Gränslös dumhet

Läser i DN i dag om en nattvandrande morsa som tycker att vi föräldrar måste ”våga sätta gränser”. Våga vara impopulära, liksom. Bra tänkt! Det är alltså det som felas de tonåringar som går vilse i pannkakan: deras föräldrar satte inga gränser. Ibland kan ett skenbart svårt problem lösas med några enkla handgrepp.

Eftersom jag alltid har avskytt begreppet ”sätta gränser” roade jag mig att googla lite. Lomma kommun tycker att man ska sätta gränser. De skriver så här:

”Våga sätta gränser
Föräldrar och andra vuxna har stor möjlighet att påverka unga i deras livsstil och utveckling, de är samhällets viktigaste förebyggande aktörer. För att sätta upp regler/gränser måste man engagera sig. Vi behöver återupprätta den vuxna auktoritet som ungdomar så väl behöver till sitt stöd. Auktoritet handlar om tydlighet snarare än överhet.

Vårt geografiska läge med bl.a. närheten till Malmö/Lund och Öresundsbron kan leda till ökad problematik med alkohol,narkotika och tobak (ANT).
Ungdomar idag kan uppleva ökad otrygghet och lever nära en reell drogproblematik.
Vårt arbete handlar inte bara om ANT, utan lika mycket om värderingar, attityder, etik och moral, vår samhällsstruktur idag och om att sätta gränser generellt.”

Det känns skönt att vara samhällets viktigaste förebyggande aktör, måste jag säga. Och så glad jag är att jag inte bor i närheten av Öresundsbron! Där kan det ju komma vällande allt möjligt patrask. Såna som inte har fått några gränser satta för sig och därför tror att det är helt okej med alkohol, narkotika och sist men inte minst tobak. Men ett komiskt korrfel har smugit sig in: ”…tydlighet snarare än överhet”. De menar förstås tvärtom.

Jag googlar vidare. En skolkonsult har med några kolleger gjort 300 gruppintervjuer på olika förskolor. Naturligtvis uppdagades barn med problem, men konsulenten skyndar sig att påpeka att det här inte handlar om några ”problemfamiljer”. Här är ett axplock av exempel på vad förskolepersonalen hade att säga om vissa barn. Alltså inte problembarn, utan vanliga barn (jag har inte tagit med alla punkter):

• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar.
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.

Jag undrar hur en familj ska vara för att kallas problematisk. Den som aldrig ger sina små skitungar lagad mat, inte hjälper dem med läxorna, inte låter dem sova ordentligt efter en tiotimmars dag på förskolan… De är alltså inte problemföräldrar. Nej, de är bara lite dåliga på att sätta gränser. Om de bara kunde det och inte försökte lasta över ansvaret på dagis eller skola så skulle allt vara väl.

Problemet är inte bristande gränssättning, vare sig på Plattan, i Lomma eller på dagis. Problemet är att många föräldrar helt enkelt inte är bra föräldrar. De är knappt föräldrar alls. De har nog...problem, skulle jag vilja påstå. Och ingen skugga över den som gör sitt bästa men misslyckas. De flesta försöker nog. Men de skulle behöva hjälp. De kanske inte skulle behöva arbeta så länge att barnen måste vara tio timmar på dagis. Jag vet, det låter utopiskt, men ändå...

Om ni undrar vad barn behöver så kan jag svara som en kollega till mig som har haft både egna barn och fosterbarn. Barn behöver framförallt två saker: bli älskade och sedda. Ja, och så behöver de få sina basala behov tillgodosedda. Såklart.

Till alla dem som ropar på gränssättning vill jag säga:
Det får faktiskt finnas gränser för er dumhet. Att ni är kommunalpolitiker är ingen ursäkt.