Svenska flaggans natt

Länder är ingen bra uppfinning. De kommer och går, och aldrig i tysthet. Det ska till etnisk rensning, massmord och krig för att fanan sedan ska flamma stolt mot dunkla skyar. Israel och Pakistan är två relativt moderna skapelser som bekräftar tesen. Sverige, vårt granitstinna urland, är också en skapelse vars storlek och statsskick har varierat över tiden, även här med åtföljande blodbad och förtryck. Jag undrar om det finns något land, någonstans, som inte har den här historien. Kanske något litet örike i Mikronesien?

Nationstanken orsakar alltså elände och borde förpassas till historiens skräpkammare, tillsammans med gränser, handelshinder och migrationsverk. Det är en mänsklig rättighet att bo var man vill och söka sig en drägligare tillvaro någon annanstans. Och det är vettlöst att ösa stålar över EU-bönder så att de kan konkurrera ut sina fattigare kolleger i Zaire, för att bara ta ett exempel.

Tjahapp, då återstår bara att skissera ett alternativ. Kanske…en världsregering!

Lysande, Stickan. Tänk bara vilken maktkamp som skulle utbryta. Nej, det går inte. Fast jag tror att många amerikaner är övertygade om att Dubbya redan är president över Jorden, som i alla sci-fi-filmer där vi hotas av utomjordingar. (Apropå ett land som grundades med blod.) Och det går förstås inte att skapa rättvisa med några penndrag, vilket historien visar med all önskvärd tydlighet. Annars kunde man tänka sig att skapa ett slags storkommuner, vars storlek skulle bero på ekonomisk bärkraft och en uträkning om vad som krävs för att ha en fungerande sjukvård, ett rättsväsen, kraftförsörjning, infrastruktur… Storleken skulle inte vara huggen i sten, utan kunna varieras när exempelvis samhället moderniserades eller degenererade. Men det skulle inte vaja några förbannade fanor där. Orealistiskt? Om. Men tanken är rätt hyvens.

Problemet är inte att jorden inte kan försörja oss alla, det kan den med råge även om vi blir många fler. Problemet är brist på demokrati och ekonomisk rättvisa. Och inte går det att liksom Ta Tag I Problemet om vi inte vill ha framsynta ordningsmän som Musharaf eller Mugabe eller Hitler. Det går lika lite som vi i Sverige kan ta tag i den som är psykotisk eller narkotikamissbrukare och liksom fixa vederbörandes liv även efter avslutad akut vård - visserligen med tvång, men av omtanke. Det går inte utan att vi hamnar i ett samhälle som vi inte vill ha.

Det här är en värld jag inte vill ha. Det kliar i mina diktatorsfingrar när jag tänker på hur jag skulle kunna fixa allt med ett par penndrag om jag vore världskejsare. Men jag får trösta mig med att utvecklingen trots allt går år rätt håll. Till exempel har andelen verkligt fattiga minskat radikalt på bara några decennier, liksom antalet större krig. Och jag minns en tid när vi hade diktaturer inpå knuten: Grekland, Portugal, Spanien. Det soliga Spanien där folk garotterades fram till 1974. Jag minns glädjen när dikatorerna föll, och senare när Muren föll.

Jag minns tyvärr också hur Zia-ul-Haq lät avsätta och senare avrätta Ali Bhutto. Har det blivit bättre i Pakistan sedan dess? Nej, det verkar bara ha gått bakåt, och i dag sörjer jag över att Benazir mördades. På andra håll går utvecklingen ibland framåt för att sedan backa. Som när den vita minoritetsregeringen i Rhodesia föll. En av frihetskämparna var en viss Robert Mugabe. Eller ta Vladimir i Kreml. En sån modern och framsynt ledare! Men tyvärr har Sovjetunionens sammanbrott inte precis kommit folket till del. Tvärtom snodde ett gäng oligarker åt sig 90 % av produktionsapparaten. Sedan har Vovotjka snott tillbaka en hel del och stoppat i egen ficka. För den ryss som bor i en fattig småstad kan det kvitta om det är nomenklaturan eller "politiker" som förtrycker honom: han har aldrig upplevt någon demokrati och lär inte göra det inom en överskådlig framtid.

Men på det stora hela ser jag ändå ljust på framtiden, trots alla vajande fanor. Skyarna har trots allt blivit lite mindre dunkla. Men snälla, ge fan i det där flaggviftandet. Det är motbjudande.