CNN i Fridhemsskolan

Titta, så här troskyldig var du en gång i tiden. Här är beviset: en digital upptagning. Man ser att du ler i din tomtedräkt. Nej, du var INTE pepparkaksgubbe. Bilden ljuger inte; den är ett objektivt korrelat till din brylépuddingsaktiga hjärnas minnestöcken.

Du var troskyldig, naiv och glad. Trodde inte en människa om ont – åtminstone inte så många, eller rentav de flesta. Som nu, alla dessa år senare. Jag var likadan en gång, och ibland längtar jag tillbaka, därav tårarna av rörelse. Tårar som jag försöker pressa tillbaka eftersom hela den här förbannade inramningen är så motbjudande. Pepparkakor och lussekatter och blaskig glögg eller blaskigt kaffe i ett klassrum fyllt med vuxna människor som jag inte skulle ägna en tanke eller en minut av mitt liv om jag slapp. Men nu slipper vi inte, för vi är infösta i samma fålla som våra barn: ”Carl-Henrik! Lek lite med Kristin nu. Ni har säkert jättemycket gemensamt, ska ni se. Titta bara vilka trista kläder ni har på er. Och ni har samma narkolepsiframkallande arbetsbeskrivningar, bostadslån och segelbåtar.”

Men haha. Vi leker bara att vi leker. Vi uthärdar det här för er skull och stiger sedan ut i decembermörkret med en samfälld lättnadens suck. ”Fy fan, vad glad jag är att jag inte går i plugget längre. Det var verkligen fasansfullt att vara så totalt maktlös, i klorna på de där halvbildade förlorarna som på allvar tyckte att blodpuddingen till lunch var god. De är kvar, ser jag. De gillar fortfarande skolmaten.” Tänker vi föräldrar när vi går därifrån och i lönndom begår de mest fasansfulla karaktärsmord på exempelvis Natalies morsa, hon med för mycket smink och för många korkade åsikter.

Ändå längtar vi tillbaka ibland, om inte till träldomen så till en relativt okomplicerad verklighet där vi ännu kunde tänka att om någon var dum så var det någon annan. Det var inte jag, det var Svante som slogs. Fast fröken sa till. Lite senare, i tonåren, var några av oss så rättskaffens att vi demonstrerade utanför ambassader, minkfarmar och porrklubbar mot de där andra, politikerna, gubbarna, bilisterna. Mot otrogna runkpellar, byråkrater och hustrumisshandlare. Såna skulle vi aldrig bli, för vi hade rätten på vår sida och var den goda kraften.

Ja, det var då. Innan vi hade solkat ner våra lucialinnen och tomtedräkter med allehanda svek, lögner och motbjudande utsöndringar, innan vi blev cyniska pepparkaksgubbar på Swedbank. Det är nog därför vi hatar lärarna så. De är kvar i den där låtsasvärlden och verkar på allvar tro att det är fel att förtrycka andra. Ja, jösses. Men vi spelar med, såklart. Säger till våra telningar att man inte ska ljuga, att alla människor har lika värde, att man måste sopsortera och vara koldioxidmedveten – innan vi röda stugor tågar förbi med hor, blod och tvång. Det gör vi, med gråten i halsen vid tanken på att slöjan en dag ska ryckas bort från våra barns ögon så att de skådar denna jämmerdal.

Och då, mina vänner, är det bra med en digitalkamera! Stabiliserande, liksom. Fotoblixtarna smattrar som om aulan vore Camp David och det äntligen hade undertecknats ett fredsavtal. Som om det fanns hopp om en bättre värld och vi var reportrar som för längesen hade vant oss av med att påverkas känslomässigt av det vi skildrade. Som om barndomen gick att frysa i ett ögonblick och inte var så obönhörligen övergående.