torsdag 9 september 2010

Den hemska mångkulturalismen

Jag har skrivit om reträtten från mångkulturalismen förut, och då liksom nu slås jag av det mer eller mindre blinda och reflexmässiga hat tanken på mångkultur framkallar. Senast i raden är Per Bauhn och Dilsa Demirbag Sten vilkas relativt tunna skrift Till frihetens försvar recenseras av Lars Åberg i Expressen. Vad jag kan förstå av Åberg faller deras kritik in i samma tradition som "Mångkulturalismens utmaningar" av Hans Ingvar Roth, "Etnocentrism" av Aleksander Motturi eller Susan Moller Okins inlägg i debattboken "Mångkulturalism - kvinnor i kläm?" Detta är för övrigt en mycket läsvärd antologi på grund av kloka inlägg från bl.a. Will Kymlicka, Bhikhu Parekh och Homi Bhabha. En annan mycket läsvärd skrift i ämnet är "Multiculturalism Without Cultur" av Anne Phillips, eller "Jämlikhet och mångfald" av Seyla Benhabib. (Moturris bok önskar jag inte ens min värsta fiende i julklapp.)

Alltså: kritiken går ut på att det mjäkande med kulturella grupper som Sverige har gjort sig skyldigt till leder till en balkanisering av samhället och inte nog med det: det kan rentav uppamma främlingsfientlighet. Mot mångkulturalism ställs individualism, detta med en underförstått socialantropologisk förståelse av kulturbegreppet - en ytlig förståelse som mest går ut på att mångkulturalisterna hyllar det konservativa och stillastående. Detta är rent nonsens, vilket vem som helst som bläddrar i min lilla lista ovan kan läsa sig till. Men om kritiken mot ett mångulturellt synsätt alltså är bekant, för att inte säga uttjatad, frågar jag mig exakt vad som är problemet. Vilka stora eftergifter för det konservativa, kvinnofientliga och stelnade har det svenska samhället gjort i mångkulturalismens namn? På vilket sätt behandlar vi inte individer som individer? Den dominerande nyliberala diskursen vill ju få precis allt att handla om individer och ingenting om strukturer, se bara på prostitutionsdebatten.

Tänk er följande: våldtäktsmän av utländsk härkomst blir positivt särbehandlade i våra domstolar. De kommer ju från en patriarkal kultur, till skillnad från de svenska männen, och därför måste man ta hänsyn till att de inte riktigt kan behärska sig. De begriper inte bättre: deras kultur fick dem att göra det. Eller tänk er att vi får muslimska domstolar med domvärjo över skilsmässor och annan familjerätt bland de egna. Tänk er att en kristen särskola befrias från skyldigheten att upprätta en likabehandlingplan. Tänk er att en thailändsk intresseförening ges vetorätt mot Migrationsverkets beslut om arbets- och uppehållstillstånd för thailändska ansökande. Ja, om nu så vore fallet kunde jag begripa attackerna mot mångkulturalismen. Men nu särbehandlas personer med utländsk härkomst negativt genom hela rättskedjan, för att bara ta ett exempel.

Så vad är det Bauhn, Demirbag, Åberg, Nathan Schachar och andra svurna fiender till mångkulturalismen vänder sig mot? Vill de avskaffa sametinget? Tycker de att Finland ska sluta dalta med di svensktalande därstädes? Ska vi riva våra svenska kyrkor, bränna upp Handarbetets vänner och förbjuda stöd till älvdalsmålets bevarande? Nej, det är kanske inte deras måltavlor. Det är ju inte inhemska befolkningsminoriteter som är problemet, och inte heller det av liberaler så omhuldade civilsamhället. Det är de relativt nyanlända som vi ska sluta dalta med, annars hotar balkanisering och en urgröpning av det vita svenska samhällets fundament. Ja, vi riskerar själva yttrandefriheten om de politiskt korrekta i allmänhet och vänstern i synnerhet ska tillåtas belägga frihetens apostlar med munkavle. Vi måste ju kunna tala klarspråk - det vill säga frånkänna människor rätten till deras kultur och religion om den inte är som vår. Att mångkulturalism och främlingsfrihet skulle ingå något slags symbios är bara ett nyliberalt tankespöke och resultatet av en oförmåga att se längre än till individen. Visst finns det avskräckande exempel på en välvillig ignorans, som skolan där kvinnorna skulle sitta bakom skärmar. Men de är faktiskt undantag från den regel som säger att De ska vara som Vi - or else.

Uppdatering: Först nu ser jag att boken har sågats av Martin Aagård i Aftonbladet. Även Helsingborgs Dagblad är bitande i sin kritik, Spökjakt i verkligheten.

1 kommentar:

THE Banana sa...

Intrerssant aspekt, även om jag inte håller med i allt så har jag varit inne på samma bana sedan ett bra tag tillbaka. Eller rättare sagt - sedan "multikulturalism" ett fult ord på högerflanken och det så-kallade "identitetspolitiken" fiendeförklarades.