Stockholms Ofria Chef

Jag har bestämt mig för att gå ner i arbetstakt. Jag ska arbeta lika många timmar, men ineffektivare. På så vis höjer jag min livskvalitet genom att få mindre pengar till lyxartiklar som röd lök, som ju är lite dyrare än den gula. För att inte tala om banancharlotten! Inspirationen till denna omvälvande förändring fick jag av en artikel i DN Jobb, betitlad ”Tid blev viktigare än pengar”. I artikeln möter vi Maria O’Connor som alltid har gillat sitt jobb per se, men nu vill berika sitt liv på andra områden. Sagt och gjort: hon och familjen har flyttat till Karlstad. Hennes man ska pendla till Stockholm, men arbeta mycket på distans. Det gör inte så mycket, för de knullar ändå sällan eller aldrig med varandra, och att han förlorar kontakten med barnen är egentligen skitsamma. Det är ju inte honom de behöver. (Nej, så står det inte, men man kan väl läsa mellan raderna.)

Ja, detta spännande samtidsfenomen kallas ”downshifting”, berättar DN. Och det kan göra livet så mycket enklare. Maria och hennes man ”kan till exempel svänga förbi golfbanan för att slå några bollar när andan faller på”. Jag tycker att Maria och hennes anonyma make är ett föredöme. De ska bara ha en bil i fortsättningen, inte två. De kan umgås med vänner i stället för dyra restaurangbesök. Hur man nu umgås med ett restaurangbesök.

Men hur bär man sig åt? Jo, man börjar med att fundera på vilket liv man vill leva, vilket jobb som passar det livet och vad man är beredd att offra. Sedan förhandlar man med sin arbetsgivare och säger upp sig om man inte får gå ner i arbetstid. ”Du ska vara beredd att ta konsekvenserna” står det i DN:s snabbguide. Ja, när det är klart så skapar man det liv man vill ha och ett jobb som passar det livet. Lätt som en plätt! Jag kan inte begripa varför inte fler vågar ta steget. För belöningen som står som sista punkt är: ”Njut av att ha blivit tidsrik!”

Jag tror att folk helt enkelt inte vågar njuta. Jag frågade en av kassörskorna på Hemköp varför hon inte downshiftade. – Ja, det betyder att växla ner, sa jag förklarande. De har ju inte så stort ordförråd, de där. Och mycket riktigt: hon vågade inte njuta, sa hon. Och så vågade hon inte flytta till Karlstad för hon trodde att hon skulle bli hebefren av deras dialekt. Se det ordet kunde hon, den verbala smygisen! Hennes kolleger höll med henne. De skulle bli hebefrena hela bunten, och då är det svårt att glädja sig över att man tjänar elvatusen i månaden i stället för sexton-sjutton. Så något är fel i DN:s kalkyl.

Lösningen är förstås den jag skisserar ovan. Jobba ineffektivare medan du jobbar! Det är ju något som CSI, förlåt CSN, har tillämpat i många år (Jag såg det i den spännande tv-serien "CSN Uppsala"). Växla ner och ta konsekvenserna. Det fungerar för såväl fast anställda, som därmed får lika mycket lön men betydligt mer fritid, som för frilansare som jag, som får mindre pengar och därmed ett korrektare perspektiv på tillvaron. Visste ni förresten att DN Jobb är ett samarbete mellan tidningen Chef och DN? Jag blev formligen slagen till marken av denna insikt.