen sitter en kvinna i 40-årsåldern med ett ganska fult halsband. En rad pärlor i nåt slags metallimitation utmynnar i en neutral svart medaljong som jag inte skulle bry mig om att plocka upp från gatan om den hade trillat av. Jag tror inte ens att min femåriga dotter skulle plocka upp den; den kan inte inspirera någon, ändå sitter den där runt kvinnans hals. Jag tror inte att medaljongens bärare bryr sig nåt särskilt om den heller, men som nåt slags helgdekoration får den väl duga även om den inte gör någon människa glad. Hon ser rätt sammanbiten ut. Jag undrar vad hon har haft för slags kväll.

Strax före Västerbron stiger det vanliga sortimentet på. Jag tror att några av dem skulle trivas med benämningen hipsters, men det är inte mycket till attityd för att inte tala om baditude över dem. Man blir inte så fantastisk av en tråkrutig keps med det där bleka fejset under. Glest, råttfärgat skäggstubb, röda ögon, blek hy och lite svajande gång, därtill en blick som säger Ta mig bara hem för fan. Till en tom lägenhet, den sista slurken Bravo-juice från en förpackning som han har glömt på diskbänken. Orka städa. Det är knappt man ids borsta tänderna.

Tjejgäng som försöker fortsätta vara glada även om det roligaste, som inte blev precis oförglömligt, är över för längesen. Korta kjolar och i bästa fall halvkonstiga vita kilskor med dragkedja, pinniga ben, barnsligt blanka kinder. En kille på dryga tjugo år som tyvärr har ett stort tungt och tråkigt huvud som han kommer att växa i först som moderat landstingspolitiker om tio år. Just nu är han en kul kille som inte är så kul. I alla fall är han inte tillräckligt kul för att få ligga. Hans kompis är huvudet kortare och lite tunnelbanespirituell på det där halvtvåaktiga viset som får tjejerna att fnissa, eller åtminstone att fnissa till. Fast de tänker på nåt annat, som mormor som har fått afasi och ska jag kanske söka till Personal och Adminstration? Inte får den tunnelbanespirituelle heller ligga. Han har för ljus röst, är för spenslig, utstrålar alls ingenting av den mörka och läderartade manlighet som hans tjejkompisar faktiskt gillar även om de med en mun skulle bedyra att utseende. Att storlek. Pengar. Ja, samhällsklass, för fan. Varför inte en snickare? Även om man är medelklass.

Två finlandssvenskar, han med tjocka men smala glasögon, hon med bakåtslick och för mycket rouge och en tajt buteljgrön kjol över putmage. Stövletter som nog vore sköna att sparka av sig, man skulle krypa upp i soffan framför brasan med ett glas vin och lyssna på Grace Jones medan han monologiserar om Rauschenbergs get - som han är sist i världen att upptäcka, som om nån brydde sig. Men han får duga. Det är inte så noga. Jag tar en halstablett till. Ska jag inte få mensen snart? Märkligt.

Ju längre tunnelbanefärden går desto tystare blir passagerarna. Om adrenalinet rusade och spriten kanske inte flödade med tanke på hur jävla dyr den är, men ändå, det är ändå bilden, för ett par timmar sen, är har allting sedimenterats nu. Sova. Visst ja, gå och rösta om jag orkar. Glo på nån ligamatch eller den femtielfte reprisen av Hollywoodfruar eller vad det nu kan vara. Nåt med glamour och ynkedom varvat. Skitsamma vad det heter, bara det är amerikanskt och lätt att glömma bort.

De är rödögda och flera är snopna. Här får man gå hem med sitt rakade könsorgan och sina noggrant antiperspirerade armhålo. Medan den där räkan får gå hem med den där häcken, inklämd i ett par jeans så att den ser ut som en enda bulle utan skåra. Ska bara kolla... Jo, såklart. Hon är chilenska eller nåt. Bulgar kanske. Hennes kropp är väldigt omärkvärdig med sina breda höfter och ganska små bröst. Den är bara typisk, bara mänsklig, bara vanlig. Varför vänta sig nåt annat? Vissa har generna, andra stålarna. De andra får göra en dygd av nödvändigheten.

Jag känner igen så många av dem, för jag har studerat dem sen jag var liten. Nu är jag stor och de mycket yngre, men det spelar ingen roll. De lockar till sig min uppmärksamhet i kraft av sin vanlighet. Jag tycker så mycket om dem och tycker så synd om alla som inte fick till det, som gjorde sig fina, som förfestade, som skojade högljutt och var ett gäng. Här sitter spillrorna nu, invävda i en söndag som är väldigt vardaglig. Men det är trots allt okej, för det kan ju inte vara party jämt. Någon måste skaka vällingflaskan i morgon.