Ledans icke-vara

Det finns ett uttryck som jag inte förstår: ”att ha det tråkigt”. Vad menas? Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har haft det tråkigt. ”Ja, ja” säger Alfons Åbergs farmor, ”det är bra att ni har det tråkigt.” För hur ska man annars kunna ha det roligt? Och detta anses som sanning av många barn-förståsigpåare. ”Barn mår bra av att ha det tråkigt ibland.” Jag har aldrig sett mina barn ha det tråkigt. Stackarna – de kan ju aldrig ha kul, får man anta. Inte jag heller.

Det kanske är avsaknad av yttre stimulans som avses. Men då har man ju den inre. Att sakna såväl yttre som inre stimulans är förbehållet den med hjärninfarkt. Är den inre stimulansen alltså inte lika mycket värd? Nej, det stämmer inte heller, för det anses ju fint att inte vara så ”överstimulerad”. Barn ska inte titta på teve för mycket. De ska inte spela tevespel eller dataspel för mycket, för då blir de överstimulerade. Och bland vuxna anses det oerhört coolers att ha tillbringat några veckor på en ”retreat”. Snacka om brist på yttre stimulans, liksom.
Å, så andligt!

Nej, jag får inte ihop den där ekvationen. Man ska inte ha för mycket yttre stimulans, för då blir man överstimulerad. Alltså ska man ha inre stimulans – men då har man det ju tråkigt. Vilket är bra, för då kan man ha roligt, det vill säga glädja sig åt yttre stimulans, men bara i lagom dos.

Något som ändå tangerar begreppet ”tråkigt” är när man lever tillsammans med någon som är alltför förutsägbar. Å andra sidan kan man då ägna sig åt de mest raffinerade karaktärsmord på den där jävla tråkmånsen. Man kan fundera på en separation, vilket är mycket spännande. Och man kan genomföra den! Tänk så fantastiskt ett sådant uppbrott är, vilken lättnad det skänker att ta ett skutt över elstängslet. Man borde vara djupt tacksam mot den människa som ger en möjlighet att göra en sådan omstart. Så tack ska ni ha, mina kära ex. Ett djupt tack!

Kärlek borde vara tråkigt, eftersom det i så stor utsträckning bygger på igenkännande. Jag kan till exempel drabbas av en oerhörd kärlek till ett av mina barn för att det gör något som är så typiskt för just det barnet. Men är det tråkigt? Nej, inte ett dugg. Och ett lika stort känslosvall uppstår när det gör eller säger något oväntat, tar ett krumsprång in i framtiden. Så kärleken är nog en kombination av det förutsägbara och det oförutsägbara, av det igenkännbara med det nya. Ömhet för den sida som man ser och tror sig känna, parat med glädje över att ingenting någonsin står stilla. Barn befinner sig alltid i utveckling.

Min och min älsklings och livsledsagares förhållande är också en sån där framtidspil som sköts i väg en gång i tiden och inte kommer att ta mark förrän en av oss dör – sannolikt jag. Fram till dess svävar vi uppåt och uppåt. Nedfärden kommer antagligen att vara lodrät och snabb. Jag hoppas det. Jag hoppas att utslocknandet inte sker gradvis, för avskedet kommer att vara outhärdligt. När varat ändå övergår i icke-vara ommer jag inte heller att ha det tråkigt, för den som är död känner ingen leda. Då heller.