onsdag 15 september 2010

Konsten att stycka upp verkligheten

Den som tycker att verkligheten känns ohanterlig i all sin komplexitet kan alltid stycka upp den i framdelskött, filé, kotlettrad, innan- och ytterlår och så vidare. Det är faktiskt ett oslagbart trick som politiker i alla tider har ägnat sig åt. Nu är det inte deras idé från början, utan snarare ett allmänmänskligt drag, men ändå. Ju enklare desto bättre. Exempelvis kan man stycka upp världen i godtyckliga världsdelar, världsdelarna i lika godtyckliga nationer och nationer i subgrupper efter begrepp som etnicitet eller klass. Man kan dela upp kultur i fin- respektive populärkultur, skolan i flumskola kontra pluggskola och den svenska politiken i ett vänster- och högerblock. Ja, ni hajar.

Har ni ätit middag på en grekisk turistrestaurang av sämre snitt vet ni hur det går när man beställer "biff". Kocken verkar ha greppat en köttyxa, på måfå kapat av en lagom stor bit av en djurkropp och därefter hivat upp eländet på grillen. Resultatet är förutsägbart: goda och möra bitar varvas med snustorra eller vidbrända partier och diverse brosk. Jag vill verkligen inte säga att "världen är inte svart-vit" för det förstår ju redan en genomsnittlig fyraåring. Men livet är som denna grekiska biff, och ibland stör jag mig på hur till synes reflekterande människor verkar glömma bort det. Läs till exempel det här partiet ur en Newsmillkrönika från Maria Hagberg, en avhoppad ledamot av Feministiskt initiativs styrelse:
Det parti som säger sig vara feministiskt har dessvärre tagit ansvaret för att rätta till alla orättvisor i världen, också i mångkulturalismens namn. Fi säger sig nu vara ett antirasistiskt och queerfeministiskt parti. Antirasism och queer-frågor i all ära, de är väldigt viktiga i sig, men hur många begriper den inriktningen utom den inre cirkeln? Genom ordval skrämmer man också bort väljare som känner sig uteslutna. Det luktar sektvarning på lång väg. Fi ansluter sig dessutom till en inställning som förnekar eller kraftigt förminskar den faktiska förekomsten av hedersrelaterat våld, ett internationellt förekommande våld som är starkt kvinnofientligt, homofobiskt och rasistiskt. Här tror jag att man hittar en del av förklaringen till varför Fi inte har särskilt stort stöd.
Hagberg säger sig ha stridit för att föra upp frågan om hedersrelaterat våld på dagordningen, men inte fått gehör för det. Så nu anklagar hon Fi för att strunta i dem man säger sig företräda, som "HBT-personer, barn och unga som utsätts för hedersrelaterat våld i Sverige och utomlands samt flyktingar som hotas av genusbaserat våld (inklusive hedersrelaterat våld) vid utvisning". Jag kan inte gå i svaromål för Fi:s räkning, men låter det inte lite osannolikt att Hagberg skulle ha rätt? Man kan bara ställa en "obegriplig" paroll om antirasism mot kampen för de grupper som Hagberg räknar upp ovan om man förenklar å det grövsta. Om Maria Hagberg har anklagats för att vara rasist bara för att hon har velat driva frågor om hedersvåld är det förfärande. Men jag betvivlar att det är så. Jag tror knappast att Gudrun Schyman skulle skriva under på att allt hedersvåld är likvärdigt. Det berömda talibantalet handlade inte om detta, utan om att påpeka att våld mot kvinnor har en strukturell förklaring. Motsättningen som Hagberg ser är bara en chimär.

Lika illa är det när vissa liberaler - eller Sverigedemokrater - talar om "patriarkala kulturer" och avkräver kulturella grupper en liberal människosyn och dito praktik. Som om det bara skulle finnas en liberalism eller ett patriarkat. Som om detta inte är att säga att antingen skriver ni under på denna enda liberalism eller så kan er skitkultur lika gärna få gå i graven. Som om synen på oss som moderna och de andra som efterblivna inte är en grov förolämpning mot muslimska feminister och dissidenter. Som om invandrade kvinnor - och män - inte skulle vara utsatta även för våra förtryckande maktordningar. Som om Irak och Somalia vore samma land. Återigen ser vi styckandet av verkligheten. Man skär bort allt fett och brosk och delar upp bitarna i möra filéer kontra seg bog.

Att rasism är en feministisk fråga är faktiskt en självklarhet. Feministisk politik och praktik innefattar nämligen alla kvinnor, oavsett hur man styckar verkligheten. Analogt med det är även klass en feministisk fråga, eller funktionshinder, ålder, sexualitet. Simone de Beauvoire definierade sig inte som feminist när hon skrev "Det andra könet", detta för att hon var socialist och skrev under på synen att klasskampen skulle utplåna även kvinnoförtrycket. Men hon var inte sämre kvinna än att hon kunde ändra sig. 1972 gick hon med i kvinnorörelsen MLF och skrev:
Jag definierar feminister som kvinnor - eller män - som kämpar för att förändra kvinnors förhållanden, i förbindelse med klasskampen, men även oberoende av den, utan att göra de förändringar de strävar efter helt beroende av att samhället förändras som helhet. Jag är feminist i dag, för jag har insett att vi måste kämpa för kvinnornas situation här och nu, innan våra drömmar om socialismen har förverkligats.
När liberaler talar om sina ideal medger de, måhända en smula skamset, att praktiken kanske lämnar en del övrigt att önska. Men idealet kan det per definition inte vara något fel på! Det förhåller sig likartat med vänsterpartister: de har en bra feministisk politik i teorin, men hur förhåller det sig i praktiken? Har de verkligen gått i bräschen för kvinnornas rättigheter, och inte minst viktigt: hur stor vikt kan feministiska frågor få i en eventuell regeringssamverkan med socialdemokrater och miljöpartister? Risken är att de ännu en gång får träda i bakgrunden. Och då talar vi inte ens om det ännu sämre alternativet ur en feministisk ståndpunkt, en allians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Jag är inte så förtjust i brosk, bindväv och fett i maten, men nu ser verkligheten ut som den gör. Den grekiska biffen är lika organisk och intersektionell som själva livet. Vi består till exempel inte av själ och kropp, vi kan inte sälja "sex" som om det gick att sätta ett kilopris på det, vilket Kajsa Ekis Ekman påpekar i "Varat och varan". Kroppen och "själen" är en helhet, och de maktordningar som så många lider under flätas i varandra sömlöst. Feministiskt initiativ är det enda parti jag vet som har besvärat sig om en intersektionell analys, och det finns all anledning att rösta på dem på söndag, inte uppgivet släpa sig till valurnan för att stödja det ena eller det andra blocket. Det är hög tid att sätta feminismen på agendan igen.

1 kommentar:

intersektionellsolidaritet sa...

jag är så trött på alla dessa konservativa människor. Skulle "vanligt folk" vara för dumma för att sätta sig in i nya saker? Jag tror inte det, det är bara en ursäkt för att man är för lat att sätta sig in i nya grejer.
Vilka är dessa "vanliga människor"? Borde inte demokratin sträva efter att människor är lika värda? Om man inte vill ha vare sig queerperspektiv eller antirasitiskt perspektiv kan man knappast sägas vara för allas lika värde, mer än i teorin.